Vi spelar fotboll, författar och finns även på fb

Senaste

”en darrande offensiv tog form”

Mannen vars karriär innehåller flera hundratals mål, minst lika många titlar och säkert än fler förlagda böcker fick efter ett femtiotal landskamper första helgen i juni i Lillehammer även funktionen av tillförordnad kapten och ansvarig berättare. Här följer Måns Gahrtons referat från jubileumsmatchen mot Norge.

IMG_6556

Ett av många vackra bokbord på Lillehammers litteraturfestival. Övre raden från vänster: Obskyr supporterporr, norskfärgad blomsterprakt och ett tomt vattenglas som får symbolisera den 30-gradiga värmen. Mellanraden: Norske lagkaptenens icke fullt så sommarfagra titel. Undre raden från vänster: Vår gåva till värdarna den här gången: ”Blågult”. Vår gåva till värdarna vid förra matchen i Oslo för fyra år sedan, Pontus Lindhs ”Appendix” vars författare före matchen hyllades med en applåd och så värdarnas fina jubileumsantologi som vi alla förärades ett eget exemplar av före matchen.

Det norska författarlandslaget skulle den 2 juni 2018 – 10 år efter premiärmatchen mot Sverige – i samma stad, Lillehammer, spela jubileumslandskamp mot samma lag. Jag, Måns Gahrton, och Martin Bengtsson var tillsammans med tre norrmän ensamma om ha deltagit även i Norges första landskamp – sen Magnus Sjöholm dessvärre lämnat återbud och därmed laget utan både förbundskapten och målvakt. Undertecknad fick rycka in i den första rollen och gjorde direkt det som skulle visa sig bli min största insats som vikarie – detta att jag med den norske förbundskaptenen Eiriks hjälp raskt värvade in nordnorrmannen Robin i den andra rollen.
Det allra viktigaste som hände denna dag skedde dock innan avspark. Lagen samlades då i en vacker och värdig handklappande minut för Pontus Lindh och Marcus Nordlund, de blågula författarhjältar som alldeles för tidigt lämnat denna världen och laget under det senaste året.
Planen var skrämmande (för) liten, målet likaså (matchen hade nämligen flyttats närmare bokfestivalens folkmassor för att öka publiktrycket från densamma, på bekostnad av anläggningens kvalitet), utetempearturen skrämmande tropisk och norrmännen skrämmande unga (förhållandesvis) och jubileumsmotiverade. Det var med andra ord upplagt för en norsk revansch. Men oförskräckt skapade det svenska laget ändå den första målchansen, där en nick i krysset från den svenska förbundskaptenen vackert panterräddades av Norges målvakt. Sen var det Norge som skapade målchans två. Och tre, fyra, fem och de ytterligare femton nästa chanserna. I första halvlek var det dock sällan det blev mer än ett rätt bra skott utifrån, den svenska trebackslinjen ledd av Danjin Malinovic stred heroiskt och var i vägen för det mesta, och mellan de norska skotten skapade framför allt Martin rådrum och ansatser till eget spel.
Men: En taktiskt smart och väl genomförd första halvlek tog tillsammans med tropiksolen dessvärre ut sin rätt efter paus. Matchen formades till en norsk kanonad, där svenskarna fick allt svårare att hinna mota skotten i tid, och svenskarna skulle nog allt mer börjat likna trötta akademiledamöter som fått besked om ytterligare en ledamots avhopp – om det inte vore för tre aktörer som nu tog huvudrollerna. Det var målvakt Robin och hans båda stolpar. Robin gjorde den ena makalösa räddningen efter den andra och däremellan sjöng det högt i stolparna. Hoppet om att kopiera det svenska landslag som just är på väg till Ryssland, som ju verkar ha som mål att spela matcher utan mål, började gro i våra svenska hjärtan. Klockan tickade. Hoppet växte – men då ville förstås den store dramaturgen i fotbollens himmel förstås plötsligt något annat. Fördämningen brast. Ett hårt, lågt norskt skott fick till slut Robin att kapitulera. Och där var det väl ändå över?
Nej! Både Eirik och Stig, två av de norska spelare som var ed även för 10 år sen, hade dittills nickat bort allt och varit nästan omöjliga att komma förbi. Men nu, från depåer ingen visste fanns, göts plötsligt nya krafter in i de svenska fötterna, Henrik flyttades högre upp i planen, en darrande offensiv tog form, Martins känsliga fötter letade svenska måltavlor – och plötsligt hamnade den norska målvakten under press efter ett inlägg, och i en rörig röra var Michael Cocke sist på bollen och Sverige hade kvitterat! Lika underbart skönt som inte helt rättvist. 1–1 stod sig sen matchen ut, och kändes rakt av som en svensk seger.
Stämningen på planen var rakt igenom god och på kvällen hade vi den bästa tänkbara middag tillsammans med det norska laget, flera sånger sjungs (däribland i sammanhanget klassiska Vem kan segla förutan vind),förbrödringen var stark och Eirik avtackades som förbundskapten för Norge. Litteraturfestivalen bjöd över huvud taget på ett starkt och spännande program och rekommenderas alla som någon gång får chansen att åka dit. Både med och utan boll. Rekommenderas gör även den norska jubileumsantologin som vi svenskar fick var sitt ex av som gåva vid avspark. Stort tack till Eirik och hans norska landslag – och grattis om inte till en seger så till 10 starka år!
IMG_6552

Laget i Lillehammer, övre raden från vänster:  Simon LundhSimon Lundh, Jesper Tillberg, Stefan Larsson, ”Robin”, Danjin Malinovic, Michael Cocke och Johan Tengelin.
Nedre raden från vänster: Fredric Askerup, Henrik Annemark, Patrik Tornéus (d), Erik Jonsson (d), Måns Gahrton och Martin Bengtsson.

Ps Vi gav de VM-lösa värdarna lite aktuell sommarläsning genom elva ex av den nya uppdaterade utgåvan av Jesper Högströms utomordentliga jubileumshistoriska betraktelse ”Blågult”(Offside Press). Berättelsen om de opublicerades landslag tar sin början en varm sommardag för snart 110 år sedan, den 12 juli 1908 på Heden i Göteborg. Mot Norge.
IMG_6553

Våra trevliga, generösa värdar som var väl så bra som vi var på planen den här gången. Tack till avgående kapten Eirik och Lillehammer Litteraturfestival för en ”kempegrejt” weekend.

Annonser

Pontus Lindh, 1974-2018

 

DSC_0150

Foto:Jan Ulvenius

 

Författarlandslaget har sorg. Pontus Lindh, vår store, vackre mittfältsgigant och fantastiske författare har gått bort.  Här följer vännen och före detta kaptenen Fredrik Ekelunds minnesord, som även publiceras i Sydsvenska Dagbladet.

 

Sommaren 2006 satt jag på en gård på Gamla Väster när min mobil ringde: ”Hej! Jag heter Pontus Lindh, jag är poet och vill vara med i Sveriges Författarlandslag…” Jag var kapten för laget då och bad honom komma ned på Limhamnsfältet söndagen därpå för en besiktning av hans skicklighet med bollen.

Han var lysande på planen, en offensiv mittfältare av rang. Återstod det där med poesin. Stolt överräckte han mig debutdiktsamlingen borrprover ur tystnaden. Jag blev imponerad, en mogen debut där mycket av det som kom att prägla hans kommande sex böcker redan fanns: spåren efter fadern, geologen, sorgen efter modern, den för tidigt bortgångna, det lätta men säkra anslaget, minimalismen, den underbara humorn och de svindlande perspektiven som gjorde att han rörde sig lika lätt och elegant i nebulosornas värld som i vardagens och kärlekens.

Trots nästan tjugo års skillnad blev vi mycket goda vänner. Han var ständigt uppmuntrande, en sådan människa som gav andra kraft och inspiration. Diktsamlingarna kom i hög takt efter debuten, skallgång(2006), kura skymning(2007), den första solexpeditionen(2008), Greta Garbos tystnad(2010) och den mästerliga Gryning över Hallstenshagen(2015) ur vilken dikten om den alzheimersjuke pappan hämtats:

 

jag frågar hur han mår

hur han sover

hur dagarna är

nätterna

om lakanen är vita nog

om han minns smaken av hjortron

ljuset över myren

björnkraniet

om han minns

Pontus

 

Pontus Lindh var hela tiden trogen sin grundläggande estetik, den som bär fram hans dikter i debutdiktsamlingen. Han var ordmaterialist – med suverän känsla för varje ords valör – och skrev i en modernistisk tradition, i Tranströmer och Öijers efterföljd. Men man får också den Harry Martinson som skrev Aniara,eller Göran Sonnevi, i tankarna när man tar del av Lindhs kliv genom tidevarven.

 

Jura Krita

morgonen den sjuttonde januari 1974

 

bärnstensdjur flyger vidare

ett vingslag per sekel

 

Han brann för kampen mot orättvisor av olika slag, blev en glödande feminist och diskussionens vågor kring genus gick därför alltid höga när han var närvarande. Det tillhörde det friska, optimistiska hos honom och hans viktigaste bidrag till ett sundare förhållande mellan könen blev MENmannens frigörelse från mannen(2012), en antologi om könsroller som han var redaktör för: »Texterna vågar diskutera mansrollen på ett ärligt sätt – något som är nödvändigt för att vi ska kunna bryta mönstren i strävan efter ett mer jämställt samhälle. Dessutom visar boken på att män visst kan prata om män utan att det blir ytligt.« (UNT)

 

Kanske blir ändå Pontus Lindhs djupaste avtryck i svensk litteraturhistoria den originella Appendix(2014), ett eget tillägg till SAOL, skriven under mottot: ”Varje  människa rymmer en högst personlig ordbok”. I den varvar han egna neologismer som sargassolängtan, permorberga och roni (en reaktion mot ironi) med underbara utvikningar kring redan existerande ord:

 

Sorgenfri (ordklassen stadsdelar). Varje dag efter att jag appendixat går jag en promenad genom Sorgenfri. Stadsdelen upptas till viss del av S:t Pauli kyrkogård: sorgen här i djup passage, jag känner den som en fiskare känner / strömfåran

 

Pontus Lindhs röst kommer att eka i många av oss länge än. Den ljusblåa universumblicken, humorn – en glädjespridare och ljusvarelse som det stora mörkret kallade hem på tok för tidigt.

/Fredrik Ekelund

 

 

Begravningen äger rum på Östra Kyrkogården i Malmö den 14 maj.

 

När medeltidens Turkiet och Syrien öppnade sina hjärtan för förföljda européer

I nya numret av Ord & Bild skriver Christian Azar om den tolerans de sefardiska judarna mötte i andra länder när de flydde från inkvisition. Känns som dagens debatt om böneutrop, om  moral och västerländska värderingars eventuella överlägsenhet har mycket att lära av historien:

”Sultan Beyazit II, härskare över det ottomanska riket, svarade med att erbjuda de spanska (sefardiska) judarna skydd. En flotta skickades för att hämta en del av dem. Andra tog sig till det ottomanska riket på egen hand. Åter andra lämnade Spanien och tog sig över Gibraltar sund till Nordafrika. På den tiden gick flyktingströmmar över Medelhavet i motsatt riktning jämfört med idag.

Sommaren 1993, närmast på året femhundra år senare, reste jag runt i Mellanöstern. /…/ I Istanbul träffade jag en gammal judisk man, drygt 80 år. Han satt och talade turkiska med några vänner på ett café. Vi försökte trevande hitta något gemensamt språk. Jag kunde inte turkiska och han kunde inte engelska, men det löste sig på ett oväntat sätt. Han talade nämligen spanska, men det var inte vilken spanska som helst. Den variant av spanska som han talade kallas för Ladino, och är den spanska som judarna förde med sig från 1400-talets Spanien[1].”

 

 

 

Till minne av Marcus

Skärmavbild 2018-03-05 kl. 16.28.13

Marcus på Heden inför matchen mot hans älskade Gais.

Nu klockan 13 begravs vår förre forward och lagkamrat Marcus Nordlund. Skänk gärna honom och våra gemensamma minnen en tanke då, liksom närhelst det behövs.

Istället för krans och blommor har vi skänkt 3200:- till ALS-forskningen (pg 90 00 49-8 (Ulla-Carin Lindquists stiftelse för ALS-forskning) och märk gåvan ”Marcus Nordlund” ).

Marcus Nordlund har avlidit

Skärmavbild 2018-03-05 kl. 16.28.13

Vår vän och lagkamrat Marcus Nordlund har lämnat oss. Marcus debuterade i Författarlandslaget i Rom för snart tre år sedan och spelade sista matchen så sent som i höstas, under Bokmässan. Då var Marcus redan diagnosticerad med ALS men han var ändå en i laget och nätade som vanligt. Marcus var självfallet också lagkapten för Författarlandslaget då vi mötte hans älskade Gais hösten 2016. Marcus var en ödmjuk glädjespridare som betydde mycket för oss liksom fotbollen hade en viktig roll i Marcus liv, fullt jämförbar med den position på vilken Shakespeare spelade. På Marcus profilbild på Facebook, från och med debuten, bär han vår gula tröja och vi kan ana hans karakteristiskt höga knälyft och blicken fokuserad rakt framåt – bollen var så trygg vid hans fötter att han sällan behövde titta till den. Det är så vi minns honom och så han säkert nu dribblar sig vidare på en helt annan plan, på väg mot målet med bollen tryggt klistrad vid fötterna.
Det finns en insamling i TV-profilen Ulla-Carin Lindquists namn för de som vill stödja forskningen kring ALS med en liten gåva. http://ullacarinstiftelse.se/ge-en-gava/

Hopp och/eller undergång

”Hur det kommer att gå vet vi inte, men klart är att det krävs modiga och kloka politiker som vågar driva frågor som höjda koldioxidskatter och stöd till utveckling av koldioxidsnål teknik, liksom väljare som stöder en sådan politik.” – ur Christians text på DN Kultur 9 januari 2018

Christian Azar: Sex lärdomar som kan hjälpa oss att rädda världen

Brecht hyllas i duschen

IMG_0658”Brecht i duschen”, Martin Bengtssons nya, roliga, egensinniga och djupsinnigt underbara pjäs för Teater Ättestupa har recenserats av Theresa Benér vanligtvis kritiker på Kulturnytt, i Svenskan med flera betydande scenkonstfora…

”Brecht, exildramatikern, har gömt sig i badrummet. Chaplin är på besök med sin agent, kanske för att diskutera samarbete. Hustrun Helene Weigel entertainar off-stage så gott hon kan, paret är ju i kritiskt behov av pengar. Maken däremot ligger påklädd i duschen och överlägger med sig själv om huruvida hans dialektiska materialism är förenlig med ”emotionsindustrin”.

Brecht avskyr tanken på att med sitt arbete behöva behaga andra – behaga producenterna, behaga publiken. ”Som stod vi i skuld”, säger han arrogant. Ska han, en betydande dramatiker – om än utan inflytande i Hollywood – acceptera ”en roll som medioker fjärdefiol i ett manuslag?”