Inkasten som fällde Författarlandslaget
Författare gör det tillsammans. Foto: Eva.
Så var årets första landskamp avklarad och Författarlandslaget måste vara nöjda med prestationen – vilket ju som alla vet är det enda som betyder någonting så här tidigt på fotbollssäsongen. Våra motståndare, ”höst och vårsäsongs-betonade” England, kändes relativt formtoppade och vann resultatmässigt med de icke helt orättvisa siffrorna 3-2 (2-1).
Matchen på Paddington Recreation Center mitt i London började i regn. Under matchen sköt kraftiga vindar tidvis över planen och vid slutsignalen sken en svag sol. Speciellt över de vilt kämpande vitklädda värdarna. De kom på grund av några sena återbud till spel med endast 13 man varav deras kapten Philip Olterman omgående utgick med förkylning. Efter en kvart sträckte sig högerbacken men de återstående engelsmännen genomförde en smärre bragd. Med tanke på att nästan alla gatunamn i London döpts efter gamla generaler och fältslag var väl matchen den 9.e maj 2015 ur taktisk perspektiv inte helt olik de överraskande brittiska segrarna vid Trafalgar, eller el-Alamein.
Då värdarna dessutom insisterade på att spela 2 x 45 minuter präglades matchens slutskede av ideliga avbrott för krampbekämpning. Många var de vita ben som stack upp över Paddingtons gröna konstgräsmatta och sträcktes mot den obeslutsamma himlen. För att efter slutsignalen förbyttas i vita armar och spelare som föll varandra om halsen – om det främst var av glädje eller trötthet är omöjligt att säga.
Likheterna med fältslagen syftar även på vårt överraskande numerära övertag. Även om Författarlandslaget drabbades av ett par sena jobsposter löstes det genom att tre lokala supportrar till oss som tillfälligt bor i London ställde upp med kort varsel. Erik Nytell, Klas Wetterberg och Erik var en injektion för laget och den allmänna stämningen. Stort tack till alla ”Hedersinhoppare”.
För Sveriges del fick matchen sämsta möjliga förlopp. Värdarna dominerade första 15 och kom till ganska många avslut. Ett av dem touchade något av de sex ben som försökte blockera skottet och ställde målvakten Magnus Sjöholm. Några minuter senare gick mittbacken Leif Jacobsen in axel mot axel med en motståndare på väg ut ur straffområdet. Engelsmannen föll och domaren föll i sin tur för fallet och pekade till allas överraskning på straffpunkten. Sveriges målvakt läste straffen, var där med nävarna men bollen studsade fel och upp i nättaket. Eventuellt på grund av hans ryggproblem.
Nu lyfte sig dock laget både moraliskt och spelmässigt. Gradvis tog vi över mittfältet, inte enbart tack vare 3-5-2- formation. Stefan Larsson, Valle Wigers och Stephan Mendel-Enk styrde innermittfältet med den äran där Bosse Reimer fungerade som kreativ avlösare med korta inhopp och giftiga instick. På flankerna löpte David Eberhard och debutanten Jonas Michanek outtröttligt upp och ned. Det var också Jonas som med en perfekt loppnick knoppade in den psykologiskt viktiga kvitteringen strax före halvtid efter en frispark av Stefan.
Matchen i ett nötskal – liggande engelsman, humanitär svensk undsättning och Kristians inkast som domaren bedömde som regelrätt men strax där på annulerade detsamma på grund av den liggande spelaren. Vi var konfunderade. Foto: Stefan.
Tyvärr tvingades Stefan utgå i halvtid på grund av sträckning men det försvagade inte laget, just då. Erik Nytell tog över taktpinnen på mitten och vi kvitterade ganska omgående genom Klas Wetterberg. Varefter engelsmännen åter tog ledningen på ett nytt skott som träffade en ny misslyckad blockering och plötsligt tog en ny märklig bana över målvakten.
Resten av matchen dominerade vi kraftigt. Den på topp osjälviskt löpande och bollgeneröse Mats Lerneby spelade många gånger fram Måns Garthon till vad som verkade vara bra lägen men antingen stod den storspelande motståndarmålvakten i vägen eller så vågade sig bollen liksom inte helt in. I matchen skälvande slutsekunder hade David Eberhard en av våra allra bästa chanser till kvittering – ett friläge knappa halvmetern från mållinjen. Det tåfjutsliknande och klart Roland Sandberg-inspirerade avslutet borde logiskt sett lagt sig tillrätta i nätmaskorna men men fann nu den sista vilan i målvaktens väldiga, engelska, handskar.
En stor eloge även till backlinjen där förutom Leif och en klokt och överlagt spelade Kristian Sjövik även Henrik Annemark tappert stred. Henrik som spelade med en sträckning var oförmögen att såväl springa som att avlossa sina sedvanliga ”mörsare”. Ändå haltade han sig igenom 2 x 45 minuter vilket var ytterst heroiskt men förmodligen inte helt muskelärt optimalt.
Domaren var trevlig och ganska bra men ett 20-tal avblåsningar för felaktiga inkast förtryckte en del av matchen precis som bengalbränningar får allsvenska spelare att komma av sig, stelna till och uppleva ett visst mått av frustration. Ifall man överhuvudtaget ska bedöma resultatet bör man betänka denna vår kunskapslucka – oförmågan att handskas med den engelska inkastkulturen. Efteråt blev det gemensam måltid och uppläsningar. Återkommer till det i en särskild text.
England – Sverige 3-2 (2-1). Målskyttar: Jonas Michanek och Klas Wetterberg. Sverige ( 3-5-2): Magnus Sjöholm (k) – Kristian Sjövik, Leif Jacobsen, Henrik Annemark – Jonas Michanek, Stephan Mendel-Enk, Stefan Larsson, Valle Wigers, David Eberhard – Mats Lerneby och Måns Garthon. Började på bänken: Bo Reimer, Erik Nyttel, Erik Wetterberg och Eric Leifland-Berntsson.
Författarlandslaget 