Quae caret ora cruore nostro?
2015 år efter Kristi födelse var hela Europa behärskad av romersk författarfotboll. Tyskland. Skottland, England, Norge, ja de hade erövrat hela kontinenten utom just en enda liten by i södra Scania som inte lydde under Julius Caesar. Tack vare den sportbrygd Miraculix kokat ihop hade dock Malmö hållit stånd mot de romerska legionerna. Förra gången de möttes här var i början av juni 2007 berömt inte enbart för den svenska segern utan också för det mirakulösa vädret. Den sommaren var det endast fyra riktigt varma och soliga dagar och de råkade infalla just under den ”turnering” som slutade i ett förödande romerskt finalnederlag.
Apollo var på lika gott humör den här lördagen i september 2015 då de två åter skulle mäta sina krafter mot varandra, nu på Mellanhedens idylliska konstgräs-IP. Gröngula löv på planen, kraftig blåst och störtregn mötte kämparna under uppvärmningen men så fort matchen blåstes i gång öppnades molnmuren likt domaren burit en basun och solen riktade sin mest angenäma strålar mot mönstret av gula och blå männen med det gröna konstgräset som sublim bakgrund. Publikrekordet stod sig eftersom de flesta skrämdes bort av ovädret men den relativa storpubliken inkluderade gamla Galleri 21-legender ”Gastis”, Thomas ”Slejd” och Carsten Thelander som också masserade och skötte bytena på ett utmärkt sätt. Sist men inte minst, kansek rent ut av störst, var Författarlandslagets målvaktsikon och fyrfaldige världsmästare Tommy Olofsson som förgyllde tillställningen med sin närvaro. Hade vi fått en straff emot oss hade vi kastat in Tommy trots att hans hemliga vapen, trädgårdshandskarna, inte var med.
Detta var förutsättningarna för det som skulle bli en länge efterlängtad Condictio indebiti – Italien var i Malmö för att balansera romerska räkenskaperna det vill säga för alltid sudda ut nollan i vinstkolumnen på svensk mark. Nu var ju romarna inte så haj på nollar och föredrog bokstäver men i alla fall. Historien skulle diktas om
Det svenska laget var starkare än på mången god dag. Den litterärt produktive medieforskaren vid Malmö högskola Micke Crona debuterade med den äran och vår förlorade son, den blivande dramatikern Martin Bengtsson var tillbaka i byn. Tillsammans med Patrik Lundberg och defensivt balanserade Henrik Annemark bildade de tre ett väldigt starkt centralt nav. Martin serverade ideliga mackor medan Patrik såg till att han fick utrymme att ”bre på” och Henrik skivade/sågade med sedvanligt resolut auktoritet.
Nämnde Micke var en jätte i mitten av trebackslinjen. Leif Jacobsen trivdes i den tekniska possession-miljön och Kristian Sjövik var framförallt snabbt med vårdade uppspel. Något enstaka förlorat kilo vann betydande hastighet. Mittfältet flankerades i 3-5-2 uppställningen av Jesper Tillberg och Jack Hildéns uppoffrande löpande och känsliga kortpassnignar.
Uppspelen på den allt yngre Fredrk Ekelunds fötter satt perfekt och Aage Radmann var flera gånger nära att ”va paa pletten”. Vi växlade mellan långa och korta bollar, mellan höga och låga mellan vänster och höger. Det enda vi inte förmådde var de där för italiensk fotboll så specifika tempoväxlingarna där man ibland verkar uttråkade och endast rullar boll som likt fruktlöst tidsfördriv bara för att i nästa minut driva upp tempot och attackera. Med detta menar jag att vi dominerade första halvtimmen ganska eftertryckligt utan att skapa så många bra målchanser utom på Martin Bengtssons hörnor.
Den erfarne Jimmie Fontana gjorde några akrobatiska räddningar när så behövdes. Det syntes att det endast var tre år sedan han gjorde sina 15 sista Serie-A-matcher.
Mats Lerneby bytte av därframme och Valle Wigers på mitten. Det kortaste inhoppet i Författarlandslagsfotbollens historia kan nu Stefan Larsson stoltsera med då han byttes in som vänster mittfältare i den 12:e matchminuten. Det såg bra ut ända till hans passerade mittlinjen och den trilskande vaden åter gjorde sig påmind. Det var bara att vända, linka tillbaka till bänken och accepterade att han inte enbart ”gjort en Ernst” utan även utmanat och utklassat denne litteräre titan och relative glaslirare. Rekord som alltså tidigare hölls av Ernst Brunner – också det mot i Italien fast i Florens –fick sig en rejäl putsning på Mellanhedens IP. Ernst var inne i cirka 20 sekunder effektiv tid innan han föll ihop och fick bäras ut. Dock var bollen ganska nära. Scenen är för övrigt beskriven i Ernst Brunners snart publicerade sista memoardel ”Där går han 3” (Albert Bonniers förlag) fast där ges scenen en betydligt mer skönlitterär och hjältemodig gestaltning.
Det inte Julius Ceasar åstadkom under sin tids som kejsare lyckades kapten Francesco Trento och hans följeslagare tack vare en gammal ordspråk som Ovidius använde för att beskriva dåtidens romerska ”catenaccio”: Exitus acta probat / Finis Coronat Opus – ”Ändamålet helgar medlen”.
Man backade hem, stängde ytor, skapade skuggor, blockerande presumtiva avslut och låg tätt, tätt intill de gulblåa kropparna. När de någon gång plötsligt slog om blev det ofta lite småfarligt. Trento var ensam anfallare men det efter så många gemensamma kampanjer samspelta laget hade tre dolda forwards i djupledslöpande mittfältare vilka skapade en skön, av historien samstämmig symbios. Just detta det relativt historielösa svenska laget led sådan brist av.
1-0 kom på grund av en målvaktsretur som snappades upp av en friställd i dålig vinkel varande forward tio minuter före halvtid.
I början av andra tvingades Micke Krona gå ut med konstaterad huvudskada. Henrik tog steget ned i backlinjen och Valle övertog balansrollen på ett förtjänstfullt sätt. Men han är inte Henrik och Henrik är Inte Micke Krona. Ju längre matchen led desto ivrigare och frivola blev våra attacker. De fastnade dock alltid på en fot, en block eller Jimmie Fontana. Trolldryckens bägare var definitivt tömd.
Istället kontrade Italien till sig flera farliga chanser och på tilläggstid gjorde man 2-0 på ett friläge. Det borde kanske blivit oavgjort men en seger är en seger är en seger, även för romare. Returmatchen spelas i Rom den 16 april 2016 det vill säga (som någon romersk tänkare formulerade det för sjukt många säsonger sedan) : Hodie mihi, cras tibi – ”Vad som är åt mig idag, är åt dig imorgon”
Efter lite öl, vin och fuccacio, skapad och framburen av Henrik Annemark på Galleri 21 följde uppläsning. Francesco Trento läste Marco Mathieus vackra text om Graham Joyce vilket avslutades med en lång, intensiv applåd.
Fredrik Ekelund läste fyra nyskrivna fotbollsdikter som lät omöjligt ännu vackrare i den italienska översättningen. Gianpaolo Simi läste sin novell om ungdomen aningslösa lidande och långsamhet som hade ett mycket, framförallt ett fantastiskt och överraskande slut. Finalen tog Mats Lerneby hand med en nyskriven novell om Neapel och fotboll.
Varefter vidtog allmän fest och glam inför det andra Författarlandslagets direktsända uppgift, de ännu opublicerade författarna hade en svår bortamatch mot Ryssland som även de, i mångas ögon, onödigt förlorade.
N har vi tre knappt veckor på oss att ladda om batterierna (Ora et labora ) inför mötet mot vår arvfiende och ständigt Lottovinnande kusin Norge på Bokmässolördagen.
PS Rubriken syftar på Författarlandslagens tidigare kubbningar: ”Vilken hamn känner inte till vårt blod?” och tillskrivs ursprungligen Horatius.
Berlin i dig, i Stockholm
Du har också haft en kärlekshistoria med Berlin, även om du inte visste det. Eller så menar du att relationen nu normaliserats? Har den?
Vill du påverka, utmana eller blott underhålla det berlinska i dig så möt upp på Goetheinstitutet i Stockholm som den 27:e augusti. Där väntar två män med Berlin i blodet, inte enbart i resväskan. Pär Thörn och Valle Wigers framträder på Salong Pilen under rubriken: ”Berlin-Sverige: perspektiv på en stad under förändring”.
Valle har för övrigt också skrivit en väldigt bra och vacker vardagsguide om Berlin av i dag för dig som aldrig tillbringar din vardag där men kanske drömmer om det, innerst inne?
Ps Fredrik Persson-Lahusen har i Sydsvenskan sammanfattat läget på bokmarknaden för Berlinguider.
Inkasten som fällde Författarlandslaget
Författare gör det tillsammans. Foto: Eva.
Så var årets första landskamp avklarad och Författarlandslaget måste vara nöjda med prestationen – vilket ju som alla vet är det enda som betyder någonting så här tidigt på fotbollssäsongen. Våra motståndare, ”höst och vårsäsongs-betonade” England, kändes relativt formtoppade och vann resultatmässigt med de icke helt orättvisa siffrorna 3-2 (2-1).
Matchen på Paddington Recreation Center mitt i London började i regn. Under matchen sköt kraftiga vindar tidvis över planen och vid slutsignalen sken en svag sol. Speciellt över de vilt kämpande vitklädda värdarna. De kom på grund av några sena återbud till spel med endast 13 man varav deras kapten Philip Olterman omgående utgick med förkylning. Efter en kvart sträckte sig högerbacken men de återstående engelsmännen genomförde en smärre bragd. Med tanke på att nästan alla gatunamn i London döpts efter gamla generaler och fältslag var väl matchen den 9.e maj 2015 ur taktisk perspektiv inte helt olik de överraskande brittiska segrarna vid Trafalgar, eller el-Alamein.
Då värdarna dessutom insisterade på att spela 2 x 45 minuter präglades matchens slutskede av ideliga avbrott för krampbekämpning. Många var de vita ben som stack upp över Paddingtons gröna konstgräsmatta och sträcktes mot den obeslutsamma himlen. För att efter slutsignalen förbyttas i vita armar och spelare som föll varandra om halsen – om det främst var av glädje eller trötthet är omöjligt att säga.
Likheterna med fältslagen syftar även på vårt överraskande numerära övertag. Även om Författarlandslaget drabbades av ett par sena jobsposter löstes det genom att tre lokala supportrar till oss som tillfälligt bor i London ställde upp med kort varsel. Erik Nytell, Klas Wetterberg och Erik var en injektion för laget och den allmänna stämningen. Stort tack till alla ”Hedersinhoppare”.
För Sveriges del fick matchen sämsta möjliga förlopp. Värdarna dominerade första 15 och kom till ganska många avslut. Ett av dem touchade något av de sex ben som försökte blockera skottet och ställde målvakten Magnus Sjöholm. Några minuter senare gick mittbacken Leif Jacobsen in axel mot axel med en motståndare på väg ut ur straffområdet. Engelsmannen föll och domaren föll i sin tur för fallet och pekade till allas överraskning på straffpunkten. Sveriges målvakt läste straffen, var där med nävarna men bollen studsade fel och upp i nättaket. Eventuellt på grund av hans ryggproblem.
Nu lyfte sig dock laget både moraliskt och spelmässigt. Gradvis tog vi över mittfältet, inte enbart tack vare 3-5-2- formation. Stefan Larsson, Valle Wigers och Stephan Mendel-Enk styrde innermittfältet med den äran där Bosse Reimer fungerade som kreativ avlösare med korta inhopp och giftiga instick. På flankerna löpte David Eberhard och debutanten Jonas Michanek outtröttligt upp och ned. Det var också Jonas som med en perfekt loppnick knoppade in den psykologiskt viktiga kvitteringen strax före halvtid efter en frispark av Stefan.
Matchen i ett nötskal – liggande engelsman, humanitär svensk undsättning och Kristians inkast som domaren bedömde som regelrätt men strax där på annulerade detsamma på grund av den liggande spelaren. Vi var konfunderade. Foto: Stefan.
Tyvärr tvingades Stefan utgå i halvtid på grund av sträckning men det försvagade inte laget, just då. Erik Nytell tog över taktpinnen på mitten och vi kvitterade ganska omgående genom Klas Wetterberg. Varefter engelsmännen åter tog ledningen på ett nytt skott som träffade en ny misslyckad blockering och plötsligt tog en ny märklig bana över målvakten.
Resten av matchen dominerade vi kraftigt. Den på topp osjälviskt löpande och bollgeneröse Mats Lerneby spelade många gånger fram Måns Garthon till vad som verkade vara bra lägen men antingen stod den storspelande motståndarmålvakten i vägen eller så vågade sig bollen liksom inte helt in. I matchen skälvande slutsekunder hade David Eberhard en av våra allra bästa chanser till kvittering – ett friläge knappa halvmetern från mållinjen. Det tåfjutsliknande och klart Roland Sandberg-inspirerade avslutet borde logiskt sett lagt sig tillrätta i nätmaskorna men men fann nu den sista vilan i målvaktens väldiga, engelska, handskar.
En stor eloge även till backlinjen där förutom Leif och en klokt och överlagt spelade Kristian Sjövik även Henrik Annemark tappert stred. Henrik som spelade med en sträckning var oförmögen att såväl springa som att avlossa sina sedvanliga ”mörsare”. Ändå haltade han sig igenom 2 x 45 minuter vilket var ytterst heroiskt men förmodligen inte helt muskelärt optimalt.
Domaren var trevlig och ganska bra men ett 20-tal avblåsningar för felaktiga inkast förtryckte en del av matchen precis som bengalbränningar får allsvenska spelare att komma av sig, stelna till och uppleva ett visst mått av frustration. Ifall man överhuvudtaget ska bedöma resultatet bör man betänka denna vår kunskapslucka – oförmågan att handskas med den engelska inkastkulturen. Efteråt blev det gemensam måltid och uppläsningar. Återkommer till det i en särskild text.
England – Sverige 3-2 (2-1). Målskyttar: Jonas Michanek och Klas Wetterberg. Sverige ( 3-5-2): Magnus Sjöholm (k) – Kristian Sjövik, Leif Jacobsen, Henrik Annemark – Jonas Michanek, Stephan Mendel-Enk, Stefan Larsson, Valle Wigers, David Eberhard – Mats Lerneby och Måns Garthon. Började på bänken: Bo Reimer, Erik Nyttel, Erik Wetterberg och Eric Leifland-Berntsson.
Författarlandslaget 