Quae caret ora cruore nostro?
2015 år efter Kristi födelse var hela Europa behärskad av romersk författarfotboll. Tyskland. Skottland, England, Norge, ja de hade erövrat hela kontinenten utom just en enda liten by i södra Scania som inte lydde under Julius Caesar. Tack vare den sportbrygd Miraculix kokat ihop hade dock Malmö hållit stånd mot de romerska legionerna. Förra gången de möttes här var i början av juni 2007 berömt inte enbart för den svenska segern utan också för det mirakulösa vädret. Den sommaren var det endast fyra riktigt varma och soliga dagar och de råkade infalla just under den ”turnering” som slutade i ett förödande romerskt finalnederlag.
Apollo var på lika gott humör den här lördagen i september 2015 då de två åter skulle mäta sina krafter mot varandra, nu på Mellanhedens idylliska konstgräs-IP. Gröngula löv på planen, kraftig blåst och störtregn mötte kämparna under uppvärmningen men så fort matchen blåstes i gång öppnades molnmuren likt domaren burit en basun och solen riktade sin mest angenäma strålar mot mönstret av gula och blå männen med det gröna konstgräset som sublim bakgrund. Publikrekordet stod sig eftersom de flesta skrämdes bort av ovädret men den relativa storpubliken inkluderade gamla Galleri 21-legender ”Gastis”, Thomas ”Slejd” och Carsten Thelander som också masserade och skötte bytena på ett utmärkt sätt. Sist men inte minst, kansek rent ut av störst, var Författarlandslagets målvaktsikon och fyrfaldige världsmästare Tommy Olofsson som förgyllde tillställningen med sin närvaro. Hade vi fått en straff emot oss hade vi kastat in Tommy trots att hans hemliga vapen, trädgårdshandskarna, inte var med.
Detta var förutsättningarna för det som skulle bli en länge efterlängtad Condictio indebiti – Italien var i Malmö för att balansera romerska räkenskaperna det vill säga för alltid sudda ut nollan i vinstkolumnen på svensk mark. Nu var ju romarna inte så haj på nollar och föredrog bokstäver men i alla fall. Historien skulle diktas om
Det svenska laget var starkare än på mången god dag. Den litterärt produktive medieforskaren vid Malmö högskola Micke Crona debuterade med den äran och vår förlorade son, den blivande dramatikern Martin Bengtsson var tillbaka i byn. Tillsammans med Patrik Lundberg och defensivt balanserade Henrik Annemark bildade de tre ett väldigt starkt centralt nav. Martin serverade ideliga mackor medan Patrik såg till att han fick utrymme att ”bre på” och Henrik skivade/sågade med sedvanligt resolut auktoritet.
Nämnde Micke var en jätte i mitten av trebackslinjen. Leif Jacobsen trivdes i den tekniska possession-miljön och Kristian Sjövik var framförallt snabbt med vårdade uppspel. Något enstaka förlorat kilo vann betydande hastighet. Mittfältet flankerades i 3-5-2 uppställningen av Jesper Tillberg och Jack Hildéns uppoffrande löpande och känsliga kortpassnignar.
Uppspelen på den allt yngre Fredrk Ekelunds fötter satt perfekt och Aage Radmann var flera gånger nära att ”va paa pletten”. Vi växlade mellan långa och korta bollar, mellan höga och låga mellan vänster och höger. Det enda vi inte förmådde var de där för italiensk fotboll så specifika tempoväxlingarna där man ibland verkar uttråkade och endast rullar boll som likt fruktlöst tidsfördriv bara för att i nästa minut driva upp tempot och attackera. Med detta menar jag att vi dominerade första halvtimmen ganska eftertryckligt utan att skapa så många bra målchanser utom på Martin Bengtssons hörnor.
Den erfarne Jimmie Fontana gjorde några akrobatiska räddningar när så behövdes. Det syntes att det endast var tre år sedan han gjorde sina 15 sista Serie-A-matcher.
Mats Lerneby bytte av därframme och Valle Wigers på mitten. Det kortaste inhoppet i Författarlandslagsfotbollens historia kan nu Stefan Larsson stoltsera med då han byttes in som vänster mittfältare i den 12:e matchminuten. Det såg bra ut ända till hans passerade mittlinjen och den trilskande vaden åter gjorde sig påmind. Det var bara att vända, linka tillbaka till bänken och accepterade att han inte enbart ”gjort en Ernst” utan även utmanat och utklassat denne litteräre titan och relative glaslirare. Rekord som alltså tidigare hölls av Ernst Brunner – också det mot i Italien fast i Florens –fick sig en rejäl putsning på Mellanhedens IP. Ernst var inne i cirka 20 sekunder effektiv tid innan han föll ihop och fick bäras ut. Dock var bollen ganska nära. Scenen är för övrigt beskriven i Ernst Brunners snart publicerade sista memoardel ”Där går han 3” (Albert Bonniers förlag) fast där ges scenen en betydligt mer skönlitterär och hjältemodig gestaltning.
Det inte Julius Ceasar åstadkom under sin tids som kejsare lyckades kapten Francesco Trento och hans följeslagare tack vare en gammal ordspråk som Ovidius använde för att beskriva dåtidens romerska ”catenaccio”: Exitus acta probat / Finis Coronat Opus – ”Ändamålet helgar medlen”.
Man backade hem, stängde ytor, skapade skuggor, blockerande presumtiva avslut och låg tätt, tätt intill de gulblåa kropparna. När de någon gång plötsligt slog om blev det ofta lite småfarligt. Trento var ensam anfallare men det efter så många gemensamma kampanjer samspelta laget hade tre dolda forwards i djupledslöpande mittfältare vilka skapade en skön, av historien samstämmig symbios. Just detta det relativt historielösa svenska laget led sådan brist av.
1-0 kom på grund av en målvaktsretur som snappades upp av en friställd i dålig vinkel varande forward tio minuter före halvtid.
I början av andra tvingades Micke Krona gå ut med konstaterad huvudskada. Henrik tog steget ned i backlinjen och Valle övertog balansrollen på ett förtjänstfullt sätt. Men han är inte Henrik och Henrik är Inte Micke Krona. Ju längre matchen led desto ivrigare och frivola blev våra attacker. De fastnade dock alltid på en fot, en block eller Jimmie Fontana. Trolldryckens bägare var definitivt tömd.
Istället kontrade Italien till sig flera farliga chanser och på tilläggstid gjorde man 2-0 på ett friläge. Det borde kanske blivit oavgjort men en seger är en seger är en seger, även för romare. Returmatchen spelas i Rom den 16 april 2016 det vill säga (som någon romersk tänkare formulerade det för sjukt många säsonger sedan) : Hodie mihi, cras tibi – ”Vad som är åt mig idag, är åt dig imorgon”
Efter lite öl, vin och fuccacio, skapad och framburen av Henrik Annemark på Galleri 21 följde uppläsning. Francesco Trento läste Marco Mathieus vackra text om Graham Joyce vilket avslutades med en lång, intensiv applåd.
Fredrik Ekelund läste fyra nyskrivna fotbollsdikter som lät omöjligt ännu vackrare i den italienska översättningen. Gianpaolo Simi läste sin novell om ungdomen aningslösa lidande och långsamhet som hade ett mycket, framförallt ett fantastiskt och överraskande slut. Finalen tog Mats Lerneby hand med en nyskriven novell om Neapel och fotboll.
Varefter vidtog allmän fest och glam inför det andra Författarlandslagets direktsända uppgift, de ännu opublicerade författarna hade en svår bortamatch mot Ryssland som även de, i mångas ögon, onödigt förlorade.
N har vi tre knappt veckor på oss att ladda om batterierna (Ora et labora ) inför mötet mot vår arvfiende och ständigt Lottovinnande kusin Norge på Bokmässolördagen.
PS Rubriken syftar på Författarlandslagens tidigare kubbningar: ”Vilken hamn känner inte till vårt blod?” och tillskrivs ursprungligen Horatius.
Författarlandslaget 