Morgan och Karin

Morgan och Karin

”Kulturcoachen Karin Wahlén är känd för att ha fört in kultur i fotbollsvärlden, och idag är hon gäst i SöndagsMorgan!”

Morgan Larsson är bland annat känd för att han i lördags spelade med Författarlandslaget mot ÖIS/GAIS. Han var dock inte med när Författarlandslaget var i Östersund och mötte Karins ÖFK för slem år sedan. Ämnet för dagen är gränsöverskridande. Typ Författarlandslaget.

 

 

 

 

Annonser

Paradoxfotbollens kanske främsta företrädare

Det kan förefalla som fotboll går ut på att göra mål och den som gör flest vinner. Nästan inget kan vara mer felaktigt. Om detta vittnar inte minst Bokmässolördagens match på Heden mot en stjärnanstruken combo av gamla Gaisare och Öisare. Motståndare från den tiden då göteborgska röster och tillrop väckte fruktan på var plan och i var svensk fotbollstuva.

 

Författarlandslaget hade inte överdrivet stort bollinnehav, vi vann färre närkamper och hade relativt få avslut men vi ”förlorade” ändå bara med 1-0. Vilket i sig är en slags seger men det hade även kunnat bli en reellt riktig halv seger i fall Gunnar Ardelius nick vid bortre stolpen i matchminut 10 smitit på andra sidan stolpen. Ifall den kraftigt onyanserade vinden varit mindre nyckfull hade Gunnar inte behövt sträcka huvudet så långt fram, inte fälla överkroppen fullt så mycket och därigenom träffat bollen några futtiga centimeter längre åt vänster. Då hade den garanterat letat sig in på andra sidan stolpen, glädje, jubel och målgest varit en realitet, plus schimära synergieffekterna som teoretisk ledning och ett fiktivt oavgjort slutresultat. Samtidigt hade dock målet kunnat trigga våra motståndare att göra ännu fler mål än det enda de nu faktiskt producerade under den realtid som var 2 x 35.

 

Under alla omständigheter kanske Gunnars ”nära-mål-upplevelse” räddade oss från ett mindre smickrande resultat. Författarlandslaget fortsätter alltså vara en av Fotbollsveriges tydligaste metaforer för denna ”paradoxfotboll” – den där lekens allra märkligaste och mest förvirrade faktorer ständigt exponeras.

 

Sålunda är vi väldigt nöjda och stola över att ha genomfört en verkligt bra match, kämpat, tacklad, passat, sprungit miltals och tillskansat oss ett ytterst hedersamt 0-1-nederlag. Vi trotsar den påbjudna, närmast lutheranska fotbollsmoralen och vinner glädje även i ”nederlaget”. Vi var dock många som på förhand fruktat en mer markant ”förlust” men Gunnar Ardelius visade sina ledaregenskaper i inledningen genom att bryta flera passningar, vinna närkamper och etablera förtroendefullt passningsspel. Det ”tryck” motståndarna åstadkom efter de inledande minuterna ebbade ut när deras otaliga höjdbollar och tröstlösa instick resolut stoppades av den vägg som lystrar till namnen Thomas Bodström och Danjin Malinovic.

 

Johan Tengelin, Kristian Sjövik, Henrik Annemark och Jonas Michanek var andra vars närkampsvinster samt frejdiga och kampvilliga kroppar fick motståndarna att tveka och inse att det inte skulle gå så där ”görlätt”. Som inspiration åt vår återhämtning och mentala livlina bidrog även ett par smått eleganta, närmat ekivoka klackpassningar från den Fredric Askerup vars adelsmärke annars är den ohämmade löplogistikens.

 

Morgon Larsson, hämmad av förkylning, visade under sina korta inhopp ändå sin ypperliga teknik. Debutanten Mattias Melkerson bidrog med stor löpvillighet och bollfördelning i den behärskande solidaritetens tecken. Tyngd av uppdrag anlände vår nyvalde vice ordförande Patrik Lundberg först i andra halvlek men bidrog ändå som alltid med en mycket gedigen arbetsinsats i centrum av vår planhalva.

 

På topp stångades Måns Gahrton, Fredrik Ekelund (hederskapten för dagen), Simon Lund och Michael Cocke med den äran mot ganska övermäktigt motstånd.

 

Slutligen måste vår utmärkte och underhållande målvaktsdebutant från start nämnas: Christian Azar.  Hans målvaktteknik må ge ett lite säreget intryck men han läste spelet utmärkt, gjorde storartade parader och spelet med fötterna var av extremt hög kvalité. Även detta må låta lite paradoxalt men förmodligen var just målvakten Christian vår mest precise, om än något motvillige, passningsspelare.

 

Till den positiva bubblande matchbilden och landslagsupplevelsen bidrog görgoa och sympatiska motståndare, ett bra domarteam och en publik full av inlevelse och spontana hyllningar. Nej, det bjöds ingen champagnefotboll på Heden denna dag men jag tror vi alla inspirerades av det mousserande vin som delar av sittplatspubliken intog ur ståtligt höga glas. Vi vill även tacka Bokmässan för dess ständiga support och grundläggande inspiration.    #bokmässan

Fredric Askerup inför mötet med Göteborgsalliansens skugglag

Anonym fotograf som skildrar alliansbrödernas intensiva möten ”på den tiden det begav sig”.

Det var en av de sorgligaste dagarna i mitt elvaåriga liv och då hade jag ändå det året fått uppleva Gais kvalförlust mot division tre-gänget Järla några månader innan.

Tränarna i Gais p-sjuttioettor hade fått nog. Klubben blev kvar i trean och var bankrutt, vi fick inga plantider och vi tränade på en söndersliten gräsgrustrekant mellan Ullevi och Valhalla och när Kôrven tjongat iväg sista bollen vi hade såg jag den flyta iväg nerför Mölndalsån.

Farsan var andratränare och blåvitare och följde huvudtränare Arne, också blåvitare, som i koppel, men blåvitt hade ingen plats åt oss. Ett annat samtal räckte, vi var så välkomna till Öis.

Jag satte mig i bilen hela långa vägen från orten som parkerades utanför den fina Öis-klubbstugan i Skatås. Tio tioåriga infödda Gaisare blev plötsligt Öisare, men jag ångrar givetvis att jag pissade i klubbstugans bastuaggregat. Hade vi varit lite äldre hade vi nog blivit ettårsfall hela bunten. Alla utom en i laget gick över. Mikael. Jag ser honom ibland på Gais-matcher. Han ser exakt likadan ut, men är två meter längre så jag kan ducka och slippa skämmas inför honom. Vi hälsar inte.

Jag sydde ett par rödblå santinbyxor i slöjden och försökte bli Öisare. Vi hade nu en jävla massa bollar och jag stod i Öis-klacken och blev upplyft i öronen av en skum snubbe så jag skulle se. En av advokatungarna kom till träning i pappas Rolls Royce. Jag lockade över skolkamrater från Stendys talangfulla sjuttioettor (andratränare farsan körde ju oss) och jag såg unge Freddie Roth briljera i p-sjuttiogängets kasse och vi vann Stena Cup utan att jag spelade en minut i finalen.

Sen nya tränare, nya bänkningar, jag var less ute på vänsterkanten och haltade tillbaka till orten och avslutade i Stendy med schlatter i knät och poesi och låtar surrande i huvet istället.

Nu är det som det är med Alliansen, inte mycket finns kvar. Gais och Öis delar broderligt på derbyintäkterna och IFK lever nåt annat slags liv för sig själv. Och dom har tydligen så mycket besvär just nu så de inte fick ihop en enda old boy-gubbe till match. Gothia Cup-knattegänget Häcken, eller Rôva BK som de inte gillas att kallas för, förstod inte ens frågan, ”Vadå old boys? Nej, det har vi inga”.

Gais och Öis är och förblir givetvis äldstingarna i landet. Sprungna ur landets första fotbollsmatch, just här på Heden, mellan Örgryte Idrottssällskap och Lyckans soldater (1-0), i maj 1892. Samtliga Öisare var arbetare från Göteborgs Gardinfabrik och sex av dem var skottar. Hur de kunde bli så populära i Hovås och Askim senare övergår mitt förstånd. Hedengrusets sammansättning av vassa stenar som färgats röd från knäblodighet har istället präglat mången Göteborgsspelare – och när tyngdlyftning- och brottarklubben Gais bildades 1894 fick vi även klassmotsättningarna från Gårdaromantiken in i leken. Idag har väl Stena Olsson-rederigänget tröttnat på att rädda den rödblåa klubben och man kan säga att båda klubbarna lider ungefär samma kval – både i tabellsammanhang som med ekonomi. Egentligen spelar det ingen roll. Var vi ligger och snyftar. När ett gäng historielösa klubbdirektörer harklande samlade sig för att skapa en hopslagning av allianslagen under arbetsnamnet FC Gothia, var det ju inte bara jag som gick ut på stan och demonstrerade med pyroteknik. Om man säger så. Den äkta alliansen var helt enig att vi är flera väsen i en och samma stad – och det har så förblivit i alla evig tid framöver. Ty, man rycker inte grundstenen i svensk fotboll från knät, hellre förblöder vi som bröder och systrar.

Det är med den fina bakgrundshistorien som vi i Författarlandslaget spelar mot Alliansen Gais/Öis lördag klockan 16:15 – på Heden 3 (numera på färgplan).

Det kommer bli en jämn historia, där färgen på naglarna och knäna kan komma att få en avgörande faktor. Vi ses i Göteborgsvädret.

/ Fredric Askerup

”Han har en SD-keps på huvudet och en cigg i mungipan.”

Det har varit lite ”silly season” i Författarlandslaget under några månader men nu är fönstret reglat och vi laddar inför Bokmässan. Många av våra författare är där: i montrar, bakom mikrofoner, i soffor eller lagom bekväma men korta fåtöljer. Vi är också på plats på planen under Bokmässolördagen men mer om det senare.

Citatet är hämtat från Patrik Lundbergs senaste krönika. Se honom live på Mässan, eller i blå kortbyxor efter 5 på Heden 3.

 

 

”en darrande offensiv tog form”

Mannen vars karriär innehåller flera hundratals mål, minst lika många titlar och säkert än fler förlagda böcker fick efter ett femtiotal landskamper första helgen i juni i Lillehammer även funktionen av tillförordnad kapten och ansvarig berättare. Här följer Måns Gahrtons referat från jubileumsmatchen mot Norge.

Ett av många vackra bokbord på Lillehammers litteraturfestival. Övre raden från vänster: Obskyr supporterporr, norskfärgad blomsterprakt och ett tomt vattenglas som får symbolisera den 30-gradiga värmen. Mellanraden: Norske lagkaptenens icke fullt så sommarfagra titel. Undre raden från vänster: Vår gåva till värdarna den här gången: ”Blågult”. Vår gåva till värdarna vid förra matchen i Oslo för fyra år sedan, Pontus Lindhs ”Appendix” vars författare före matchen hyllades med en applåd och så värdarnas fina jubileumsantologi som vi alla förärades ett eget exemplar av före matchen.

Det norska författarlandslaget skulle den 2 juni 2018 – 10 år efter premiärmatchen mot Sverige – i samma stad, Lillehammer, spela jubileumslandskamp mot samma lag. Jag, Måns Gahrton, och Martin Bengtsson var tillsammans med tre norrmän ensamma om ha deltagit även i Norges första landskamp – sen Magnus Sjöholm dessvärre lämnat återbud och därmed laget utan både förbundskapten och målvakt. Undertecknad fick rycka in i den första rollen och gjorde direkt det som skulle visa sig bli min största insats som vikarie – detta att jag med den norske förbundskaptenen Eiriks hjälp raskt värvade in nordnorrmannen Robin i den andra rollen.

Det allra viktigaste som hände denna dag skedde dock innan avspark. Lagen samlades då i en vacker och värdig handklappande minut för Pontus Lindh och Marcus Nordlund, de blågula författarhjältar som alldeles för tidigt lämnat denna världen och laget under det senaste året.

Planen var skrämmande (för) liten, målet likaså (matchen hade nämligen flyttats närmare bokfestivalens folkmassor för att öka publiktrycket från densamma, på bekostnad av anläggningens kvalitet), utetempearturen skrämmande tropisk och norrmännen skrämmande unga (förhållandesvis) och jubileumsmotiverade. Det var med andra ord upplagt för en norsk revansch. Men oförskräckt skapade det svenska laget ändå den första målchansen, där en nick i krysset från den svenska förbundskaptenen vackert panterräddades av Norges målvakt. Sen var det Norge som skapade målchans två. Och tre, fyra, fem och de ytterligare femton nästa chanserna. I första halvlek var det dock sällan det blev mer än ett rätt bra skott utifrån, den svenska trebackslinjen ledd av Danjin Malinovic stred heroiskt och var i vägen för det mesta, och mellan de norska skotten skapade framför allt Martin rådrum och ansatser till eget spel.

Men: En taktiskt smart och väl genomförd första halvlek tog tillsammans med tropiksolen dessvärre ut sin rätt efter paus. Matchen formades till en norsk kanonad, där svenskarna fick allt svårare att hinna mota skotten i tid, och svenskarna skulle nog allt mer börjat likna trötta akademiledamöter som fått besked om ytterligare en ledamots avhopp – om det inte vore för tre aktörer som nu tog huvudrollerna. Det var målvakt Robin och hans båda stolpar. Robin gjorde den ena makalösa räddningen efter den andra och däremellan sjöng det högt i stolparna. Hoppet om att kopiera det svenska landslag som just är på väg till Ryssland, som ju verkar ha som mål att spela matcher utan mål, började gro i våra svenska hjärtan. Klockan tickade. Hoppet växte – men då ville förstås den store dramaturgen i fotbollens himmel förstås plötsligt något annat. Fördämningen brast. Ett hårt, lågt norskt skott fick till slut Robin att kapitulera. Och där var det väl ändå över?

Nej! Både Eirik och Stig, två av de norska spelare som var ed även för 10 år sen, hade dittills nickat bort allt och varit nästan omöjliga att komma förbi. Men nu, från depåer ingen visste fanns, göts plötsligt nya krafter in i de svenska fötterna, Henrik flyttades högre upp i planen, en darrande offensiv tog form, Martins känsliga fötter letade svenska måltavlor – och plötsligt hamnade den norska målvakten under press efter ett inlägg, och i en rörig röra var Michael Cocke sist på bollen och Sverige hade kvitterat! Lika underbart skönt som inte helt rättvist. 1–1 stod sig sen matchen ut, och kändes rakt av som en svensk seger.

Stämningen på planen var rakt igenom god och på kvällen hade vi den bästa tänkbara middag tillsammans med det norska laget, flera sånger sjungs (däribland i sammanhanget klassiska Vem kan segla förutan vind),förbrödringen var stark och Eirik avtackades som förbundskapten för Norge. Litteraturfestivalen bjöd över huvud taget på ett starkt och spännande program och rekommenderas alla som någon gång får chansen att åka dit. Både med och utan boll. Rekommenderas gör även den norska jubileumsantologin som vi svenskar fick var sitt ex av som gåva vid avspark. Stort tack till Eirik och hans norska landslag – och grattis om inte till en seger så till 10 starka år!

Laget i Lillehammer, övre raden från vänster:  Simon LundhSimon Lundh, Jesper Tillberg, Stefan Larsson, ”Robin”, Danjin Malinovic, Michael Cocke och Johan Tengelin.
Nedre raden från vänster: Fredric Askerup, Henrik Annemark, Patrik Tornéus (d), Erik Jonsson (d), Måns Gahrton och Martin Bengtsson.

Ps Vi gav de VM-lösa värdarna lite aktuell sommarläsning genom elva ex av den nya uppdaterade utgåvan av Jesper Högströms utomordentliga jubileumshistoriska betraktelse ”Blågult”(Offside Press). Berättelsen om de opublicerades landslag tar sin början en varm sommardag för snart 110 år sedan, den 12 juli 1908 på Heden i Göteborg. Mot Norge.

Våra trevliga, generösa värdar som var väl så bra som vi var på planen den här gången. Tack till avgående kapten Eirik och Lillehammer Litteraturfestival för en ”kempegrejt” weekend.

Pontus Lindh, 1974-2018

 

Foto:Jan Ulvenius

 

Författarlandslaget har sorg. Pontus Lindh, vår store, vackre mittfältsgigant och fantastiske författare har gått bort.  Här följer vännen och före detta kaptenen Fredrik Ekelunds minnesord, som även publiceras i Sydsvenska Dagbladet.

 

Sommaren 2006 satt jag på en gård på Gamla Väster när min mobil ringde: ”Hej! Jag heter Pontus Lindh, jag är poet och vill vara med i Sveriges Författarlandslag…” Jag var kapten för laget då och bad honom komma ned på Limhamnsfältet söndagen därpå för en besiktning av hans skicklighet med bollen.

Han var lysande på planen, en offensiv mittfältare av rang. Återstod det där med poesin. Stolt överräckte han mig debutdiktsamlingen borrprover ur tystnaden. Jag blev imponerad, en mogen debut där mycket av det som kom att prägla hans kommande sex böcker redan fanns: spåren efter fadern, geologen, sorgen efter modern, den för tidigt bortgångna, det lätta men säkra anslaget, minimalismen, den underbara humorn och de svindlande perspektiven som gjorde att han rörde sig lika lätt och elegant i nebulosornas värld som i vardagens och kärlekens.

Trots nästan tjugo års skillnad blev vi mycket goda vänner. Han var ständigt uppmuntrande, en sådan människa som gav andra kraft och inspiration. Diktsamlingarna kom i hög takt efter debuten, skallgång(2006), kura skymning(2007), den första solexpeditionen(2008), Greta Garbos tystnad(2010) och den mästerliga Gryning över Hallstenshagen(2015) ur vilken dikten om den alzheimersjuke pappan hämtats:

 

jag frågar hur han mår

hur han sover

hur dagarna är

nätterna

om lakanen är vita nog

om han minns smaken av hjortron

ljuset över myren

björnkraniet

om han minns

Pontus

 

Pontus Lindh var hela tiden trogen sin grundläggande estetik, den som bär fram hans dikter i debutdiktsamlingen. Han var ordmaterialist – med suverän känsla för varje ords valör – och skrev i en modernistisk tradition, i Tranströmer och Öijers efterföljd. Men man får också den Harry Martinson som skrev Aniara,eller Göran Sonnevi, i tankarna när man tar del av Lindhs kliv genom tidevarven.

 

Jura Krita

morgonen den sjuttonde januari 1974

 

bärnstensdjur flyger vidare

ett vingslag per sekel

 

Han brann för kampen mot orättvisor av olika slag, blev en glödande feminist och diskussionens vågor kring genus gick därför alltid höga när han var närvarande. Det tillhörde det friska, optimistiska hos honom och hans viktigaste bidrag till ett sundare förhållande mellan könen blev MEN– mannens frigörelse från mannen(2012), en antologi om könsroller som han var redaktör för: »Texterna vågar diskutera mansrollen på ett ärligt sätt – något som är nödvändigt för att vi ska kunna bryta mönstren i strävan efter ett mer jämställt samhälle. Dessutom visar boken på att män visst kan prata om män utan att det blir ytligt.« (UNT)

 

Kanske blir ändå Pontus Lindhs djupaste avtryck i svensk litteraturhistoria den originella Appendix(2014), ett eget tillägg till SAOL, skriven under mottot: ”Varje  människa rymmer en högst personlig ordbok”. I den varvar han egna neologismer som sargassolängtan, permorberga och roni (en reaktion mot ironi) med underbara utvikningar kring redan existerande ord:

 

Sorgenfri (ordklassen stadsdelar). Varje dag efter att jag appendixat går jag en promenad genom Sorgenfri. Stadsdelen upptas till viss del av S:t Pauli kyrkogård: sorgen här i djup passage, jag känner den som en fiskare känner / strömfåran

 

Pontus Lindhs röst kommer att eka i många av oss länge än. Den ljusblåa universumblicken, humorn – en glädjespridare och ljusvarelse som det stora mörkret kallade hem på tok för tidigt.

/Fredrik Ekelund

 

 

Begravningen äger rum på Östra Kyrkogården i Malmö den 14 maj.

 

När medeltidens Turkiet och Syrien öppnade sina hjärtan för förföljda européer

I nya numret av Ord & Bild skriver Christian Azar om den tolerans de sefardiska judarna mötte i andra länder när de flydde från inkvisition. Känns som dagens debatt om böneutrop, om  moral och västerländska värderingars eventuella överlägsenhet har mycket att lära av historien:

”Sultan Beyazit II, härskare över det ottomanska riket, svarade med att erbjuda de spanska (sefardiska) judarna skydd. En flotta skickades för att hämta en del av dem. Andra tog sig till det ottomanska riket på egen hand. Åter andra lämnade Spanien och tog sig över Gibraltar sund till Nordafrika. På den tiden gick flyktingströmmar över Medelhavet i motsatt riktning jämfört med idag.

Sommaren 1993, närmast på året femhundra år senare, reste jag runt i Mellanöstern. /…/ I Istanbul träffade jag en gammal judisk man, drygt 80 år. Han satt och talade turkiska med några vänner på ett café. Vi försökte trevande hitta något gemensamt språk. Jag kunde inte turkiska och han kunde inte engelska, men det löste sig på ett oväntat sätt. Han talade nämligen spanska, men det var inte vilken spanska som helst. Den variant av spanska som han talade kallas för Ladino, och är den spanska som judarna förde med sig från 1400-talets Spanien[1].”