Texter

A pimple on the team’s arse

by ULI HANNEMANN

We finally made it: World champions! After the final whistle, everybody runs out onto the pitch. There’s hugging and fireworks; a confetti gun randomly shoots golden snippets into the air. After the smoke has cleared, I slowly get up from the substitutes‘ bench and shuffle across the lawn to where the others are partying.

„Who are you, Sir?“, the captain asks me. With a worried expression he looks over at the security for help, probably mistaking me for a streaker dressed as a goalie.

„Dude, it’s me – Bert“, I say, my lips trembling. All this is terribly embarrassing. With a strained voice I continue: „Your, er, OUR third Goalie!“ So much for „made it“. So much for „we“.

„Yes of course, Bernd!“, says my teammate, hugging me with vague disgust like I’m some crazy old aunt with smelly breath. „Just kidding, my dear Bernd. We are the champions! Yeeeaaah!“ He tears himself away from me and starts doing the conga – together with the equipment manager, the bus driver and an intern from PR.

But I know he wasn’t kidding. I have stopped believing anything ever since the sad day they announced my name on the final squad: Third goalie. Fool that I am, I even felt joy and pride at first: What an honour, I made it onto the team!

Honour, my foot! But when i was able to think clearly again, it was already too late. My destiny dawned on me: I’d have to cancel my holidays. Instead, I’d have to train every day with the goalkeeping coach and the two other keepers, who both deeply despised me. And worst of all: I fucking wasn’t evengoing to fucking play!

Because before that could ever happen, the first goalie would have to get badly injured. That’s already pretty unlikely. And on top of that, the second goalie would also have to get badly injured. Even more unlikely. FIFA taking measures against corruption would be more realistic. Nominating a third goalie sounds about as reasonable as a paranoid prepper with an air-raid shelter full of candles and cans under his house. The third goalie is a pimple on the team’s arse. The fifth wheel on the wagon, the fourth horse in the stable… well – the third goalie.

Even when it comes to wags, the status of the third goalie is blatantly obvious. The girlfriends of the other players are called Montana Yorke or Mandy Capristo. They have the looks, shape and weight of Barbie dolls. Their anatomy makes it impossible for them to stand upright like a normal person, which is why they need several it-bags and other accessories to balance it out. They are models, study art history and blog about it for Gazzetta dello Sport. Meanwhile, MY girlfriend’s name is Gisela Schmidt. She weighs two hundred fifteen pounds and works as junior assistant to an administration secretary. During the match, she is not allowed to sit with the other wags but is relegated to the terraces next to the hooligans. As a consequence, she gives me hell. One time she bitchslapped me in public – that was the only time I was on TV during the entire World Cup.

While the other players continue partying, I sneak back towards the subs‘ bench, hiding behind it to avoid the greedy eyes of the TV-cameras. I shed a couple of tears, tears of envy and disappointment. If only those lowlifes from my team had lost the bloody finals! What have I got to do with their success? Minus zero. What torture it was to cough up those empty phrases in the few interviews I had to do: „We stand together as one team, everyone shares our mission and vision.“ „Just being here is already a great success!“ „My relationship with Manuel Alter and Marc Verwegen couldn’t be better.“

If those shit flies from the press knew what dream I have every single night: The first goalie makes a big mistake and smashes his head against the post, thereby cutting it open and spilling his brains all over the six-yard box. During warm-up, the second goalie gets strangled to death by a mad mascot. The horrible sound of his choking is my signal to put on my gloves. The moment I’m sent into the field is when I wake up.

Oh no. I see Gisela coming my way. She has eaten a lot of Bratwurst, for her entire butt-ugly face, her balding head and her sacklike dress are covered in mustard. Together, we stand and watch the others cheering and celebrating, until we are told to get the fuck off the field.

 

 

 

Jag är Super-Mac

av Henrik Annemark

Trelleborgs Allehanda – du har för alltid en plats i mitt hjärta. ”Henrik ’Super-Mac’ Annemark.” Så stod det. Vad texten i övrigt innehöll är bortglömt och oviktigt, men jag var Super-Mac.

Jag medger att det här är lite svårt att tro på, men det är sant. Från just den här tidningen skickades regelbundet en betald reporter till en minimal håla en halvtimmes bilfärd bort för att skriva kåserande referat om knattefotboll spelad av sexåriga pojkar och flickor – en händelse som torde ha sett exakt likadan ut på hundra andra platser bara i Skåne.

Fotbollen spelades i Tennistältet, en fyrkantig pruttkudde till skapelse. En dom av segt grönt gummi som hölls uppe enkom av lufttryck och ingångens tillslutande dörrsluss. Vi kan alla tacka fotbollen för att vi lärt oss tryckutjämna med en forcerad gäspning.

Du kanske inte är bekant med Super-Mac. Om du har ett minimum av sportintresse och är född någonstans runt 1970 stiger däremot sannolikheten till sådär etthundra procent att han tillhör dina popkulturella referenser. Den blonde, skotske jätten Mac som sprang i sporrsträck över de svartvita sidorna i tidningen Buster och outtröttligt räddade äran för sitt lag med hjälp av ett skott mäktigt nog att spränga nätmaskor och deformera målställningar.

Super-Mac var med andra ord det finaste epitet någon i mina rågummisulade trettiofemmor kunde få.

Men i journalistens lättsamma överdrift fanns något mer – nämligen den enskild största anledningen till att jag fastnade för fotboll för livet.

Vilket var långt ifrån självklart. Till att börja med vägrade jag kategoriskt alla gruppaktiviteter. Och när mina föräldrar släpade dit sin

djupt skeptiske pojke, hjälpte det inte att jag inte var snabb och helt saknade bollteknik.

Men jag hade talang för att sätta fart på bollen, att skjuta, och det gjorde all skillnad i världen. Uppmärksamheten och uppskattningen som det gav mig förändrade allt. Det gav mig en identitet. Det gjorde till och med att jag kunde stå ut med lagidrott.

På ren tur behärskade jag den högt aktade Konsten Att Skjuta. Livet lekte. Jag kände ett hemligt släktskap med fotbollens vänsterfotade storheter.

För det är ju så, att ett välriktat skott är en del av fotbollen som förenar oss alla. Det är allas vår superkraft. En på miljonen kan efterlikna Zlatan och Messi och Mbappé – resten av oss kan bara stå bredvid som hänförda statister – men vemsomhelst kan bli hjälte genom att sätta en rökare i krysset.

Jag spelar vidare. Ibland bra, aldrig storartad, men behållningen är mer än tillräcklig för att det ska fortsätta vara kul. Åren passerar, fotboll den ständiga följeslagaren. Ju färre chanser att spela, desto roligare att få göra det. Skotten blir mjukare, krämporna hårdare.

Så händer det en dag. Jag är del av en brokig skara som ses två gånger i veckan och spelar på lunchen. De yngsta knappt ur tonåren, de äldsta uppåt sjuttio. Benskydden lämnas hemma, som outtalad hederskodex; fotbollsglädje framför hårda tag.

Jag skjuter ett skott på mål, avståndet tio meter. Träffen är fin men inte exceptionell – det är däremot kombinationen av olyckliga omständigheter, och när målvakten reflexräddar i en avig vinkel bryter han samtidigt handleden.

Någon med bil ser till att skjutsa till akuten. Situationen är märklig och olustig. Ingen är oberörd, men vår omhuldade timme har knappt börjat och snart har spelet återupptagits.

De följande dagarna uppstår en mejldiskussion om hur vi måste tänka på att lugna ner bollskjutandet i fortsättningen, minska riskerna. Digitala hummanden instämmer. En invändning kommer om den fundamentala, närmast nödvändiga glädjen i att leverera ett hårt skott. Kraftigare bifall nu. Diskussionen ebbar ut. Frågan visar sig vara en dealbreaker, och skotten går omodererade ur striden.

Från första stund, direkt efter händelsen, märker jag det: Mina fotbollskompisars läppar beklagar det olyckliga inträffandet. Om det inte vore för att orden motsägs av omärkligt drag i mungipan, och blir öppet förrådda av deras ögon.

Jag känner igen den där blicken, som ett eko från långt innan skotten långsamt började avta i kraft, skjutas över och vid sidan av. Jag känner en skamsen tillfredsställelse över att se det som fick mig hit till att börja med. De uppspelta, pojkaktiga blickarna som säger: du är Super- Mac.

 

 

 

Man dömer som piss men man darrar inte

av Tony Samuelsson

 

Det gula och det röda ligger inkilat i den lilla anteckningsboken. Pennstumpen i sitt snöre. Jag blåser i visselpipan, en lång, tre korta.

Käringen Hansson ovanför bankar i golvet, som hon alltid gör. Bonk-bonk-bank. Jag tror tamejfan att hon står och väntar på signalen.

Jag trevar i bröstfickan efter korten och ser bestämd ut, då sätter han sig, gnyr och ser villrådig ut, som en hund gör när man skrattat åt den. Det blir en varning, gult. Han reser ragg och morrar. Han är beredd.

– Duktig hund!

 

Jag joggar ut i hallen och vänder, blåser en lång märklig signal, bank, bank, bonk, låter det från ovan, jag går runt som en tupp och vinkar in honom med pekfingret, spänningen stiger, jag sliter upp det röda direkt och visar honom av plan med en bestämd gest. Inget snack, du ska av!

Då naglar han fast mig med sina goda ögon, är du färgblind eller bakfull eller vad fan du ser ju inte ett skit, domarjävel, men domaren dömer, jag vänder honom ryggen, ingen tvekan om saken, du har spelat klart för idag. Det röda har talat.

Han skäller, det låter som en hackande hosta, han morrar och visar tänder och ser ilsken ut och det är nu jag får veta om den svarta uniformen med domarförbundets tygemblem verkligen ger något skydd.

Pokerfejs. Visa ingen rädsla. Stå pall.

Gult kort visar säkerhet, kontroll. Rött och du sticker hål på den tunna fernissa som skiljer oss från den riktiga världen där allt kan hända och där allt händer.

Rädd? Men jag står pall. Tuggar tuggummi.

Ruff lommar ut i köket.

Han ser bedjande på mig medan jag skär upp tre grova skivor falukorv som är hans belöning.

 

Han är en grå schäfer med goda ögon. Vad ser han hos en gammal stöt som jag? På söndagsmorgonen drar jag på mig domartröjan, då är han med på noterna, svansen sopar fram och tillbaka över parketten. Han skäller, kort, upphetsat.

Jag väljer långa eller korta byxor beroende på vädret. Svarta nytvättade strumpor. Sist snör jag på mig fotbollskorna, dobblösa.

Jag och Ruff dömer fotboll, som vi gjort varje lördag eller söndag i många år nu. Gärdsgårdsserien kallas det. Lingonlag. Ibland Korpen eller vanliga flick- eller pojklagsmatcher. Vi dömer allt som de ger mig, Ruff och jag.

Förbundet drar sig inte för att skicka ut oss till blatteland, Norsborg, Alby, Tensta eller Skogås, där det går hett till ibland. Bottenmöten i division sju och åtta. Svenskar mot utlänningar. Svarta mot vita. Rika mot fattiga. Domaren mot alla.

Så mycket känslor. Revansch. Uppbrusande hat. Det är som VM varje gång: Turkiet-Sverige, Kurdistan-Sverige, Sverige-Chile, Iran-Sverige. Turkiet-Kurdistan.

 

Somliga domslut släpper lös så mycket ilska och besvikelse, särskilt en bakfull söndagsmorgon och där står jag och tar emot den.

Jag är känd för det, jag backar inte. Står pall.

Vi ger oss inte, säger jag till Ruff, allting omkring oss börjar likna fan i det här samhället, men vi ger oss inte. Ruff och jag står pall, om det så både regnar småspik och blåser halv storm. Vi står därute på den vattensjuka planen och blåser igång.

Hur skulle det annars se ut?

 

Man får inte darra på manschetterna. Man dömer som piss men man darrar inte. Ett par starkbira på morgonkröken är det pris jag betalar.

Gör jag en riktigt dålig match efterskänker jag arvodet. Det har aldrig varit det viktiga. Det vet dom. Lagledaren för hemmalaget kommer fram och mumlar:

– Vad säger du, Jojje, ska vi dra ett streck över din insats?

Jag tittar på Ruff. Vi är båda lite till åren komna och ingen av oss har väl någon falkblick längre. Soppastålar kanske jag nöjer mig med. Eller några bingolotter. Så jävla dålig var jag väl inte. Eller hur, Ruff?

 

Garaget hyr jag för att ungarna i huset inte ska jävlas med flakmoppen. Ljusgrön störtkruka utan skärm, gulblå täckjacka och svarta byxor i läder över domarmunderingen. Det är småruggigt fast vi är i slutet på april.

Ni kanske har sett mig fara fram, hjulbent som en kofösare. Jag är välkänd härute bland höghusen. Jag var fastighetsskötare. Rödmosig i nyllet med en jordgubbe till näsa.

Ruff sitter på flaket.

Vi lutar oss fram mot fartvinden.

Vi är som de gamla stadgade paren som knappt växlar ett ord med varandra, Ruff och jag. Vi tvivlar aldrig på att vi gjorde rätt när vi slog våra påsar ihop.

 

Trekvart innan avspark är vi på plats. Saharas IP. Grus så långt ögat når.

Flakan parkeras vid långlinjen. Min vän med de goda ögonen sitter där han alltid sitter och följer bollen. Han är med på noterna.

Jag inspekterar målnätet, sparkar lite i gruset, nattens regn har runnit undan. Linjerna är nykritade, kors i taket. Ruff lommar ut och slår en drill vid stolproten. Han sänker huvudet, glor på spelarna som springer på planen.

Han skäller torrt och sporadiskt, han är laddad.

Sverige-Utlandet idag. Högriskmatch. Men förbundet har inte skickat ut någon kontrollant. De litar på firma Jojje & Ruff.

Publiksiffran i gärdsgårdsserien brukar kunna räknas på en slaktares fingrar. Inte idag. Idag räknas publiken till hundratalet och laget i deras hjärta är inte infödda svennar. De kedjeröker, de parkerar bilarna åt helvete, orientaliskt dansband på full patte på bilstereon. Kvinnor och barn i klungor utmed långlinjerna.

Jag tittar på Ruff. Idag Ruff, får vi att göra.

 

Båda lagen får höra samma sak: – Spetsa öronen, pojkar!

Jag kallar dem alltid pojkar. Gammal är äldst. Jag säger:

­   – Ni är busgäng båda två! Knytnävar, skallar, sparkar. Det håller inte. Idag vill jag se en juste fight, och inget skitsnack. Det är därför vi är här. Visa att ni kan spela boll.

Mannen i svart, det är jag. Var har du ställt likbilen? Alltid tråkningar. Har du blindhunden med dig, domare?

Jag lägger ut det i klartext: Det påstås att hundar är färgblinda men Ruff därborta har alltid hållit ordning på det röda och det gula kortet. Om ni börjar leva fan med mig, då lever ni farligt.

Minuten innan avspark går jag ut till sidlinjen och låtsas koppla honom. Vi kör den vanliga uppvisningen. Ruff ger ifrån sig ett gurglande. Jag går ut i mittcirkeln. Blåser igång.

 

Någon måste gå ut och göra det. När allting börjar likna fan i det här samhället, måste någon stoppa pipan i munnen och blåsa.

Här skipas rättvisa. Åt helvete ibland. Bättre än så blir det inte.

 

Det blir en hygglig match, stök, bök och skäll som vanligt. Ilskan måste ut nånstans.

    För fan, domare!

Jag ska knulla din morsa!

   Offside! Upp med flaggan din jävla stins!

   I mitten av första hettar det till. Jag pekar mot öster som Karl XII i Kungsträdgården, pipan i munnen och ena foten på bollen, jag tycker om den gesten, som en härförare står jag där extra länge och märker ut frisparkspunkten.

Jag ser honom i ögonen, domarn dömer. Killen står och tjafsar. Är du helt väck! Bär ut den där jävla alkisen! Det gula i luften, men han ger sig inte. Ruff är med i matchen, han kommer rusande redan på det gula.

Har de inte fattat det förr, så fattar de nu.

Ta bort den, jag har inte gjort något! Ta bort den för helvete!

Det där ljudet när käftarna slår igen. Det skrämmer skiten ur dem.

 

Efter matchen pustar vi ut i omklädningsrummet. Jag lossar på skosnörena.

– Det var en jävla bra match, säger jag till Ruff. Du gjorde bra ifrån dig, min vän. Vi ska vara nöjda.

Ruff tittar bedjande på mig. Jag öppnar biran, han får sitt godis.

– Tamejfan om det inte gick upp en luma hos en och annan idag.

Det är väl bara det som fattas mig, att någon kom fram och sa: Idag var du stadig på hand, Jojje. Idag var du bra.

 

 

 

 

Graham memorial speech

by Philip Oltermann

The first time my eyes set on Graham, he was hurrying towards me down the gangway of an airplane. It was 2006, and about three months previously I had been tasked with assembling the England football team. Ok, not the England football team. But a team made up of English-language writers: novelists, playwrights, biographers, poets, anything, they just had to have published a book with their name on it. I though I had been doing pretty well. I’d organised a kit, a training matches in Regents Park against a bunch of critics, even a training session with former Liverpool midfielder Nigel Spackman. But at the end of the training session Nigel pulled me over with a serious look on his face. “You need a keeper”, he said. I laughed. Nigel didn’t laugh. “Seriously, you need a keeper”, he said.

Luckily, our defender Nick Royle volunteered to ask an old friend of his. A fantasy writer, apparently a big deal in “the scene”. Whatever, I said, as long as he can catch a ball. Nick emailed Graham. Graham emailed back: “I’m 51, haven’t played in 12 years, wear glasses now and I’m sure I’m crap. How desperate are they????????????”. I told him 51 was the perfect age for a goalkeeper. But when Graham nearly missed his flight on the day of our departure, I nearly had second thoughts.

I don’t remember talking to Graham on that flight, or speaking to him at all until we played our match. We were all a bit nervous that day: worried, perhaps, about embarrassing ourselves so publicly. Ten minutes into that match, the Italians had a free kick just on the edge of the box, and we vaguely arranged our effete shapes along a line in front of the ball. Suddenly, there was a bellow behind our backs: “Make a wall! Make a wall! That’s not a fucking wall!”. The shouting match went on for about three minutes, and the stream of abuse continued for the rest of the match. We didn’t concede from that free kick, but we did concede from the next attack. After 90 minutes, the score was England 1 – Italy 5. But something had changed. It wasn’t just that Graham had made himself part of the team with that bellow from back. Graham was the heart of the team. He was the team.

Somehow, the team was no longer imaginable without him. I’ve tried quite hard to think about how Graham managed this, and the best I can come up with this. Writers can be very bitter people: we internalise our resentments, storing them up for the page rather than airing them into front of the people who have aggravated us. Graham was the antidote to that: I don’t think I know anyone was lived out his resentments so openly. Not just in the abuse on the pitch, but in his wider attitude to life. It sucked the bitterness out of us like lemons.

Graham, as I’m sure many of you here know, hated poets. One of his favourite quotes of all time was by the New York journalist AJ Liebling: ”show me a poet and I’ll show you a shit”. Graham also had a thing about public school boys, and he relished nothing more than taking the mickey out of Patrick Neate, our hip-hop loving old St Paulsian, who had once been snitched on for smoking weed by George Osborne. Graham could be shockingly un-PC when it came to foreign players’ looks and accents: the US novelist who asked him if he was the “goaltender” and which of the lines on the pitch “demarkated the command area”, the Swedish striker who looked like comedy Scousers, and the German writer who remarked, having observed Graham during the communal post-match shower, that “you really look after yourself Graham. Not an ounce of fat”. Yet I have never met a single person who got offended by Graham. Because this was the thing: even while he made jokes about you, he still met everyone eye to eye.

Graham didn’t look through people, even though he was easily one of the most successful writers on the team. When we did get a poet on our team, Musa, it was Graham who emailed him when he didn’t make it to a couple of teams. Was anything wrong, he asked him, and: it would be good to see him on the pitch again. When Graham write his book about playing in goal for the team, he asked me to read through the manuscript beforehand to make sure that he hadn’t said anything that could offend anyone.

When I emailed the other national teams about what happened, I was amazed to find that he had made as vivid an impression on all of them as he had on us. I especially remember the first time, in Florence, where I repeatedly tried to score against him, failing. That day we met so many times during the game, especially out of the box, running one towards the other to get on the ball first, that we ended up developing some kind of simpathy. So we laughed about it after the game, having a wonderful chat about football and life and the beauty of meeting for something so odd and wonderful as a writer’s league.

Francesco Trento: “His words (the one you copied in this email, and the one I just read on his blog) really match the idea I had of him. One of a guy I would have love to have in my team.”

Fredrik Ekelund: “But for me this also makes me think about that wonderful evening in Stockholm some years ago, at Författarnas Hus. We sat beside each other at the table that night, me and Graham, and he was so full of life and humor and human power, same thing at Riche where that night ended. Endless and interesting discussions! When I think of him now that’s the image I have of him: full of life and humour. And shouting, shouting on the pitch.”

Attilla Balazs: My goalkeeper friend, Graham. In a minute we’ll be there Graham was the reason this team kept going: he passion for organisational duties that many of us lacked. We liked to joke that it was his way of living out that old fantasy of being the secretary of the miners’ union.

A year ago, we had invited a team of Scottish writers to come down to London for a match. A few months previously, the Scots had beaten us 4:2 in Glasgow, but Graham’s reading of a chapter from Simple Goalkeeping Made Spectacular had won us the literary part of the match. They had already fallen in love with him as much as we had. On the morning of the match I got a text from Graham, saying he couldn’t make it because he had a stomach pain. We called him after the match, describing each of our six goals over the phone.

Graham leaves a hole in this team, not just as a goalkeeper, but also as an inspiration especially to us younger writers. For us Graham was always someone who didn’t just dabble in writing, but who wrote seriously, as a profession. Graham gave us hope that could be done. Most importantly, he showed that you didn’t have to become a poet, a shit, along the way, but be the most decent human being imaginable.

 

”The distance between us”: In memory of Graham Joyce

av Magnus Sjöholm

Graham var en fantastisk fantasyförfattare och fotbollsmålvakt. Mer framgångsrik som författare men därmed inte sagt att han var sämre som fotbollsmålvakt – kanske bara lite mer tvingad att hemfalla åt det realistiska berättandet.

Han avled i lymfon i höstas och när vi i de svenska och engelska författarlandslagen läste på en pub i London efter matchen den 9:e maj handlade flera texter om just Graham. Våra minnen av honom, vår stora saknad.

Den här texten var förmodligen lite bättre på svenska men jag, tror ändå den ger rättvisa till mitt levande minne, till min dagliga bekräftelse av vår relation och ”avståndet som förde oss samman”.

I can not say that I and Graham Joyce were close. On the contrary. We kept as far apart as we could get. Or, we were approaching each other, once, the first time we met. When he punched me.

It was in a dressing room at the old Borussia Dortmund ground ”Rote Erde”. Out of his jacket he picked his revealing and wonderful book ”Simple goalkeeping made spectacular” and handed it over to me as a gift. Being spontaneous and thankful I tried to hug him. When he punched me, or harshly pushed me – which surpriced me. At least until I realized that I was not only a swede covered in sweat and leaves of wet grass but also totally naked.

The rest of our time together, we spent standing on either end of a football pitch and did much the same thing – guided half-deaf disoriented defenders with brief words of love and wisdom, sometimes reinforced by exaggerated gestures. We threw our old bodies after hard balls produced with the specific aim to take wobbly unpredictable paths in the air. But then I often tried to grip the ball, he chosed consistently to punch it with his gloves. Which I suppose is one of the differences between a journalist with literary dreams and a brilliant author.

(If he even wore gloves? In my memory he just stood there waiting, like a Lev Yashin of Leicester, armoured with giant fists, raised, ready to punch whatever,or whoever, came close.)

We were both voluntary victims of this sport obsessed with scoring goals. We found each other here, in this martyrdom and in ethics – in our world of football nothing was more beautiful than a perfect, harmonious nil, nil.

We were also, by a bizarre twist of fate, victims of the same cancer. That aggressive lymphoma that took Graham’s life also took a part of my own. The treatment caused small but lifelong remnants, which among other things aloud me to rediscover the vocation of goalkeeping.

So after that first intimate gathering our contact was maintained through email and also, in my case, by reading his books. He had difficulties reading mine. Although I am not a fantasy reader, I highly appreciate Graham’s novels. They are very realistic but hints of fantasy are introduced from the very beginning. The Fantasy grows, takes over, but it never quite leaves the realism. Which in my eyes were one of the reasons for his great literary success – the more realistic, the more fantastic becomes the imagination.

This contrast is also found in football – his literary concept is precisely this that makes football superior to all other sports, the reason why we are gathered here, right now.

The moment the ball leaves the player’s feet, until it reaches its gloves of destiny, you can not characterize it as anything else than fantasy. The better players the more realistic will the outcome be, because the ball really does what they, the footballers, want it to do. Well, almost everything – professional footballers are rather like predictable fiction. The rest of us are enchanted by that simple piece of leather because it makes us try what we can not do but constantly fantasize about. The closer we get, the more obvious is the distance.

It takes us, for a few very brief moments, places we otherwise would not have dreamed about, not even could imagine.

It was all dissolved at the moment the ball reaches the net behind Magnus Sjöholm or the hands of Graham Joyce’s – when it’s re-transformed into realism. Those hands , Safe, secure , like a fragile object about to be handed over to someone with really safe hands. .

It was at that very moment Graham Joyce decided to punch – no cuteness, no worries, no second thoughts. Graham Joyce was, as both goalkeeper and writer, one who chose to punch the ball, and the story, farther into unexpected elipses. Destiny just takes a punch and we continue in a totally new surprising direction. There’s really no end and there’s absolutely no beginning.

 

 

 

 

 

Avslutande kommentar av Fredrik Ekelund

(Texten har inte publicerats i AB. Varför vi låter Fredrik kommentera är för att han startade ”vår” debatt med sitt inlägg i Dagens Nyheter – se nedan.  Joakims inlägg i AB den 20:e ska ses som en personlig kommentar till den).

I sitt svar till mej i Aftonbladet skriver Joakim Forsberg: ”Att det engelska och det norska laget tackat nej fick jag veta när jag läste Åsa Linderborgs artikel.” Man skulle av de raderna kunna få uppfattningen att det handlade om en bojkott av turneringen från de båda lagen. Så var det inte. Lagledningarna fick inte ihop tillräckligt många intresserade. Engelsmännen försökte in i det sista men för den norske lagkaptenen, Eirik Ingebrigtsen, stod det klart redan i januari. Då hade han åtta som ville åka och åtta som inte ville. I det läget tog han kontakt med mej och föreslog en ”nordisk plan”, ett lag med hälften norrmän och hälften svenskar men eftersom så många svenska författare sa sig vara intresserade, tackade jag nej. Den information Åsa Linderborg fick, torde hon ha fått av den norske författaren Jo Eggen. Han bombarderade mig, och flera andra i Sveriges Författarlandslag, med mejl där han försökte övertala oss att inte åka. Det visade sig lönlöst (och sannolikt kontraproduktivt) och när det måste ha framstått som så för honom tog han i sin desperation till en ren lögn, han påstod nämligen att det italienska laget var på väg att hoppa av turneringen. När jag fick reda på det fick jag själv ”kalla fötter” eftersom italienarnas och tyskarnas beslut att åka också påverkat min vilja att åka. Det tog mej två dagar att få fram en dementi på Eggens påstående från italienarna.

Det enda lag som bojkottade Haifaturneringen medvetet var det turkiska. Två andra lag, Polen och Ungern, var mycket intresserade av att komma och var beredda men fick i sista stund reda på att det inte fanns ekonomiska möjligheter att ta emot dem.

Forsberg skriver vidare: ”Någon officiell inbjudan hade vi ännu inte fått.” Nej, och det är inte alltid sådant förekommer i de här sammanhangen, kan jag meddela som före detta kapten. Trots det kan turneringar och matcher växa fram. Så blev det också i Haifa.

Replik av Joakim Forsberg i AB Kultur (sön 28 juli 2013)

Att Ekelund visar sig helt ovillig att ta mig på orden i det jag skriver i min artikel – och även i den mejlväxling han tar sig friheten att citera ur – och i stället försöker pracka på mig en annan bevekelsegrund än den jag redogör för, är respektlöst, mot mig såväl som mot den politiska kontext i vilken jag förankrat mitt beslut.

Det var mycket som var oklart i januari. Någon officiell inbjudan hade vi ännu inte fått. Det fanns uttryckliga förhoppningar om att få ett palestinskt lag till spel. Att det engelska och det norska laget tackat nej fick jag veta när jag läste Åsa Linderborgs artikel.

Då skrev jag till de andra i laget att vi mot bakgrund av våra kollegors beslut drog på oss en tung bevisbörda genom att ändå åka. Jag gjorde klart att jag kände mig tveksam och att vi måste fundera över vad vi representerade i sammanhanget som det nu såg ut. Under veckorna som följde skrev flera ur laget – även bland dem som senare bestämde sig för att resa – att de tyckte att frågan var komplicerad.

I mig mognade beslutet att inte åka. Jag gjorde ingen hemlighet av det. Mejlet jag skrev till de andra innehöll samma hänvisningar som jag sen tog med i min artikel.

Efter det trodde jag att vi landat i en överenskommelse om att respektera varandras åsikter.

Svar till Joakim Forsberg i AB Kultur (sön 28 juli 2013)

I Aftonbladet 20 juli skriver Joakim Forsberg om Sveriges Författarlandslags deltagande i fotbollsturneringen i Haifa i juni: ”Att leka landslagsfotboll är inte samma sak som att leka fotboll. Det blev tydligt inför turneringen i Haifa. Och därför kunde jag inte delta.”

Så skriver han alltså nu, i juli. Den 2 januari i år gick jag ut med en förfrågan till det lösa nätverk som utgör Sveriges Författarlandslag i fotboll. Jag avslutade med att skriva: ”Vad gäller konflikten är min personliga åsikt att Israel är en demokrati, jag är emot den högerregering som styr landet just nu, emot ockupationspolitiken (är för en återgång till 1967 års gränser), liksom etablerandet av ännu fler bosättningar på ockuperad mark MEN att få prata om sådant på plats med författarkolleger som lever mitt i denna verklighet ser jag som en oslagbar möjlighet till att få utvidgad kunskap.” Det var, i korthet, min egen ståndpunkt som lagkapten. Jag var inställd på stor diskussion om resan efter mitt utskick men någon sådan kom inte till stånd. Truppen fylldes på snabbt och ingen av de tillfrågade förordade bojkott av Haifaturneringen. Min förfrågan gällde även en match mot Polen i maj i Växjö. Joakim Forsberg svarade följande den 4 januari: ”Hallå och god fortsättning! Jag vill gärna vara med vid bägge tillfällena.” Några dagar senare, den 10 januari, skrev han: ”Hej igen Fredrik! Israel verkar grönt för min del.”

Inte en rad om bojkott, alltså. Varken från Forsberg eller någon annan i nätverket. Trots det skriver han nu: ”Jag tycker att hela sammanhanget borde vara värdigt en diskussion med och i ett författarlandslag.” Precis. Men i min mejlbox dök det inte upp en rad om den laddade frågan. Knappt två månader senare, när truppen var i stort sett klar, kom det upp en kritisk blänkare i AB Kultur om vår förestående resa. Då, men först då, ändrade Forsberg åsikt. Det påminner, i mina ögon, om just kalla fötter.

Forsberg raljerar lite över den känsla av utopiska förhoppningar vi som var i Haifa kom hem med. Ja, det är möjligt att vi som for iväg är naiva när vi drömmer om att få vara med och arrangera en match mellan israeliska och palestinska författarkolleger, men finge vi i Sveriges Författarlandslag vara med på ett hörn i ett sådant utopiskt sammanhang, skulle det kännas stort – och ingenting skulle i så fall bli sämre, för egen del, om jag fick dela den glädjen med min anfallskamrat Joakim Forsberg.

Playing By the Book (alt.: Tystnaden i Israel) I-III av Michael Economou. En kortare version publiceras i dag (18/7-13) i NSD (Norrländska Socialdemokraten).

I

Den nyligen avslutade Writer´s league i fotboll, Playing By the Book, har blivit den mest omskrivna sedan starten 2006 i San Casciano i Toscana. Skälet behöver man inte undra över för det är glasklart och inte relaterat till sporten i sig – den gröna mattans schack. Platsen där turneringen ägde rum – Haifa i Israel har nämligen väckt anstöt. Den svenska truppen på femton man som ville åka och som deltog borde inte ha ställt upp. Att dra på sig en svensk landsslagströja på israelisk mark, lyssna till ”Du gamla, du fria”, skaka hand med israeler (och tyskar och italienare) och sedan spela fotboll i ett land som konsekvent brutit mot folkrätten och förvägrat palestinierna rättigheter och civilrättslig status när aktioner som ”Ship to Gaza” och kraftfulla bojkottsuppmaningar fäst uppmärksamhet på den komplexa problematiken är förvisso kontroversiellt, men inte omöjligt att försvara.

Tongångarna i svensk press var på sina håll hätska och fördömande också efter hemkomsten – vi som spelade, deltog i uppläsningar, lyssnade på seminarier och utbytte tankar och åsikter inte bara med de övriga lagens spelare utan också med ”vanliga” människor (såväl israeler som palestinier) hade uppenbarligen gjort ett allvarligt misstag.

Målsättningen för Playing By the Book, to promote frienship and understanding, förutsatte att vi som deltog inte stirrade oss blinda på det gröna fältets schack (– och ack ja, dessvärre: fotbollsresultaten blev magra med svenska ögon sett även om kämparglöd och kamratskap präglade den svenska andan. Det kan man övertyga sig om genom att läsa författarlandslagets hemsida).

Vi som tillhörde svenska spelartruppen ville se också de större spelpjäserna, inbegripna i en politisk schack som ter sig i det närmaste oförståelig och förvirrande inte bara från en trygg svensk horisont utan än mer på plats i ”det heliga landet”, i själva lejonkulan om man nu vill karaktärisera regionen så.

Men vi ansträngde oss – och fick möjligheter att samtala, se, diskutera och reflektera, möta vanliga människor med övertygelser och brist på övertygelser, vi misstänkliggjordes av israelisk säkerhetspolis, fick höra också andra åsikter än de tillrättalagda och förenklade, tvingades genomgå tålamodsprövande kontroller, försökte komma tillrätta med vår osäkerhet huruvida vi besökte ett land i krig eller ett land som vill fred och försoning, pratade med israeliska och arabiska vänner om vad det är som driver en självmordsbombare, funderade på hur Israels värnpliktiga ungdomar egentligen mår, ville så gärna se lyckade spår av en hållbar integrationspolitik som inbegriper också fattiga palestinier, uppmärksamma spår av tillförsikt och glädje i alla människors ansikten, och – som det svåraste – komma tillrätta med den där oundvikliga frågan: är det

rädslan för en andra holocaust som utgör själva kittet i den israeliska nationens hårda och oförsonliga linje?

II

Trots allt finns det inom Israel goda krafter vars röst vi ville lyssna på och vars intentioner harmonierar med den respekt för alla människor, oavsett ras, ursprung och social status, som en anständig stat borde kunna trygga. Men allt som rörde sig i utkanten av det vi såg och som till en början skymde våra försök att förstå var inte enkelt att greppa. Det var som om en tystnad pågick och denna tystnad fick inte störas. Inte blev detta tysta, detta dolda och undflyende lättare att formulera när vi fick veta att en ung värnpliktig israel skjutit ihjäl en förvirrad människa – dennes sista ord i livet löd: Allah Akhbar – vid Klagomuren i Jerusalem några timmar innan vi kom dit. De stora religionernas försök att med böneutrop, klockringning och med stundtals fula knep övertrumfa varandra var i staden påtagliga och inget som gjorde det problematiska mindre komplext.

Men de ortodoxa judarnas föraktfulla uppsyn och uppenbara ovilja att delta i sådant som vi vanliga dödliga måste ägna oss åt kan väl knappast vara rätt sätt att locka fler anhängare? Hur formuleras religionernas bidrag till en möjlig fred och en respekt för allas rättigheter? Vilken rabbin, präst eller imman vågar i sina predikningar och böneutrop sprida budskapet om att det dyrbara vattnet inte är förbehållet något utvalt folk?

Den pålästa och duktiga guiden från Ministry of Tourism hjälpte inte heller oss. På bussen inne i Jerusalem vände hon ryggen åt demonstranternas plakat Stop the occupations now! och Give the palestinians freedom! – som om det var hon som genom sin ignorans och ovilja att uppmärksamma budskapen var den viktige demonstranten. När guiden istället började tala om premiärminister Netanyahus fina villa blev det ännu svårare att förstå vad det var som vi ville formulera.

Men det skulle bli bättre. På Yad Vashem, Holocautsmuseet i Jerusalem, vars syfte är att upprätta en förlorad judisk heder genom att ”memorialize every Jew who perished in the Holocaust by collecting the ultimate representation of their identites: their names” visades vi runt av en annan guide, en äldre man som enligt vad han själv berättade genomgått och sett mer än ett elände och som därför fått kämpa för att komma till rätta med traumatiserande erfarenheter. Han erkände att museets guider var tillsagda att tala om ett folkmord – Holocaust! och inte komma in på andra folks lidanden.

Men när han vågade tala om Halabja 1988, Rwanda 1994, Srebrenica 1995 och Darfur 2003 utan att på något sätt jämföra blodspillan, räkna antal offer eller förringa utrotningen 1933-1945 började vi ana att vi närmat oss det där undflyende och tysta som måste formuleras om vi ska kunna försvara vårt beslut

att delta i turneringen på israelisk mark. Jag tyckte mig uppfatta att guiden viskade något också om palestiniernas lidande. Men då syntes en rädsla i hans ansikte och han såg sig om både en och två gånger som för att försäkra sig om att det fanns ett arbete att gå till nästa dag.

III

När Playing By the Book avslutades med ett samtal inne i Haifa några kilometer från fotbollsplanerna (där Italien rättvist krönts till segrare) fick vi mer hjälp med att sätta ord på vår osäkerhet av Jonathan Berg, en av de israeliska spelarna. Han är poet och författare samt yrkesutövande psykolog och terapeut (precis som Tomas Tranströmer en gång i tiden). För några månader sedan mottog Berg som den yngste någonsin Israels kanske mest prestigefyllda lyrikpris – det som instiftats i Yehuda Amichais namn. Denne var landets främste poet under 1900-talet, ofta nämnd i nobelprissammanhang. När Jonathan Berg berättade om sin uppväxt i en bosättning nära Ramallah var det som om natten i Haifa lystes upp inte av raketer utan av ett mäktigare sken med en bättre innebörd: hoppets. En berättelse formulerades som inte pågick utanför våra möjligheter att förstå. Den där tystnaden i Israel som inte fick störas utmanades, det där undflyende och svårgreppbara kunde inte längre gömma sig:

* The power of Art means that everything is possible. We have to talk and talk – nothing is possible in silence. There is nothing such a good silence. You have to decide in which world you´d like to live.

För första gången insåg vi vidden av den palestinske poeten Mahmoud Darwishs ord om att man måste förstå ett lands poeter om man ska kunna förstå landet.

Vi ville förstå Jonathan och spetsade öronen:

* När jag var liten pojke var min högsta önskan att få spela fotboll med de palestinska barnen bakom taggtråden som hindrade oss att komma till Ramallah. Vem var de? Vilka drömmar drev dem? Jag fantiserade ofta om dem. Var de som jag? Vad var det egentligen som skilde oss åt så mycket att vi inte fick leka ihop? Sådana tankar återkommer ständigt i mitt huvud. Som vuxen har jag liknande frågor i mitt huvud. Vem är denne människa som förväntas vara min fiende? Vem är det som säger att min fiende ska förbli min fiende?

Jonathan Berg fortsatte att berätta om hur han fantiserat att den palestinske pojken på andra sidan taggtrådshindren själv fantiserat om de judiska barnen i bosättningarna. Också denne pojke måste ha varit lika nyfiken som han själv.

* Den förda politiken i regionen kunde ju utmanas om det visade sig att barnen genom att leka tillsammans insåg hur mycket de hade gemensamt. När vi såg in mot Ramallah såg vi de palestinska barnens drakar och då ville vi också ha likadana drakar! Idag har drakarna blivit en metafor för det jag vill med mitt skrivande och för den verklighet jag vill vara med om att skapa.

Efter kvällssamtalet i Haifa träffade jag Berg som idag är troende men fri från de ultraortodoxa judarnas inställning. Bosättningen var ultraortodox och krävande, hundra familjer bodde på en kulle med utsikt in mot Ramallah. Det paradoxala hade ändå inträffat – ett tyst samförstånd mellan de judiska och palestinska barnen utvecklades. Detta samförstånd kan såväl kulturlivet som fotbollen bidra till att utveckla.

* När spänningarna mellan Israel och Turkiet efter dödsskjutningarna i samband med Ship to Gaza var som värst umgicks jag och samarbetade med en turkisk författare. Vi som arbetar med kultur, vi som vill visa att fotbollen bidrar till att riva gränser kan ju därigenom skapa en alternativ verklighet och samtidigt visa politikerna, som ju verkligen misslyckats med sina uppdrag, att det finns en vilja till fred och försoning. Deras uppdrag är att uppmärksamma detta, inte bestämma agendan genom att uppträda arrogant och provocerande.

Enligt Jonathan Berg kan också skolorna bidra till ökad förståelse. De palestinska eleverna borde få läsa Amichai, de israeliska eleverna Darwish. Kan barnen förstå att också fienden lider har man kommit långt. Till slut ger Jonathan Svenska Akademien en känga som för tio-femton år sedan missade den där unika möjligheten att hjälpa regionen.

* Yehuda Amichai och Mahmoud Darwish borde fått dela nobelpriset! Då hade vi levt i en annan verklighet idag – det är min övertygelse.

På väg hem till hotellet på natten läser jag tyst för mig själv några av Mahmoud Darwishs rader, vilka jag lärt mig älska:

Här vid kullarnas sluttningar framför solnedgången

och tidens mynning

nära skuggornas spel över trädgårdarna

gör vi som fångarna brukar

eller de arbetslösa:

uppfostrar hoppet.

/…/

Att göra motstånd betyder: Man säkrar sig

att hjärta och testiklar är friska

och att den kroniska sjukdomen finns kvar:

hoppets sjukdom.

Till det motståndet och det hoppet bidrog Jonathan Berg med sina ord. Tystnaden i Israel var när allt kom omkring inte så tyst som vi först uppfattade den.

/ Michael Economou, författare och skribent, michaeleconomou@hotmail.com

Dagbok från Israel och Författarturneringen i fotboll 19/6 – 23/6  2013

av Fredrik Ekelund

 

19/6

Vi landar halv fem på Ben Gurion, via Prag och efter två hopp i natten genom ett somrigt Europa. Jag har Levi och Oz i skallen och möts av bokstäver på hebreiska och ryska, språk jag inte förstår en stavelse av.  Utanför flygplatsbyggnaden syns solen stiga över Det heliga landet. Sommarmorgon i Tel Aviv och redan nu, på Ben Gurion, känns suget i mig efter den första matchen, längtan efter bollen mot fötterna, den magnetismen, gräset, dofterna, ljudet av domarens pipa.

På Ben Gurion strålar jag samman med Assaf Gavron, israelernas lagkapten, som dess värre inte kan vara med i turneringen eftersom han ska till Chicago och delta i ett symposium arrangerat av narrative4.com, en organisation stödd av ett antal kända författare som skapats för att lära ut dialog mellan olika grupper. 2015 kommer han ut på Natur och Kultur med sin senaste roman, The Hilltop, en roman som utspelar sig i bosättarmiljö. Jag har precis läst hans genombrottsroman, CrocAttack!, som handlar om en ung israel, Krokodilen kallad, som mirakulöst nog klarar sig med skråmor från flera självmordsattentat.  Gavron är en durkdriven berättare och skildrar hysterin, hatet och rädslan på båda sidor med en vass, bitande humor. Han har ett språk som är precist, dialogerna är levande men det som gör att romanen lyfter är att han rör sig lika hemtamt bland potentiella självmordsbombare på den palestinska sidan som på den judiska. Det växlande perspektivet skänker dynamik åt berättelsen.

Gavron ger ett vänligt, ödmjukt och bestämt intryck. Vi tar en kaffe och hinner samtala en stund, vissa av frågorna har han fått i förväg och besvarat i mail:

– Tanken bakom den här romanen, hur föddes den?

– Genom att jag bodde här under den där galna, surrealistiska perioden när bomber exploderade varje dag, ibland flera om dan. Jag var tvungen att förklara för mej själv vad det handlade om.

– Jag är imponerad av din djupa kunskap om arabisk, muslimsk kultur. Har du studerat den speciellt eller är den bara frukten av din egen nyfikenhet?

– Jag tror att det mesta av kunskapen handlar om att ha vuxit upp på en plats där den arabiska och muslimska kulturen är stark. När jag växte upp fanns inte samma klara och hårda uppdelning mellan kulturerna och inte ens idag är det hermetiskt mellan dem. Även om vissa förnekar det, så delar vi samma plats, och vi måste lära oss att leva tillsammans.

– Innan vi i Sveriges Författarlandslag for till Israel fick jag och det svenska laget kritik av några svenska intellektuella för detta. De ville att vi skulle bojkotta turneringen. Vad är din syn på dessa bojkottkrav?

– Bojkott är ett omstritt redskap. Men att bojkotta israeliska författare i solidaritet med palestinierna är meningslöst och kontraproduktivt. Israeliska författare gör mycket mer för palestinierna, för freden och samexistensen med palestinierna – med sina romaner, opinionsyttringar, protester och sitt engagemang i olika projekt – än dessa svenska intellektuella gör för dem med sina åsikter i sina trygga svenska tidningar. Så när de uppmanar till bojkott blir det lite komiskt. Även om jag är övertygad om att deras intentioner är goda.

Vi tar farväl av varandra och jag önskar honom lycka till i Chicago. Han

beklagar han att han inte kan delta i författarturneringen. Jag fortsätter med tåg till Haifa. Pojk- och flicksoldater i kupén, de barnsliga blickarna kontrasterar mot ett och annat automatgevär. De ser ut som gymnasister.  Tåget smeker Medelhavet på sin väg norrut. Havet turkost och djupblått. Fyra stora lastfartyg på redden utanför Haifa.

Några timmars sömn sen möte mot Israel på Maccabi Haifas träningsanläggning, vackert belägen vid havet i södra Haifa. Vi rullar bollen bra trots att flera av oss aldrig spelat tillsammans tidigare men efter fem minuter sätter deras tia, Roi Shani, en stänkare från 30 meter, otagbar för vår målvakt, Magnus Sjöholm. Ett klassmål från en spelare som några år tidigare spelade i Maccabi Haifas U 21-lag men vi kämpar oss tillbaka i värmen, är farliga på de fasta och strax före halvtidsvilan kvitterar vi på nick efter hörna men en stund in i andra gör de 2-1. Vi kvitterar omgående men när Shani sätter 3-2 med ett nytt jätteskott, den här gången med vänstern, går geisten ur oss. Värmen och bristen på sömn gör sitt till och när en av deras äldre spelare lobbar in 4-2, känns det tungt. Vi förlorar rättvist mot ett bättre lag och lätt molokna men med högburna huvuden lämnar vi anläggningen.

På kvällen är det uppläsning och middag på Barki Pub. Henrik Annemark läser en vacker, kort text om att ålder bara är ett nummer, age is but a number. Jag hamnar i samtal med tyskarnas anfallsess, Moritz Rinke, framgångsrik romanförfattare och dramatiker från Bremen. Jag berättar för honom att tyskarnas vänskap med israelerna (det israeliska laget kom till på ett tyskt initiativ) påverkade mej i mitt beslut att åka. En annan sak var italienarnas dröm om att organisera en match mellan det israeliska författarlandslaget och ett palestinskt. Han berättar att han bott i Ramallah några månader och skrivit ett reportage därifrån, publicerat i ”Der Tagesspiegel”, Palestine-Blues.

20/6

Promenad på Karmelberget med utsikt över Haifas hamn. Under oss den vackra Bahai-trädgården som bekräftar att den här delen av Israel skiljer sig från de östra delarna. Där: en alltmer oroande judisk etnokrati. Här: druser, judar, muslimer, bahaianhängare, kristna i en salig blandning. Ett stort gäng muslimska tjejer skrattar, fnissar och fotograferar varandra med trädgården som bakgrund. Eucalyptusdoft i näsborrarna. Sen taxi till arenan för match mot Italien. När vi närmar oss arenan frågar jag chauffören om framtiden, om det finns nån lösning:

– Aldrig. Never. Ever. Dom vill inte tillåta något Israel. Dom har hela arabvärlden, Egypten, Tunisien, Jordanien. Det tar fem timmar att köra genom hela Israel. Och dom vill ha det också. Nej, tyvärr. Dom flesta, som jag, vill ha fred men…

På planen flyger italienarna fram. Vi är med i matchen till 1-3 men sen, mot slutet, tappar vi och förlorar med 5-1. En fin match, trots allt, mot gamla vänner, och det vi ”tar med oss” är en vacker straffräddning av Magnus Sjöholm och vårt mål, en pärla skapad tillsammans med vackert avslut av Henrik Annemark. Italienarna är glada som barn. Det är första gången de slår oss och efteråt pratar jag med deras anfallsstjärna, Francesco Trento, med förflutet som junior i Lazio. Han berättar att Paolo Verri, före detta ordförande i den italienska bokförläggareföreningen redan jobbar på en match Israel-Palestina. Jag betonar att vi vill bidra på det sätt vi kan och gratulerar honom till segern.

Efter matchen ser vi en film på cinemateket i Haifa, om fotboll som terapi mot psykisk sjukdom. Filmen är gjord av Francesco Trento och handlar om ett lag med psykiskt sjuka i Rom. Efter filmen räcker Moritz Rinke upp handen och hävdar att filmen lika gärna kunnat handla om det tyska författarlandslaget. Skratt.

21/6

Bussutflykt till Jerusalem. Känns som att åka genom Bibeln. Harmageddondalen. Nazaret till höger. Motorvägen skär genom ett landskap där minsta plätt odlats: oliver, vin, fikon, vete, rhododendron. Guiden är lätt propagandistisk men ändå mån om att peka ut de murar – Security Fences – vi åker förbi och bakom vilka olika palestinska samhällen skymtar. Not a suicide bomber since we built it! Det är en absurd känsla att se detta. En av spelarna, Dan Buthler, uttrycker förmodligen mångas åsikt när han säger:

– Jag får bara migrän av allt detta. Båda sidorna har rätt, båda sidorna har fel. Alla dogmer låser människors möjligheter att komma vidare…

En annan uttrycker det på annat vis:

– Religionen har vi fått för våra synders skull.

Efter nån timme rullar bussen in i Jerusalem. En helt annan värld mot Haifa. Överallt syns unga män i svarta rockar, vita skjortor, stora svarta hattar och långa lockar gungande längs kinderna. När vi passerar Benjamin Netanyahus privata bostad är guiden noga med att peka ut den. När vi passerar en ”Stop the Occupation”-demonstration utanför premiärministerbostaden kommenterar hon den inte. Jerusalembesöket börjar med ett besök på Yad Vashem-muséet. Vår guide, Jackie Metzger, är lysande, ödmjuk och kunnig. Yad Vashem blir en stark upplevelse. Hitler, Himmler, Wannsee. Foton från Babij Jar. skor från Auschwitz. Gula Davidsstjärnor från gettot i Warschawa. Jag får knappt luft och börjar nästan gråta. Får Primo Levi i tankarna och Göran Rosenbergs far. Hur kan man förhålla sig till detta? Och hur klarar man att som tysk vandra genom detta museum om jag knappt klarar det som svensk?

I bussen från muséet mot gamla Jerusalem sker det märkliga. Det växlas om på min inre bangård, från Förintelsen till fotboll: Hur får vi ut max av Niclas Kindvall? Var skapar vi bäst rum för Annemarks vänsterslägga? På restaurangen nära klagomuren, ännu ett exempel på detta: italienarna lägger upp taktiken inför kvällens match mot Tyskland med hjälp av melon- och brödbitar på en tallrik.

Därefter besök vid klagomuren. På väg dit med Moritz Rinke vid min sida ställer jag frågan som bara måste ut ur mig:

– Vad känner man när man går genom Yad Vashem som tysk?

Han ser på mig, suckar tungt, säger:

– Skam, skam, Fredrik. Men också ett Vi är inte sådana längre. Vi är inte det.

Sen berättar han om sin uppväxt. Att historieundervisningen i skolan inte sa honom så mycket. Att det mest blev stumma årtal. Det var först när farfadern berättade om hur han trodde på Hitler och Operation Barbarossa 1941 som saker och ting började falla på plats. Om att historien inte handlar om svart mot vitt, om att den för det mesta är grå. Något han försökt beskriva i sin kritikerrosade Der Mann, der durch das Jahrhundert fiel, en roman där han försökt analysera och bearbeta skulden som begrepp.

Vid klagomuren hör jag vår anfallare Mats Lerneby utbrista på klingande göteborgska:

– Det är ju för fan inte mer än ett inlägg mellan al-Aqsamoskén och klagomuren!

I en enda fotbollsmening formulerar han min, och mångas, förvåning över den fysiska närheten mellan de tre monoteistiska världsreligionernas heligaste platser. Efter vandring genom det arabiska Jerusalem, Via Dolorosa, upp till Golgata och Jesu grav inne i Den heliga gravens kyrka, är det buss tillbaka till Haifa. På kvällen är vi bjudna till en rabbin från Stockholm, Isak Nachmann, och hans hustru, Anna Nachmann Ekelund, före detta krönikör i Aftonbladet.  Det är fredagkväll, midsommarafton hemma, sabbat här. De bor i Kyriat Motzkin, strax norr om Haifa. Kvarteret är helt judiskt. Vi sitter på en terrass med utsikt över husen omkring. Det är helt tyst. Så välsignar han brödet, sen deras nyfödda barn, sen vinet. Det är vackert, högtidligt och vi står där vid hans sida, helt tysta hela gruppen, gripna av ögonblicket. Isak har lagat kurdisk mat. Hans familj har judiska rötter från Kurdistan. Maten är mycket god och plötsligt börjar samtalets låga brinna för fullt. Det finns ett allvar i luften som går att ta på. Om Netanyahu och Hamas som destruktiva krafter. Om de socialistiska idealen i Israel mellan 1948-1956 och Sovjets stöd då. Om intifadorna, mordet på Yitzak Rabbin, Tempelberget och Titusbågen. Om Camp David, Barak och Clinton och om hur Arafats rädsla för att svika flyktingarna kanske sabbade allt. Om hur man gör när man håller kosher.

Isak är öppen, ödmjuk och när den första snapsvisan skallar i det tysta kvarteret ler han stort. Helan går och Tänk om jag hade, som en hälsning till alla i detta kvarter. Samtalen byter hela tiden skepnad, från djupaste allvar till en Lerneby som excellerar i göteborgsvitsar och när ungtuppen Jonas Malmborg (Fältöversten) imiterar Carl Bildt gör han det så bra så att vi nästan faller av stolarna av skratt. Natten blir judisksvensk på ett magiskt vis och Isak rundar av med sin syn på konflikten:

– Quick fix? Nej, det vi har nu är inte ens en fix. Problemet är inte territoriellt. Allt handlar om flyktingarna. När man knäckt den nöten, då…

Midnatt och en mäktig måne över hustaken. En katt som smyger över gatan och det slår mig hur gruppen växer genom dessa samtal och hur den nederlagets melankoli som rådde i vissa ansikten efter italienmatchen nu är helt borta, bortsuddad av det allvar och den glädje, som råder på Isak och Annas balkong.

22/6

Taxichaufför 1:

– Why you let so many arabs in Sweden? Why do you let them in?

– We are liberal. That’s a part of our immigration policy.

– You shouldn’t do it. Arabs is only problems.

Taxichaufför 2 (vi kör mot arenan för match mot Tyskland och passerar hamburgerrestaurangen Maxime):

– Here, Maxime. Arabic woman in veil. Bom, bom. Explosion. Twelve

dead…

– And the future? undrar jag.

– No solution. Never ever. Iran there. Egypt. Syria. Lebanon. Jordan…

Det är min sista match som kapten för Sveriges Författarlandslag efter åtta år som ”förbundskapten”. Värmen är tryckande och vattenflaskorna töms i rask takt. Vi spelar bra. Tyskarna är tunga i steget och en bit in i matchen springer idrottsvetaren Kristian Sjövik igenom och sätter 1-0 iskallt. Tyskarna kvitterar men strax därefter tar vi ledningen igen och går till halvtidsvila med 2-1. En bit in i andra kvitterar tyskarna på vackert volleyskott men vi håller spelet väl uppe och när det är åtta minuter kvar får vi straff. Kindvall skriker på mej att jag ska ta den. Jag brukar gilla situationen men plötsligt blir jag nervös. Missa straff mot Tyskland i min sista match som kapten? Jag avböjer, ber Annemark kliva fram, vilket han gör. Och bränner den. Nån minut senare avgör tyskarna matchen på en kontring. 2-3 men på nåt märkligt vis är vi ändå glada. Det blev en fajt ända in i det sista och ”vi kunde ju lika gärna ha vunnit”, känns det som.

Italienarna vinner turneringen välförtjänt och på gruppbilden med alla lagen syns inte ett deppigt ansikte. På banketten på kvällen sitter jag i panelen tillsammans med tre spelare från de andra lagen. Samtalen på podiet handlar om litteratur, fotboll och politik och varvas med uppläsningar. Jonas Malmborg läser säkert och suggestivt ur sin debutroman. När jag får ordet berättar jag om turerna i Sverige innan vi kom iväg, om dem som stod på sig, om dem som fick kalla fötter och att jag skrivit mot ockupationen men tycker att det är viktigt att vara här, försvara en dialog och att vi svenskar vill stödja det italienska initiativet om en match mellan ett palestinskt och ett israeliskt lag. Det blir starka applåder. Dock ingenting mot reaktionerna på Yonatan Bergs, den judiske poeten, berättelse.

Han berättar att han växte upp i en ortodox familj i en bosättning strax utanför Ramallah. Som barn brukade han spela fotboll med sina kompisar på en asfaltplan men han hade alltid känslan av att därinne, i Ramallah, spelade man på riktigt. Och att de var mycket bättre. Hela tiden hade han en känsla av att han själv tillhörde de svaga och att de, därinne, var de starka. Med tiden förstod han att allt var tvärtom och enda gången han varit i Ramallah var som militär när de ockuperade ett hus. Och när han säger det, att hans stora dröm är att få spela mot dem, i Ramallah, bryter jublet lös. Vi sitter ute på en trottoar med trafikbruset bakom oss hela tiden men de applåder han får, överröstar trafiken. För egen del känns det som om hela resans mening faller på plats med hans ord.

Jag haffar honom för en snabb intervju efteråt. Han är i första hand poet men har precis kommit med sin första roman och skriver även kritik i tidningarna. I laget är han mittfältare.

– Vad tror du om det vi gör med författarfotbollen?

– Det är viktigt. Vi behöver hjälp, vi behöver folk som kommer hit, som diskuterar med oss och får oss att känna oss normala. Att vara författare i Israel är inte så lätt. Det är en dålig situation just nu. Majoriteteten av befolkningen mår inte bra, många är trötta på konflikten och denna trötthet är mycket farlig, den leder till att folk säger att de inte bryr sig längre, en känsla av ”I don’t give a fuck!” Och det är det Netanyahu utnyttjar, han utnyttjar denna trötthet, det med Iran, rädslan och känslan av att vi alltid är offer som judar. Vi måste få tillbaka tron igen. Det är viktigt. Men viktigast är att få till stånd en match med palestinska spelare och göra det till en stark röst, låta det höras. Jag säjer det igen, det är viktigt för oss att få hjälp att bli normala.

23/6

Sista dagen i Israel. Vi är bjudna till Akko några mil norr om Haifa. En palestinsk vän till Jonas Malmborg, Mahmoud Abu Elkhair, har bjudit dit oss. Han är gift med en svenska, bor i Stockholm men är uppvuxen i Akko och har ett sommarhus i Abu Snan, en bit utanför. Han visar oss runt med hjälp av en lokal guide i centrala Akko, korsfararstaden som grundades av fenicier. Akko är vackert, intagande och spännande. Vi avslutar rundvandringen med några timmar på stranden. Där bjuder Mahmoud på cava, meloner och körsbär. Economou haltar lätt, Lerneby kan knappt gå, Buthler sjunker ihop i en fåtölj. Matcherna har tagit på ”spelarmaterialet”.

På kvällen åker vi till Abu Snan. Där dukar Mahmoud och hans svenska fru, Tina, upp till en makalös måltid. Den arabiska generositeten när den är som finast. Babagannous, grillat kött, hommous, vin från Golanhöjderna, öl, uzi, tabouli, fyllda auberginer, nefta. Vi blir bedövade av generositeten. Vänner och släktingar dyker upp. Byn är helt palestinsk och granne med trädgården vi sitter i, ligger den lokala moskén och plötsligt hörs rösten från en gammal man darrande mana till bön i högtalarna på minareten. Vår sista kväll i Israel blir lika palestinsk som den var judisk två kväller innan. Jonas Malmborg håller ett fint tacktal. Jag tackar värdparet och Sveriges Författarlandslag med en Nils Ferlindikt. Våra palestinska vänner svarar med vacker arabisk sång, upplyfta som de är av vår närvaro men också av det faktum att Mohammed Assaf från Gazaremsan vann arabvärldens Idol kvällen innan.

– Det är en mycket stor sak för oss. Mycket stor. Att denne kille från Gaza vann. Att det var möjligt, förklarar Mahmoud.

– Och konflikten, undrar jag, vad anser du, finns det en lösning och hur ser den ut i så fall?

Han tänker länge innan han svarar:

– En stat. Det måste bli en stat.

– Och vad ska den heta?

– Det Heliga landet, Palestina-Israel.

Vid midnatt är det hemfärd, buss till Ben Gurion. Gullberg, fosterbarnet från Malmö, kommer till mej lätt förvanskad: att slå en passning eller två, gjorde det lätt att gå. Alla författares möten borde vara så.

(En kortare version av dagboken publicerades på Dagens Nyheters kultursida tisdagen den 9 juli 2013).

Därför åker jag till Haifa ( svar till Gunnar Bergdahl, HD)

I sommar återupptas en för många författare viktig sammankomst – fotbollsmatcherna mot kollegor från andra länder. Men det sparkas inte bara boll; det utbyts också tankar och åsikter, det föreläses och diskuteras, kontakter knyts och översättningsprojekt möjliggörs. Flera turneringar har arrangerats i Tyskland, England, Italien och Sverige. Någon statlig inblandning har aldrig funnits. Intresse från tidningar och TV har varit litet, för att inte säga obefintligt.

Det gör nu inte så mycket – vi spelar inte boll för att synas utan vi spelar för att möjliggöra möten också utanför fotbollsplanerna.

När nu utbytet författarkollegor emellan fortsätter med en turnering i Haifa i juni i år har många svenska tidningars intresse ökat. Gunnar Bergdahl, denna tidnings kulturchef, menar till exempel inte bara att vi som tackat ja till vänskapsturneringen är ”helt offside” och ”på villovägar” utan han bjuder också på spaltutrymme med en generositet som sällan annars kommer skribenter till del (HD, 20130323).

Orsaken till de kritiska orden är uppenbar – Israels pågående förtryck av palestinierna. Orsaken till generositeten är lika uppenbar – vi som tänker åka för att vi inte vill läsa oss till svaren på världens konflikter ska skambeläggas.

Känslan av att vi ska genomlida ett offentligt gatlopp är både kuslig och stark.

Trots att jag är medveten om att jag inte får sista ordet, kanske inte ens möjlighet till en replik och att jag likt Rödluvan ska luras av den stora stygga Vargen att säga ord som denne kan sluka med hull och hår vill jag ändå redogöra för mina bevekelsegrunder till att åka.

Andra spelare i truppen är fullt kapabla att tala för sig själva vilket de också gjort i den interna debatt som pågår – utanför offentligheten.

Den som vill se en mer allmän hållning rekommenderas det svenska författarlandslagets hemsida.

Israelernas lagkapten, Assaf Gavron, har varit noga med att betona att den enda myndighet som är involverad är Haifas kommunstyre. Staten Israel, politiska och propagandistiska krafter och intressen i Israel etcetera har överhuvud inget som helst att göra med vänskapsturneringen, arrangerad i den stad som mer än andra israeliska städer kan visa på nära band mellan judar och araber.

Gavrons ord om att turneringen är en kulturell och sportlig sammankomst, avsedd att ”promote literature and friendship and understanding” kan förvisso misstänkliggöras av Vargen, men med tanke på vad Gavron arbetar för utanför fotbollsplanen är de trovärdiga, åtminstone för mig.

Hur Gavron spelar är däremot obekant; förhoppningsvis är han långsammare än vad jag är – om han nu händelsevis skulle komma på min högerkant vilken jag förutsätts bevaka.

Men som författare är han känd för sina politiska romaner vilka åskådliggör och problematiserar teman viktiga för det israeliska samhället, bland annat de ömtåliga relationerna med palestinierna. Gavron åker runt i världen och talar utifrån sina böcker om behovet av fred och samarbete med detta förtryckta folk. För några månader sedan fick han och en palestinsk författare dela ett litterärt pris i Tyskland. Han har skrivit manus till ett datorspel, Peacemaker, vars syfte är att lära tonåringar mer om konflikten israeler-palestinier och uppmuntra till fredliga lösningar. Han är också aktiv inom det så kallade Story Swap-initiativet vars syfte är att sammanföra israeliska och palestinska barn; han och hans palestinske författarvän Sayed Kashua är ofta ute och talar om vikten av att unga israeler och palestinier måste mötas på lika villkor. Försök har gjorts att få till stånd idrottsligt utbyte med palestinska journalister och författare, vilka dock förhindrats av den brutala israeliska restriktionspolitiken.

Vad Gavron gjort är betydligt mer än vad många bojkottsförespråkare åstadkommit.

Gavron har berättat för mig att han misstänkliggjorts av israeliska konsulat och judiska församlingar runt om i världen. En bojkott av vänskapsturneringen skulle, enligt honom och övriga israeliska spelare, motverka den nödvändiga fredsprocessen och få motsatt effekt. Sådana ställningstaganden skadar sådant som anhängarna av en bojkott förutsätts stödja och stärker bara de mörka krafter inom Israel som hävdar att konflikten är olöslig. Israels progressiva krafter bör och ska inte lämnas i sticket; sedan må de orden, med tanke på konfliktens komplexitet, uppfattas som naiva.

En bojkott stärker hursomhelst inte palestiniernas rättigheter.

1945 gör min far sin värnplikt i Palestina i brittisk regi. Under mer än femtio år har jag i Malmö fått höra om i vilken förkrossande majoritet araberna då var.

Nu – sommaren 2013 – ska jag själv få en möjlighet att se den politiska situationen med egna ögon och samtala med israeliska författare, bland vilka många försökt få till stånd såväl sportsliga som kulturella utbyten med palestinier.

Det är också betydligt mer än vad många bojkottsanhängare gjort.

Jag ser fram mot att få sparka på en rund boll, samtala med författare, knyta kontakter och få bättre möjligheter att förstå något som knappast låter sig förstås.

Jag vill också vara med om att planera för nästa turnering, till vilken ett palestinskt lag ska bjudas – ett initiativ som det israeliska författarlandslaget i fotboll stödjer.

Sedan står det givetvis fritt för andra att tycka vad de vill därom.

/Michael Economou,  författare och skribent