Den tolfte spelaren
Vi möter Italien i Rom lördagen den 16:e april och på Skärtorsdagens eftermiddag offentliggjordes matcharenan. Valet av plan känns nästan som en påskstinn provokation, eller en Norénpjäs. Våra kanske inte överdrivet men ändå i en samhällelig kontext katolska motståndare har valt en plan i skuggan av Peterskyrkans kupol och Vatikanstaten. Uppenbarligen räknar de med himmelskt support men i våra fromma öron och ögon är fortfarande den ännu anonyme men säkert objektive och salomoniske italienske visselblåsaren ändå störst. De färggranna avbytarbänkarna skänker oss även en viss ekumenisk-estetisk förtröstan.
Vi uppskattningsvis elva utespelare i den ögonblickliga truppen (se nedan) blir gärna både tolv, tretton och fjorton till matchen. Vi ser för övrigt med stor förväntan fram emot mötet på klassiska S. Pietro’s. Avspark är tänkt till 11:00, adressen är Santa Maria Mediatrick 22. Underlaget lär utgöras av tredje eller fjärde generationens platsgräs och vi samlas ej senare än 10:00. Har förhoppningsvis planen från 10:30. Glöm absolut inte benskydd, jag tar med plåtster.
Efteråt väntar gemensam italiensk ”After Match-lunch” och på kvällen blir det middag och uppläsning/framträdanden på Kino, vilken beskrivs som ” a nice bistrot/movie theatre”. Har ni korta egna texter på engelska eller italienska som ni vill framföra så hör av er.
Det italienska lagets kapten Francesco tillägger att ”For whom may like, we can organize a relaxing sunday by my house near a lake. Tennis Table and Darts, sounds good? I’ll check with my team mates, maybe we can all have a churrasco/barbecue, let’s see if the idea grows”. Låter rätt OK va?
Tuff, tempostark kamp slutade klart rättvist
Drömfotbollsdramaturgi med ett öppet 3-3-slut. Foto Marica Finnsiö. På bilden saknas Fredric Askerup -upptagen bollinlastare
Underbar hösteftermiddag på Heden denna Bokmässolördag. 15 grader, lite västlig göteborgsvind, en generös sol och gott om publik, prominent publik dessutom. I vimlet vid sidlinjen syntes både gamle strikern Dan Butler och nära -allsvenskan-ÖFK:s kulturchef Karin Wahlén medan Aftonbladets Marica Finnsiö letade svenska hjältar. Fann hon några?
Ja, massor – ett strongt svensk lag spelade periodvis drömfotboll och även om perioderna var korta resulterade de i två “skolboksmål”. Vid 2-1 målet i mitten av första halvlek gick bollen som på ett snöre mellan de gula och avslutades med att comebackande Morgan Larsson lyfte in bollen i farten över målvakten och Heden , ja även den lyfte i ovationer.
Då hade Sverige tagit ledningen genom att Stefan Larsson skruvat in en frispark från 25 i närmaste krysset och en väldigt ung och väldigt snabb norrman sprungit ifrån försvar och petad den förbi den inte allra snabbaste svenske målvakten.
Hemmalaget var 12 från avspark men förstärktes ganska omgående av Anna Leastadius Larsson som kom direkt från en av hennes programpunkter på Mässan.
2-1 i halvtid och då kom förbundsordförande Gunnar Ardelius insprängande, svirade om till kortbyxor och höjde vår styrka ytterligare ett snäpp. Hederscoach Fredric Askerup hade snappat upp lite grönsvart överbelastningteknik i första halvlek (kallad “makrillstimmet”) och i pausen spräckte han vår trebackslinje och bänkade en av första halvleks giganter, tillsammans med Leif Jacobsen: Kristian Sjövik.
Omgående gjorde Norge två snabba, ett självmål efter en mindre lyckad resning och ett solomål av en av Norges många unga, snabba, nya spelare som sprang omkring med bollen innan han avslutade från fem meter – även det efter en mindre bra rensning.
Men de gula bet ihop. Vi reste oss och skapade två “görsnygga” anfall med en toushfotboll. Det första gjorde den duktige norske målvakten en reflexräddning på när Mats Lerneby direktskarvade vid första stolproten. Vid andra väggspelade han och Morgan Larsson och den Lernby rullade in 3-3. Då var det 20 minuter kvar och även om norrmännen skapade några chanser så får slutresultatet anses ganska rättvist. Det var bra tempo och small rejält ibland.
Tyvärr var det lite av ”det gamla Norge” som kom till Göteborg, tidvis lite dålig stämning med efterslängar och onödiga provokationer – som erkändes först i den gemensamma duschen. Inte något farligt men onödigt, författarfotboll ska inte var ful och rå. Ska inte innehålla armbågar och knä mot målvakter! Med det sagt är vi väldigt tacksamma över att ha ett duktigt norskt lag och deras kapten Eirik som våra gäster. Resultatet var det bästa och nu ska vi ha bankett med mat och dryck och högstämda tal. #unionigen?
#unionigen Foto: Marica Finnsiö
Laget 3-4-1-2:
Magnus Sjöholm – Kristian Sjövik, Leif Jacobsen, Stefan Larsson – Jocke Forsbeg, Patrik Lundberg, Johnny Martinsson, Jack Hildén – Morgan Larsson – Måns Gahrton och Mats Lerneby. Började på bänken: Valle Wigers, Anna Leastadius Larsson och Gunnar Ardelius. Teknisk direktör: Fredric Askerup med collegieblockspapper.
Tack till våra partners :sidlinjesupportrar för bra hejande och Bokmässan för allt annat! Plus domaren Alexander som visslingen missade en tre metersoffside och ett överfall på målvakten men i övrigt gjorde ett mycket bra jobb.
Quae caret ora cruore nostro?
2015 år efter Kristi födelse var hela Europa behärskad av romersk författarfotboll. Tyskland. Skottland, England, Norge, ja de hade erövrat hela kontinenten utom just en enda liten by i södra Scania som inte lydde under Julius Caesar. Tack vare den sportbrygd Miraculix kokat ihop hade dock Malmö hållit stånd mot de romerska legionerna. Förra gången de möttes här var i början av juni 2007 berömt inte enbart för den svenska segern utan också för det mirakulösa vädret. Den sommaren var det endast fyra riktigt varma och soliga dagar och de råkade infalla just under den ”turnering” som slutade i ett förödande romerskt finalnederlag.
Apollo var på lika gott humör den här lördagen i september 2015 då de två åter skulle mäta sina krafter mot varandra, nu på Mellanhedens idylliska konstgräs-IP. Gröngula löv på planen, kraftig blåst och störtregn mötte kämparna under uppvärmningen men så fort matchen blåstes i gång öppnades molnmuren likt domaren burit en basun och solen riktade sin mest angenäma strålar mot mönstret av gula och blå männen med det gröna konstgräset som sublim bakgrund. Publikrekordet stod sig eftersom de flesta skrämdes bort av ovädret men den relativa storpubliken inkluderade gamla Galleri 21-legender ”Gastis”, Thomas ”Slejd” och Carsten Thelander som också masserade och skötte bytena på ett utmärkt sätt. Sist men inte minst, kansek rent ut av störst, var Författarlandslagets målvaktsikon och fyrfaldige världsmästare Tommy Olofsson som förgyllde tillställningen med sin närvaro. Hade vi fått en straff emot oss hade vi kastat in Tommy trots att hans hemliga vapen, trädgårdshandskarna, inte var med.
Detta var förutsättningarna för det som skulle bli en länge efterlängtad Condictio indebiti – Italien var i Malmö för att balansera romerska räkenskaperna det vill säga för alltid sudda ut nollan i vinstkolumnen på svensk mark. Nu var ju romarna inte så haj på nollar och föredrog bokstäver men i alla fall. Historien skulle diktas om
Det svenska laget var starkare än på mången god dag. Den litterärt produktive medieforskaren vid Malmö högskola Micke Crona debuterade med den äran och vår förlorade son, den blivande dramatikern Martin Bengtsson var tillbaka i byn. Tillsammans med Patrik Lundberg och defensivt balanserade Henrik Annemark bildade de tre ett väldigt starkt centralt nav. Martin serverade ideliga mackor medan Patrik såg till att han fick utrymme att ”bre på” och Henrik skivade/sågade med sedvanligt resolut auktoritet.
Nämnde Micke var en jätte i mitten av trebackslinjen. Leif Jacobsen trivdes i den tekniska possession-miljön och Kristian Sjövik var framförallt snabbt med vårdade uppspel. Något enstaka förlorat kilo vann betydande hastighet. Mittfältet flankerades i 3-5-2 uppställningen av Jesper Tillberg och Jack Hildéns uppoffrande löpande och känsliga kortpassnignar.
Uppspelen på den allt yngre Fredrk Ekelunds fötter satt perfekt och Aage Radmann var flera gånger nära att ”va paa pletten”. Vi växlade mellan långa och korta bollar, mellan höga och låga mellan vänster och höger. Det enda vi inte förmådde var de där för italiensk fotboll så specifika tempoväxlingarna där man ibland verkar uttråkade och endast rullar boll som likt fruktlöst tidsfördriv bara för att i nästa minut driva upp tempot och attackera. Med detta menar jag att vi dominerade första halvtimmen ganska eftertryckligt utan att skapa så många bra målchanser utom på Martin Bengtssons hörnor.
Den erfarne Jimmie Fontana gjorde några akrobatiska räddningar när så behövdes. Det syntes att det endast var tre år sedan han gjorde sina 15 sista Serie-A-matcher.
Mats Lerneby bytte av därframme och Valle Wigers på mitten. Det kortaste inhoppet i Författarlandslagsfotbollens historia kan nu Stefan Larsson stoltsera med då han byttes in som vänster mittfältare i den 12:e matchminuten. Det såg bra ut ända till hans passerade mittlinjen och den trilskande vaden åter gjorde sig påmind. Det var bara att vända, linka tillbaka till bänken och accepterade att han inte enbart ”gjort en Ernst” utan även utmanat och utklassat denne litteräre titan och relative glaslirare. Rekord som alltså tidigare hölls av Ernst Brunner – också det mot i Italien fast i Florens –fick sig en rejäl putsning på Mellanhedens IP. Ernst var inne i cirka 20 sekunder effektiv tid innan han föll ihop och fick bäras ut. Dock var bollen ganska nära. Scenen är för övrigt beskriven i Ernst Brunners snart publicerade sista memoardel ”Där går han 3” (Albert Bonniers förlag) fast där ges scenen en betydligt mer skönlitterär och hjältemodig gestaltning.
Det inte Julius Ceasar åstadkom under sin tids som kejsare lyckades kapten Francesco Trento och hans följeslagare tack vare en gammal ordspråk som Ovidius använde för att beskriva dåtidens romerska ”catenaccio”: Exitus acta probat / Finis Coronat Opus – ”Ändamålet helgar medlen”.
Man backade hem, stängde ytor, skapade skuggor, blockerande presumtiva avslut och låg tätt, tätt intill de gulblåa kropparna. När de någon gång plötsligt slog om blev det ofta lite småfarligt. Trento var ensam anfallare men det efter så många gemensamma kampanjer samspelta laget hade tre dolda forwards i djupledslöpande mittfältare vilka skapade en skön, av historien samstämmig symbios. Just detta det relativt historielösa svenska laget led sådan brist av.
1-0 kom på grund av en målvaktsretur som snappades upp av en friställd i dålig vinkel varande forward tio minuter före halvtid.
I början av andra tvingades Micke Krona gå ut med konstaterad huvudskada. Henrik tog steget ned i backlinjen och Valle övertog balansrollen på ett förtjänstfullt sätt. Men han är inte Henrik och Henrik är Inte Micke Krona. Ju längre matchen led desto ivrigare och frivola blev våra attacker. De fastnade dock alltid på en fot, en block eller Jimmie Fontana. Trolldryckens bägare var definitivt tömd.
Istället kontrade Italien till sig flera farliga chanser och på tilläggstid gjorde man 2-0 på ett friläge. Det borde kanske blivit oavgjort men en seger är en seger är en seger, även för romare. Returmatchen spelas i Rom den 16 april 2016 det vill säga (som någon romersk tänkare formulerade det för sjukt många säsonger sedan) : Hodie mihi, cras tibi – ”Vad som är åt mig idag, är åt dig imorgon”
Efter lite öl, vin och fuccacio, skapad och framburen av Henrik Annemark på Galleri 21 följde uppläsning. Francesco Trento läste Marco Mathieus vackra text om Graham Joyce vilket avslutades med en lång, intensiv applåd.
Fredrik Ekelund läste fyra nyskrivna fotbollsdikter som lät omöjligt ännu vackrare i den italienska översättningen. Gianpaolo Simi läste sin novell om ungdomen aningslösa lidande och långsamhet som hade ett mycket, framförallt ett fantastiskt och överraskande slut. Finalen tog Mats Lerneby hand med en nyskriven novell om Neapel och fotboll.
Varefter vidtog allmän fest och glam inför det andra Författarlandslagets direktsända uppgift, de ännu opublicerade författarna hade en svår bortamatch mot Ryssland som även de, i mångas ögon, onödigt förlorade.
N har vi tre knappt veckor på oss att ladda om batterierna (Ora et labora ) inför mötet mot vår arvfiende och ständigt Lottovinnande kusin Norge på Bokmässolördagen.
PS Rubriken syftar på Författarlandslagens tidigare kubbningar: ”Vilken hamn känner inte till vårt blod?” och tillskrivs ursprungligen Horatius.
Inkasten som fällde Författarlandslaget
Författare gör det tillsammans. Foto: Eva.
Så var årets första landskamp avklarad och Författarlandslaget måste vara nöjda med prestationen – vilket ju som alla vet är det enda som betyder någonting så här tidigt på fotbollssäsongen. Våra motståndare, ”höst och vårsäsongs-betonade” England, kändes relativt formtoppade och vann resultatmässigt med de icke helt orättvisa siffrorna 3-2 (2-1).
Matchen på Paddington Recreation Center mitt i London började i regn. Under matchen sköt kraftiga vindar tidvis över planen och vid slutsignalen sken en svag sol. Speciellt över de vilt kämpande vitklädda värdarna. De kom på grund av några sena återbud till spel med endast 13 man varav deras kapten Philip Olterman omgående utgick med förkylning. Efter en kvart sträckte sig högerbacken men de återstående engelsmännen genomförde en smärre bragd. Med tanke på att nästan alla gatunamn i London döpts efter gamla generaler och fältslag var väl matchen den 9.e maj 2015 ur taktisk perspektiv inte helt olik de överraskande brittiska segrarna vid Trafalgar, eller el-Alamein.
Då värdarna dessutom insisterade på att spela 2 x 45 minuter präglades matchens slutskede av ideliga avbrott för krampbekämpning. Många var de vita ben som stack upp över Paddingtons gröna konstgräsmatta och sträcktes mot den obeslutsamma himlen. För att efter slutsignalen förbyttas i vita armar och spelare som föll varandra om halsen – om det främst var av glädje eller trötthet är omöjligt att säga.
Likheterna med fältslagen syftar även på vårt överraskande numerära övertag. Även om Författarlandslaget drabbades av ett par sena jobsposter löstes det genom att tre lokala supportrar till oss som tillfälligt bor i London ställde upp med kort varsel. Erik Nytell, Klas Wetterberg och Erik var en injektion för laget och den allmänna stämningen. Stort tack till alla ”Hedersinhoppare”.
För Sveriges del fick matchen sämsta möjliga förlopp. Värdarna dominerade första 15 och kom till ganska många avslut. Ett av dem touchade något av de sex ben som försökte blockera skottet och ställde målvakten Magnus Sjöholm. Några minuter senare gick mittbacken Leif Jacobsen in axel mot axel med en motståndare på väg ut ur straffområdet. Engelsmannen föll och domaren föll i sin tur för fallet och pekade till allas överraskning på straffpunkten. Sveriges målvakt läste straffen, var där med nävarna men bollen studsade fel och upp i nättaket. Eventuellt på grund av hans ryggproblem.
Nu lyfte sig dock laget både moraliskt och spelmässigt. Gradvis tog vi över mittfältet, inte enbart tack vare 3-5-2- formation. Stefan Larsson, Valle Wigers och Stephan Mendel-Enk styrde innermittfältet med den äran där Bosse Reimer fungerade som kreativ avlösare med korta inhopp och giftiga instick. På flankerna löpte David Eberhard och debutanten Jonas Michanek outtröttligt upp och ned. Det var också Jonas som med en perfekt loppnick knoppade in den psykologiskt viktiga kvitteringen strax före halvtid efter en frispark av Stefan.
Matchen i ett nötskal – liggande engelsman, humanitär svensk undsättning och Kristians inkast som domaren bedömde som regelrätt men strax där på annulerade detsamma på grund av den liggande spelaren. Vi var konfunderade. Foto: Stefan.
Tyvärr tvingades Stefan utgå i halvtid på grund av sträckning men det försvagade inte laget, just då. Erik Nytell tog över taktpinnen på mitten och vi kvitterade ganska omgående genom Klas Wetterberg. Varefter engelsmännen åter tog ledningen på ett nytt skott som träffade en ny misslyckad blockering och plötsligt tog en ny märklig bana över målvakten.
Resten av matchen dominerade vi kraftigt. Den på topp osjälviskt löpande och bollgeneröse Mats Lerneby spelade många gånger fram Måns Garthon till vad som verkade vara bra lägen men antingen stod den storspelande motståndarmålvakten i vägen eller så vågade sig bollen liksom inte helt in. I matchen skälvande slutsekunder hade David Eberhard en av våra allra bästa chanser till kvittering – ett friläge knappa halvmetern från mållinjen. Det tåfjutsliknande och klart Roland Sandberg-inspirerade avslutet borde logiskt sett lagt sig tillrätta i nätmaskorna men men fann nu den sista vilan i målvaktens väldiga, engelska, handskar.
En stor eloge även till backlinjen där förutom Leif och en klokt och överlagt spelade Kristian Sjövik även Henrik Annemark tappert stred. Henrik som spelade med en sträckning var oförmögen att såväl springa som att avlossa sina sedvanliga ”mörsare”. Ändå haltade han sig igenom 2 x 45 minuter vilket var ytterst heroiskt men förmodligen inte helt muskelärt optimalt.
Domaren var trevlig och ganska bra men ett 20-tal avblåsningar för felaktiga inkast förtryckte en del av matchen precis som bengalbränningar får allsvenska spelare att komma av sig, stelna till och uppleva ett visst mått av frustration. Ifall man överhuvudtaget ska bedöma resultatet bör man betänka denna vår kunskapslucka – oförmågan att handskas med den engelska inkastkulturen. Efteråt blev det gemensam måltid och uppläsningar. Återkommer till det i en särskild text.
England – Sverige 3-2 (2-1). Målskyttar: Jonas Michanek och Klas Wetterberg. Sverige ( 3-5-2): Magnus Sjöholm (k) – Kristian Sjövik, Leif Jacobsen, Henrik Annemark – Jonas Michanek, Stephan Mendel-Enk, Stefan Larsson, Valle Wigers, David Eberhard – Mats Lerneby och Måns Garthon. Började på bänken: Bo Reimer, Erik Nyttel, Erik Wetterberg och Eric Leifland-Berntsson.
Angående turneringen i Haifa i juni 2013
Eftersom en majoritet inom det lösa nätverk som utgör Sveriges Författarlandslag anser att vi ska resa till Haifa och ingen av de tillfrågade uttalat sig för en kollektiv bojkott av turneringen, skickar vi ett lag till författarturneringen där. Vi representanter enbart oss själva och representerar vare sig Svenska Fotbollförbundet eller Sveriges Författarförbund.
Författarfotbollsvärlden är en informell värld där lagen är ett slags nätverk, vissa är lösare i fogarna, andra fastare och någon internationell organisation finns inte. Det israeliska författarlandslaget bildades på initiativ av det tyska författarlandslaget och det tyska fotbollsförbundet (DFB). Det är ett fint initiativ och vänskapen mellan de två lagen har nu existerat i fem år med ett antal matcher, både i Israel och i Tyskland.
Det italienska författarlandslaget reser också till Haifa, liksom det ungerska författarlandslaget och det polska. Enligt uppgift från både tyskar och italienare – som deltagit där tidigare – har matcherna inte använts i något propagandasyfte för regeringen. Det har också varit fullt möjligt att i olika sammanhang säga vad man tycker och framföra kritik av den israeliska ockupationspolitiken. Italienarna åker dit i år med mer än en ambition att vinna: att försöka lägga grunden till en turnering nästa år i Italien med både ett israeliskt och ett palestinskt lag. Vi som reser ser det som en utmärkt möjlighet att få försöka lägga en grund för detta.
Vad gäller engelsmännen har EWFC (English Writers Football Club) inte tagit något beslut om att bojkotta turneringen. Man har varit i Haifa tidigare men skickar inget lag i år eftersom en majoritet inte ville eller kunde. Det norska laget, som också inbjöds till Haifa, kommer inte heller att åka dit. Av norrmännen fick Fredrik Ekelund, vår kapten, ett mail i januari från den norske kaptenen, Eirik Ingebrigtsen, där denne föreslog ett gemensamt lag eftersom hälften av norrmännen ville åka, den andra hälften inte. Från norsk sida handlar det inte om något enhälligt beslut. Bland övriga lag som vi vet har inbjudits har det turkiska laget tackat nej till deltagande.
Författarlandskamper i fotboll innebär möjligheter att knyta kontakter och grunda vänskaper med författare från andra länder. Vi har funnits sedan 2005 och med just italienarna, tyskarna och engelsmännen har det vuxit fram en fin vänskap genom åren. Vem vet, kanske kan något sådant också växa fram med israelerna och, längre fram, med ett palestinskt författarlandslag.
Vi har i laget olika syn på konflikten i Mellanöstern. Många av oss är djupt kritiska till den israeliska ockupationspolitiken. För en del av oss är resan ett sätt att stödja de till ockupationspolitiken kritiska krafterna i Israel. Inom det lösa nätverket Författarlandslaget har diskussionen de senaste veckorna resulterat i att en majoritet stödjer en resa.
Undertecknat: Henrik Annemark, Jonas Axelsson, Christian Azar, Marcus Birro, Thomas Bodström, David Eberhard, Michael Economou, Fredrik Ekelund, Måns Gahrton, Pär Hansson, Olov Hyllienmark, Leif Jacobsen, Juha Kanerva, Patrik Lundberg, Mats Lerneby, Stephan Mendel-Enk, Tony Samuelsson, Magnus Sjöholm, Kristian Sjövik, Mika Wickström
Författarlandslaget 