Allt om Tito
Vi är inte riktigt vana att bli avbildade i den italienska lagfoto-traditionen, underifrån och snett från sidan, men vi jobbar på det. Ifall vi får återvända till Tito och italienska planer nästa säsong ska vi slipa på profilen.
Prestationen lyser klart och starkt även om just de ständigt så övervärderade resultaten kanske kunde varit bättre. Så resonerar vi vårystra svenskar efter att rättvist förlorat fyra raka matcher mot de tre starka författarfotbollsnationer som alla befinner sig på säsongens absoluta ”hochpunkt”.
Formdippade eller inte, det var fantastiska dagar i höglänt belägna, syditalienska Tito. Ömsom glädje, ömsom stora kulturupplevelser och ömsom regn, starkt kuling, kyla och moln som drev in över plan och begränsade sikten. Under sidan här finner du ( alldeles snart) bilder, länkar och berättelser om tre spännande, roliga och mycket minnesvärda dygn i Tito.
Satsar på totalsegern i Tito
Författarlandslaget i Writers League i Tito 3-5 maj: Övre raden från vänster: Danjin Mlainovic, Magnus Sjöholm,Stefan Larsson, Mats Lerneby, Kristian Sjövik,Michael Cocke och Stephan Mendel-Enk. Nrfv: Leif Jacobsen, Måns Gahrton, Aage Radmann, Henrik Annemark och Fredrik Ekelund
Saknas på bilden: Magnus Johansson.
Vi är taggade inför förmiddagens finaler i det litterära tävlingsmomentet. Sverige representeras av Henrik Annemark (kortnovell) och förhoppningsvis även Fredrik Ekelunds tre korta dikter. Varje land har två bidrag och vinnaren utses av publiken. Eftersom vi översatt våra även till italienska har jag förhoppningar om en än mer framskjuten placering på scenen än på planen. Kanske kan vi till och med bärga totalsegern, det vill säga ha lägst placeringssiffra, ifall vi vinner dagens båda skönlitterära och det skönlirande momentet (bronsmatch mot England).
Ps vi förlorade i går 1-2 mot Italien efter att ha dominerat och vunnit andra halvlek. Vi dominerade första fem mot Tyskland (Aage Radmanns fantastiska språngskalle tätt över ribban gjorde kanske inte avtryck på alla Titobor i publikhavet men definitivt på betongen bakom målet). Sedan gjorde de 1-0 och i slutskedet satsade vi allt framåt och de kontrade in två mål. Direkt på det match mot England som våldsamt tryckte in en hörna i mitten av andra och sedan kontrade in tvåan på tilläggastid. Deras unge målvakt ( Notts C.-supporter) gjorde flera ypperliga räddningar, dagen till trots. Kanske var hans matchavgörande parader en form av krisbearbetning för världens äldsta fotbollsklubb åkte samtidigt ur det engelska ligasystemet. Så kan det gå…
Författarlandslaget hedrar Tito/ THINKING WITH THE FEET
Till fyrnationsturneringen i Syditaliens bergstrakter sänder vi förlänade 14 författare. Men först programmet:
Tito capital for one day
THINKING WITH THE FEET · football and culture
4 and 5 May 2019
Tito (Pz)
> stadio comunale “A. Mancinelli”
> centro per la creatività Cecilia
FRIDAY 3 MAY
21h / Hotel Santa Loja
Dinner
SATURDAY 4 MAY
Breakfast at the hotel or at home
morning, 8-10h / Tito, In the morning, an ancient rural ritual will take place in Tito: the “Duvada” is the time when the waters of river Noce are conveyed into several channels by the local greengrocers for agricultural purposes. All the writers who would like to take part in the event will be welcome! After the event, the participants will have a snack and the possibility to take a guided walk along the kitchen gardens of the village.
morning, 10h / centro per la creatività Cecilia
Crazy for football / Matti per il calcio
Projection of the documentary film
meeting with the author Francesco Trento and the main characters Matteo Amendola and Ruben Carini
12.30h / lunch at the hotel
afternoon, 15h / stadio comunale “A. Mancinelli”
Writers’ league / european football championship of the writers’ national teams
Italy, Germany, Sweden, England
“round-robin” with 30 minutes matches
Italy-Sweden
Germany-England
Italy-England
Sweden-Germany
Sweden-England
Italy-Germany
evening, 21h / Sprar Tito
Community table
Citizens and local organisations meet the players of the writers’ national teams to feast with local products and typical dishes
SUNDAY 5 MAY
Breakfast at the hotel or at home
morning, starting from 9h / stadio comunale “A. Mancinelli”
– Friendly matches with football schools
– Mini-lessons of sports storytelling
– La partita in testa/The match in the mind
Marco Cassardo, expert of sport psychology and mental coach for professional football players, will meet the trainers and players from local teams and answer their questions
– Football freestyle
Demo lesson of acrobatic dribbling with Gianluca Lombardi d’Aquino (Freestyle Italia)
morning, 10h30 / centro per la creatività Cecilia
La partita dei racconti/The short stories match
Literary penalties: eight short stories based upon football told by eight writers, two for each national team
From an idea by Marco Mathieu
Host (and referee) Luca Corsolini
Audience voting time
Kick-off: Graziano Scavone, Major of Tito
12h30 / lunch at the centro per la creatività Cecilia
afternoon / stadio comunale “A. Mancinelli”
Writers’ league / european football championship of the writers’ national teams
Italy, Germany, Sweden, England
15h final 3rd/4th place
16h30 final 1st/2nd place
To follow: award ceremony
18h15 / departure for Matera
19h30 / meeting with the foundation, delivery of the books for the sports culture library, happy hour
21h00 / visiting the Sassi of Matera
22h30 / departure for Tito, return to the hotel and the houses planned for midnight
—
in parallel
Writers vs writers: lo stadio da leggere/the stadium to read
The statements about football imagined by the european writers (those who write) are reproduced by the local writers (graffiti artists) on the walls of the stadio comunale Alfredo Mancinelli to put on lo stadio da leggere/the stadium to read
Vi ses i Tito!
Truppen till Tito:
Leif Jacobsen
Kristian Sjövik
Mats Lerneby
Magnus Sjöholm
Magnus Johansson
Danjin Malinovic
Aage Radmann
Måns Gahrton
Fredrik Ekelund
Henrik Annemark
Michael Cocke
Stefan Larsson
Stephan Mendel-Enk
Gellert Tamas
Paradoxfotbollens kanske främsta företrädare
Det kan förefalla som fotboll går ut på att göra mål och den som gör flest vinner. Nästan inget kan vara mer felaktigt. Om detta vittnar inte minst Bokmässolördagens match på Heden mot en stjärnanstruken combo av gamla Gaisare och Öisare. Motståndare från den tiden då göteborgska röster och tillrop väckte fruktan på var plan och i var svensk fotbollstuva.
Författarlandslaget hade inte överdrivet stort bollinnehav, vi vann färre närkamper och hade relativt få avslut men vi ”förlorade” ändå bara med 1-0. Vilket i sig är en slags seger men det hade även kunnat bli en reellt riktig halv seger i fall Gunnar Ardelius nick vid bortre stolpen i matchminut 10 smitit på andra sidan stolpen. Ifall den kraftigt onyanserade vinden varit mindre nyckfull hade Gunnar inte behövt sträcka huvudet så långt fram, inte fälla överkroppen fullt så mycket och därigenom träffat bollen några futtiga centimeter längre åt vänster. Då hade den garanterat letat sig in på andra sidan stolpen, glädje, jubel och målgest varit en realitet, plus schimära synergieffekterna som teoretisk ledning och ett fiktivt oavgjort slutresultat. Samtidigt hade dock målet kunnat trigga våra motståndare att göra ännu fler mål än det enda de nu faktiskt producerade under den realtid som var 2 x 35.
Under alla omständigheter kanske Gunnars ”nära-mål-upplevelse” räddade oss från ett mindre smickrande resultat. Författarlandslaget fortsätter alltså vara en av Fotbollsveriges tydligaste metaforer för denna ”paradoxfotboll” – den där lekens allra märkligaste och mest förvirrade faktorer ständigt exponeras.
Sålunda är vi väldigt nöjda och stola över att ha genomfört en verkligt bra match, kämpat, tacklad, passat, sprungit miltals och tillskansat oss ett ytterst hedersamt 0-1-nederlag. Vi trotsar den påbjudna, närmast lutheranska fotbollsmoralen och vinner glädje även i ”nederlaget”. Vi var dock många som på förhand fruktat en mer markant ”förlust” men Gunnar Ardelius visade sina ledaregenskaper i inledningen genom att bryta flera passningar, vinna närkamper och etablera förtroendefullt passningsspel. Det ”tryck” motståndarna åstadkom efter de inledande minuterna ebbade ut när deras otaliga höjdbollar och tröstlösa instick resolut stoppades av den vägg som lystrar till namnen Thomas Bodström och Danjin Malinovic.
Johan Tengelin, Kristian Sjövik, Henrik Annemark och Jonas Michanek var andra vars närkampsvinster samt frejdiga och kampvilliga kroppar fick motståndarna att tveka och inse att det inte skulle gå så där ”görlätt”. Som inspiration åt vår återhämtning och mentala livlina bidrog även ett par smått eleganta, närmat ekivoka klackpassningar från den Fredric Askerup vars adelsmärke annars är den ohämmade löplogistikens.
Morgon Larsson, hämmad av förkylning, visade under sina korta inhopp ändå sin ypperliga teknik. Debutanten Mattias Melkerson bidrog med stor löpvillighet och bollfördelning i den behärskande solidaritetens tecken. Tyngd av uppdrag anlände vår nyvalde vice ordförande Patrik Lundberg först i andra halvlek men bidrog ändå som alltid med en mycket gedigen arbetsinsats i centrum av vår planhalva.
På topp stångades Måns Gahrton, Fredrik Ekelund (hederskapten för dagen), Simon Lund och Michael Cocke med den äran mot ganska övermäktigt motstånd.
Slutligen måste vår utmärkte och underhållande målvaktsdebutant från start nämnas: Christian Azar. Hans målvaktteknik må ge ett lite säreget intryck men han läste spelet utmärkt, gjorde storartade parader och spelet med fötterna var av extremt hög kvalité. Även detta må låta lite paradoxalt men förmodligen var just målvakten Christian vår mest precise, om än något motvillige, passningsspelare.
Till den positiva bubblande matchbilden och landslagsupplevelsen bidrog görgoa och sympatiska motståndare, ett bra domarteam och en publik full av inlevelse och spontana hyllningar. Nej, det bjöds ingen champagnefotboll på Heden denna dag men jag tror vi alla inspirerades av det mousserande vin som delar av sittplatspubliken intog ur ståtligt höga glas. Vi vill även tacka Bokmässan för dess ständiga support och grundläggande inspiration. #bokmässan
Fredric Askerup inför mötet med Göteborgsalliansens skugglag
Anonym fotograf som skildrar alliansbrödernas intensiva möten ”på den tiden det begav sig”.
Det var en av de sorgligaste dagarna i mitt elvaåriga liv och då hade jag ändå det året fått uppleva Gais kvalförlust mot division tre-gänget Järla några månader innan.
Tränarna i Gais p-sjuttioettor hade fått nog. Klubben blev kvar i trean och var bankrutt, vi fick inga plantider och vi tränade på en söndersliten gräsgrustrekant mellan Ullevi och Valhalla och när Kôrven tjongat iväg sista bollen vi hade såg jag den flyta iväg nerför Mölndalsån.
Farsan var andratränare och blåvitare och följde huvudtränare Arne, också blåvitare, som i koppel, men blåvitt hade ingen plats åt oss. Ett annat samtal räckte, vi var så välkomna till Öis.
Jag satte mig i bilen hela långa vägen från orten som parkerades utanför den fina Öis-klubbstugan i Skatås. Tio tioåriga infödda Gaisare blev plötsligt Öisare, men jag ångrar givetvis att jag pissade i klubbstugans bastuaggregat. Hade vi varit lite äldre hade vi nog blivit ettårsfall hela bunten. Alla utom en i laget gick över. Mikael. Jag ser honom ibland på Gais-matcher. Han ser exakt likadan ut, men är två meter längre så jag kan ducka och slippa skämmas inför honom. Vi hälsar inte.
Jag sydde ett par rödblå santinbyxor i slöjden och försökte bli Öisare. Vi hade nu en jävla massa bollar och jag stod i Öis-klacken och blev upplyft i öronen av en skum snubbe så jag skulle se. En av advokatungarna kom till träning i pappas Rolls Royce. Jag lockade över skolkamrater från Stendys talangfulla sjuttioettor (andratränare farsan körde ju oss) och jag såg unge Freddie Roth briljera i p-sjuttiogängets kasse och vi vann Stena Cup utan att jag spelade en minut i finalen.
Sen nya tränare, nya bänkningar, jag var less ute på vänsterkanten och haltade tillbaka till orten och avslutade i Stendy med schlatter i knät och poesi och låtar surrande i huvet istället.
Nu är det som det är med Alliansen, inte mycket finns kvar. Gais och Öis delar broderligt på derbyintäkterna och IFK lever nåt annat slags liv för sig själv. Och dom har tydligen så mycket besvär just nu så de inte fick ihop en enda old boy-gubbe till match. Gothia Cup-knattegänget Häcken, eller Rôva BK som de inte gillas att kallas för, förstod inte ens frågan, ”Vadå old boys? Nej, det har vi inga”.
Gais och Öis är och förblir givetvis äldstingarna i landet. Sprungna ur landets första fotbollsmatch, just här på Heden, mellan Örgryte Idrottssällskap och Lyckans soldater (1-0), i maj 1892. Samtliga Öisare var arbetare från Göteborgs Gardinfabrik och sex av dem var skottar. Hur de kunde bli så populära i Hovås och Askim senare övergår mitt förstånd. Hedengrusets sammansättning av vassa stenar som färgats röd från knäblodighet har istället präglat mången Göteborgsspelare – och när tyngdlyftning- och brottarklubben Gais bildades 1894 fick vi även klassmotsättningarna från Gårdaromantiken in i leken. Idag har väl Stena Olsson-rederigänget tröttnat på att rädda den rödblåa klubben och man kan säga att båda klubbarna lider ungefär samma kval – både i tabellsammanhang som med ekonomi. Egentligen spelar det ingen roll. Var vi ligger och snyftar. När ett gäng historielösa klubbdirektörer harklande samlade sig för att skapa en hopslagning av allianslagen under arbetsnamnet FC Gothia, var det ju inte bara jag som gick ut på stan och demonstrerade med pyroteknik. Om man säger så. Den äkta alliansen var helt enig att vi är flera väsen i en och samma stad – och det har så förblivit i alla evig tid framöver. Ty, man rycker inte grundstenen i svensk fotboll från knät, hellre förblöder vi som bröder och systrar.
Det är med den fina bakgrundshistorien som vi i Författarlandslaget spelar mot Alliansen Gais/Öis lördag klockan 16:15 – på Heden 3 (numera på färgplan).
Det kommer bli en jämn historia, där färgen på naglarna och knäna kan komma att få en avgörande faktor. Vi ses i Göteborgsvädret.
/ Fredric Askerup
Jubileumsmatch mot Norge
Allt började under Litteraturfestivalen på Lillehammer, några mil nordväst om Eidsvoll där det en gång skrevs helt annan norsksvensk historia. Norges allra första författarfotbollskamp genomfördes naturligtvis mot oss, ”arvfienden från avspark”. Sedan dess har vi spelat många ganska spännande matcher och vi känner nu oss självfallet både hedrade och tacksamma för inbjudan till jubileumsmatch den 2 juni klockan 16 på Lillehammer. Samtidigt glada över att få komma tillbaka till en makalöst bra festival och ett kanske lika annorlunda matcharrangemang.
Fotboll och förbrödring
Det var en märklig lördag i närheten av Liseberg. ”Vårt” Heden avstängt och fullt med motdemonstranter. En Bokmässa inringad och avskild med stängda gator, kilometer av kravallstaket, surrande helikoptrar och poliser som talade alla sorters svenska dialekter utom just göteborgska. I ett slags ”ingenmans land” utmanad av nazister men välkomnades förintelseförnekare fortskred ”vår” Bokmässa. Så bara att ta sig till matcharenan visade sig vara problematiskt för många spelare eftersom grannen Scandinavium var tänkt som slutstation för nazidemonstrationen. Men de göteborgska hyrcyklarna ”Styr och Ställ” gjorde jobbet. Sällan har jag trampat på så breda cykelbanor som Södra Vägen och många andra centrala genomfartsgator erbjöd denna Bokmässolördag.
Efter att ha lyssnat till några peppande ord framför Domkyrkan där vår tidskrift Författaren arrangerade en ”orddemonstration” korsade jag Götet och parkerade framför det fornnordiskt klingande Valhalla IP. Där stod Mats Lerneby och räknade in fåren till mötet med de ensamkommande flyktingkillarnas lag: Sandarne, ”Lag C”. Vi blev 14, eller 15, trots att medparten av den ursprungliga truppen tvingades tacka nej på grund av ändrad speltid och spelplats.
Det var Michael Cocke, Fredric Askerup, Mats Lerneby, Måns Gahrton, Henrik Annemark, Morgan Larsson, Magnus Sjöholm och debutanten, den GIF-anstrukne Mattias Beijmo. Han och medförfattaren Annah Björks skildring av flyktingars kamp för överlevnad på Medelhavet har resulterat i bland annat boken ” Båt 370” (Norstedts) som med rätta prisats. Bland korades de båda som ”Årets förnyare” på Mediedagarna och fler utmärkelser väntar säkert.
Vi, plus då några publicerade och opublicerade göteborgska vänner, en snabbfotad son i gröna byxor och en mittback vi lånade från Sandarnes träningsstab. Vi mönstrade cirka 14 spelare och det behövdes. Plus då ett trettiotal supportrar på den till en början soliga huvudläktaren.
Sandarnas starka kvinna Matilda inledde med ett inspirerande tal om vikten av att kunskap om flyktingar och asylsökandes existens och kamp. Deras lagkapten överlämnade en vimpel och jag som kapten kände mig manad att tacka och säga några ord om att denna plan representerade nu det egentliga Göteborg och vi som spelade var det egentliga Sverige. Plus att jag bad våra motståndare att inte göra alltför många mål på oss för de här killarna var 15-16 killar i övre tonåren var oerhört snabba och tekniska. De är på väg upp i Division 5, jag fruktade tvåsiffrigt.
Döm om min förvåning när Måns, framspelad av Henrik gjorde 1-0 efter cirka en kvart av blågult försvarsspel. Måns var nära att göra 2-0 lite senare men ju längre halvleken led desto mer märktes åldersskillnaden. Mattias gjorde några storstilade räddningar och spred lugn men kunde inte hindra tre snabba hemmamål de sista tio i den fyrtiominuter ”överlånga” halvleken.
I början av andra snodde Henrik bollen högt, dansa de förbi några försvarare och reducerade med elegans, varpå motståndarna ögonblickligen utökade ledningen. Vi reducerade återigen genom Marcus och ett till spillogivet mål med finfint förarbete av många blågula fötter.
Vi började spela mer offensivt, typ 1-3-6 för att kvittera men också utav trötthet. Det ledde enbart till ytterligere ett baklängesmål och massor av rödsvarta chanser.
Detta, 3-5-nederlaget, var en storstilad insats av Författarlandslaget. Likt Särimner fick vi lite smörj men återuppstod ändå. Periodvis spelade vi faktiskt jämnt med de unga, kvicka motståndarna: rullade boll, hittade varandra med fina passningar, höll ihopa laget och kämpade väldigt tappert. En särskild tanke åt Fredric som var oerhört bra i debuten som mittback tills han med en cirkusaktig brytning (tänk trapetsartist i fri flykt, utan fler trapetser) inte landade bättre än rakt på nyckelbenet som gick av (clavicula-luxation av tredje graden, misstänker jag). Även Mats Lerneby kämpade tappert med sitt hårtunderlags-utsatta högerknä. De två bör även hyllas för att de tillsammans med Matilda, Got Event och Semic Förlag möjliggjorde matchen.
En match vars efterspel blev att det var svårt att hitta ut från idrottsplatsen, att Fredric fick skjuts till sjukhuset med domaren och att Landskrona Bois buss (de skulle möta Qviding i en eftermatch) inte kom fram i tid och dessutom möttes av en låst grind.
Men det allra viktigaste var naturligtvis att vi tillsammans visade vad humanitet, gemenskap och en lek som fotboll verkligen innebar denna annars så vålds- och hatfyllda lördag i Göteborg. Tack alla för en minnesvärd match!
Läs också gärna ännu ej debuterande påläggskalven Niklas Orrenius i DN utmärkta ögonvittnesskildrings från nazi-samlingen på ICA Maxi och Nordiska Motståndsrörelsens påföljande, tumultartade sökande efter ICA Fokus.
Match på Valhalla IP
Författarlandslaget flyttar matchen på Heden till Valhalla IP, blott ett missriktat boksläpp från själva mässepicentrum. Vi möter ett lag av ensamkommande flyktingpojkar. Avspark klockan 11:30!
Det är gaisare Fredrik Askerup som har fixat en tid inne på klassiska Valhalla där vi bland annat brukade besegra Norge. Gais möter för övrigt blivande allsvenskorna BP senare på dagen så det blir en fullmatad dag av olika sorters närkamper i Göteborg.
Alltså samling 10.45-11 utanför ingången till Valhalla IP, avspark 11.30. Stort tack till Got-event och Semic Förlag.
Så här skriver Mats L.: ”Tag med tröjor, benskydd, skor, jag ska försöka fixa lite bollar vi kan använda, ska även se om jag kan få loss västar, etc.
Vi möter alltså lag C, ett lag bestående av ensamkommande ungdomar och symboliken i den här matchen har stor stor betydelse för dem, vi har fixat ett domarteam etc.”
Är man i akut behov av persedlar så hör av er till materialaren av kaptens grad, Magnus. Är du i akut behov av att spela fotboll och är författare men ännu ej kallad så hör av dig till Mats L.
Långt förspel med alltför tidig upplösning
Borttagen p g a kritik!
Match på lördag, i Rom
I mitten av april förra året tog Författarlandslaget en av sina främsta skalper i modern text/tid. Italien skrevs ut ur berättelsen redan i mitten av andra halvlek. Det slutade 2-1 men borde nog varit 2-0 och ni kan läsa Magnus Johanssons passionerade matchreferat längre ned på den här sidan.
Nu är det dags igen, mot en revanschhungrig hemmanation som även den nära nog uppträder på bortaplan. Liksom förra året är Pius XI Arena, strax ovanför Vatikanstaten, plats för drabbningen. Idag regnar och blåser det i Rom men på lördag utlovas sol och 20 gynnsamma fotbollsgrader.
Truppen mot Italien (b) 29 april innehåller två rena mutanter ( jag skrev faktiskt debutanter…) och några comebackande äss i rock ‘n rollärmen. De 14 som samlas ca 09.30, och har avspark avspark 10:30 på Pius XI Arena (med bra, katolskt konstgräs) äro:
Stephan Mendel-Enk ofm
Stefan Larsson inmf
Magnus Johansson yb
Måns Gahrton f
Jonas Michanek yb/ym
Moqi Trolin ofm (debutant, dramatiker, regissör)
Danjin Malinovic mb ( debutant, dramatiker, skådespelare)
Alexander Thörnqvist målvakt (debutant, dramatisk TV-producent)
Leif Jacobsen b
Mats Lerneby f
Kristian Sjövik b
David Eberhart yb
Jesper Tillberg ymf (reducerad spelkraft p g a skada)
Magnus Sjöholm dmf (reducerad spelkraft p g a skada)
De båda nya matchcoacherna Mats Lernby och Jesper Tillberg har satsat på en lite oväntat startelva och starttaktisk positionering.
Alexander Thörnqvist mål
Magnus Johansson Kristian Sjövik Leif Jacobsen David EberhardJesper Tillberg Stefan Larsson(om) Jonas Michanek (def) Stephan Mendel-EnkMåns Gahrton Mats Lerneby
Eller så är det bara för att sätta myror i huvudet på Italiens ”entrenadore”.
Fritt inträde!
Homo Sap… …Homo Gais?
Domartrion var nära nog perfekt men bara nästan. Själva förlorade vi matchen, visserligen extremt hedersamt men ändå medan tredje part, Gais, faktiskt vann med 1-0 genom en omdiskuterad och delvis hyllad fullträff. Enligt den logik som här bland annat företräds av Fredric Askerup och Marcus Nordlund är vi därigenom alla gaisare, är vi blott får i vårt Hedens hage…
Övre raden från vänster: Den utmärkta trion från Göteborgs Ideella Domarklubb, Håkan Wedberg, Mikael Blomqvist (skuggad), Jonas Axelsson (Matchens Lirare), Marcello Milli, Håkan Lindman, Fredric Askerup, Lallo Fernandez, Freddie Roth, Hasse Wedberg, Gunnar Ardelius, Gert Figoni, Viktor Banke, Thomas Bodström, Jens Wålemark, Kalle Kovacs, Henrik Annemark, Jesper Andersson och Morgan Larsson. Nedre raden: Måns Gahrton, Zulmir Bečević, Jonas Östergaard (Magnusson), Magnus Johansson, Jonas Lundén (Matchens målskytt), Marcus Nordlund, Fredrik Lundgren, Patrik Lundgren, Rickard Hedvall, Magnus Sjöholm och Bengt Andersson.
Poängen är inte poängen
Berättar du en rolig historia måste du spara poängen, till övertiden, till slutet. Det hade varit effektivare att börja med poängen så slapp historien bli så lång. Fast utan historien, den tråkiga, fumligt faktaspäckade historiens förspel är poängen värdelös.
Så hur mäter man poängen, i vad verifieras framgång?
I försäljningssiffror? I tacksamma läsare, i tillbedjande kritiker, i att kunna påverka en process, eller rent av samhället i någon liten grad? Eller kanske den egna, högst personliga tillfredsställelsen över att ha skrivit något verkligt, verkligt bra?
Ensamma framför spegeln är det troligtvis det sistnämnda, oavsett hur sedan texten förvaltas av andra. Rilke skrev en gång i ett brev till en ung frågvis proselytpoet att ifall man som författare skrev två riktigt bra dikter kunde man dö lycklig.
Det är mycket möjligt att en av Författarlandslaget två dikter är en 0-1-förlust mot Gais Bokmässolördagen 2016. Trots otaliga VM-guld och mängder med fantastiskt vackra, välljudande slutsignaler runt om i Europa under drygt tio år.
Många av oss spekulerade i en storförlust. På uppvärmningen blev jag tillfrågad om Författarlandslagets största förlust genom tiderna och 2-5 (eller rent ut av 1-5?) mot Italien 2013 jämfördes med 0-4 i VM-semin mot Tyskland 2010.
Det blev inte bättre av en hårt decimerad trupp ytterligare tunnades ut på grund av två sena återbud. Efter febril jakt dök så två förklädda änglar upp: Morgan Larsson och Kalle Kovasc. I mitten av första hade Patrik Lundberg äntligt undsluppit Bokmässans käftar och sprang rakt in på innermittfältet. Till detta ett stort publikstöd där bland annat lång- och korttidsjusterade författarlandslagslegendarer som Christian Azar, Stefan Lindberg och Gellert Tamas märktes
De grönsvarta giganterna kom med ett namnkunnigt lag och ett stort följe bengallösa supporters. Själva valde vi underdogperspektivet och placerade vår bänk och support på andra sidan, inte bredvid som brukligt är. Och i mitten av första halvlek marscherade först hockeylaget Frölunda supporter förbi planen med polisassist och sedan följde, nästan som en rakad svans ett tjugotal paraderande unga män med hängande flaggor och kala skallar allt medan septembersolen sökte skydd bakom molnen.
Gaisarna var duktiga, låt oss konstatera detta. Gaisarna var alla väldigt trygga med boll och kortpassade sig ofta fram till vårt ganska lågt stående, ramstarka försvar. Det var väntat, mer överraskande var att vi efter de första minuternas stora respekt iscensatte några vackra omställningar som resulterade i både frilägen och hörnor. Gaisarna relativt unge målvakt var väldigt stor och bra. Och vig. I slutet av matchen sträckte han ut, snett baklänges, tippade med handskars yttersta kant bollen i överliggaren och vidare mot ödet som resultatlös hörna. när Morgan skruvade en boll mot bortre krysset som kunde blivit årets mål på Heden. Marcus Nordlund, t f lagkapten agerade targetspelare och Måns Gahrton låg på rulle och var även han nära att näta. I ett minnesrikt ögonblick kom Marcus mot Fredrik Lundgren och vände bort denne stjärna som han beundrar så djupt.
I andra tog vi delvis över taktpinnen tack vare innermittfältet med Patrik, Zulmir, den mer defensive Henrik och den mer offensive debutanten Viktor Banke som löpte kopiöst och vann mycket boll. Han var en av dem som höjde vårt tempo och tillsammans med de ständigt upp och ned löpande linjerebellerna splittrade gaisförsvaret: Gunnar Ardelius och Fredric Askerup.
Askerup, vars kära hustru slumpat bort hans fotbollskängor på en gårdsloppis helgen före, löpte upp och ned i högt tempo i sina dygnsgamla nya dojor. Så högt och så lågt att Gais ofta valde den andra kanten och framförallt mittplanen för sina uppspel. Där stod dock Bodström, Jonas och Mange, Magne Johansson som i strid och ofred ändå spelade vårdat och som brukligt gav allt, plus lite till.
Thomas stod rätt i 2 x 30 minuter och läste snabbt Gais uppspelsmodell. Så efter fem, sex minuter av Gaiskombinationer började han dirigera Jonas Axelsson som med en blandning av elegans och oerhörd ettrighet neutraliserade gaistaktiken. Jag har aldrig sett Jonas vara så bra och utan tvekan utsåg jag och de andra vid linjen honom till matchens lirare, tillsammans med den heroiske gaismålvakten i gult.
Sist men störst: snabbinkallade hemmapoeten och blonde reservmålvakten Freddie Roth helt i grått och svart. Han gjorde ett alltigenom solid intryck. Stod alltid rätt, styrde försvaret med en skön blandning av anvisningar och uppskattning. Han var dock chanslös på Jonas Lundéns mål i mitten av första halvlek som naturligtvis föregick av dels en i efterhand och utan tvång edsvuret erkännande av hands (senare tillbakadraget) och troligtvis även en hyfsat klar offside.
Allra, allra sist- efter nio år återvände jag Magnus som utespelare med ett kort, tre minuter långt inhopp. Skapade passningsskuggor, slog en vänster bredsida. Den gick fram, sedan tog jag mig av, lycklig och stolt över att vara en i laget som förlorade mot Gais, som var delaktig i en nästan helt perfekt förlust och försvunnen men återfunnen poäng.
LAGET, alla femton i laget:
Fredric Askerup
Thomas Bodström
Freddie Roth (d)
Gunnar Ardelius
Zulmir Becevic
Måns Gahrton
Jonas Axelsson
Magnus Johansson
Viktor Banke (d)
Patrik Lundberg
Henrik Annemark
Marcus Nordlund
Morgan Larsson
Kalle Kovasc (d)
Magnus Sjöholm
I 30 år har han fått stå sitt kast…
”Lallo Fernandez var min stora idol när jag var liten. Mest för hans stabila frisyr som aldrig kröktes en millimeter. Men också för att han var en liten spelare, precis som jag. Alltid kortast på plan.
Jag var bollkalle en gång på Ullevi och Lallo kom ut till sidan för inkast. Jag blev så nervös att jag slängde bollen över honom. Spridda burop från Gais-klacken. Jag sjönk och blev ännu kortare.
På lördag möter jag honom på riktigt igen för Lallo är med i Gais laguppställning. Det ska bli så stort. Jag ska lobba över honom igen, men ute på plan, och sen ska jag be om ursäkt för senast. Då blir han nog glad”. – Fredric Askerup som möter sina idoler på Heden lördag kl 16:30. Här skriver gaisarna själva om matchen: ”Gais möter landslag”.
Gais. En klassisk elva, kanske det bästa laget någonsin. Samtidigt en generation dagens Författarlandslaget kanske hade varit favoriter emot. Foto: Rekordmagasinet -1966
Ett kort referat
Foto: Sigtuna Litteraturfestival
Det kändes som en lördageftermiddag då stängslen runt den kommunala idrottsplatsen ville vidga varje sammanflätad ögla till ett fönster för förbipasserande. Ansgarsvallen, Sigtuna och sensommar. Jag har så otroligt svårt att se att den gamle ärkebiskopen från Hamburg-Bremen, som fått ge namn åt platsen, kunde ana, att i spåren av hans apostlafärder, hade ett trettiotal personer samlats för en litterär landskamp i fotboll. Sverige mot Norge. Prestige och oavgjorda resultat går historiskt hand i hand. Det skulle förändras denna
Foto: Sigtuna Litteraturfestival
eftermiddag. Norge skulle vinna med 2-1. Och någonstans var alla nöjda. Märkligt nöjda. Normännens andra mål, en nick som bara riktigt stora spelare mäktar göra, Thomas Bodströms mål, friläge och förmåga att styra upp en god defensiv, Måns Gahrtons förmåga att hitta lägen, hårda och jämna närkamper, och en speaker vid sidan som kommenterade varje gång Kjell Westö fick bollen.
Lika lite som Ansgar kunde veta att en kommunal idrottsplats skulle bära hans namn, föga anade Tranströmer att han skulle ge en magisk beskrivning av kärleken till ett spel med dessa ord:
”Vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad.”
Raderna handlar om fotboll. Det är fan livsviktigt ibland. Det är fint.
Öglorna i stängslet runt Ansgarsvallen blinkade inte. Och speakern tackade alla som kom och tittade. Nästa gång vinner vi.
Vad är en förlusts specifika vikt?
Alla är en i laget
Gärna seger men först en genuin fotbollsmatch. Ungefär så låter Författarlandslagets devis, ifall man nu skall parafrasera den vinnande slogan vid folkomröstningen om Allmän TjänstePension 1959 vilket man borde göra mer ofta än vad man faktiskt gör. En devis som aktualiseras då vi någon gång inte råkar vinna eller spela oavgjort. Som till exempel när vi nu efter ungefär 51 obesegrade veckor och något fler minuter faktiskt fick stryk av Norge med 2-1 (0-0) på Ansgarsvallen i Sigtuna.
Efter meriterande segrar över bland annat Italien och Sveriges Riksdag tvingades vi dricka nederlagets bittra kalk en rent ut sagt skitvacker augustikväll på Sigtuna Stiftelse. Det var ganska stora, och många, klunkar faktiskt, tillsammans med våra besegrare. Kvällen var magisk, fontänen porlade på, detta toscana-inspirerade atrium är överdådigt, den intellektuella närmiljön med 90–talet mer eller mindre uppburna författare väldigt inspirerande, maten enastående, värdskapet som vanligt så generöst att jag nästan blir generad.
Själv placerade jag ölen vördnadsfullt på ett bord innan jag smög in i kapellet en stund före midnatt bara lyssna efter tystnaden och kolla in några tecken på vad som helst. Den lilla salen var vacker och naturligtvis alldeles tom på allt utom dekorum. Jag letade inte efter något, jag varken vann eller förlorade en tro eller någon förnekelse men jag fann en upplevelse, en genuin och mycket tillfredställande närvaro i nuet. Jag smög sedan tillbaka till festen, greppade åter ölen i högerhanden och överraskades där, mellan kalas och kapell, av min förläggare, glädjestrålande. Jag kände först inte igen honom men det förtog inte vår gemensamma glädje av igenkännande. Under sådana omständigheter – vad väger en fotbollsförlust?
Vad väger en fotbollsförlust när man spelar bra, dominerar matchen och skapar chanser tillräckligt för att avgöra en kamp i början av andra? Vad är resultatet av för betydelse när de gamla antagonisterna till kollegor och vänner som brukar spela hårt och fysiskt faktiskt har pratat igenom saken och i omklädningsrummet lovat varandra att spela mindre hårt? Vad är vinst eller förlust värt när vänskapen, respekten och rivaliteten på planen uttrycks av en öppen framsträckt hjälpande hand snett nedåt mot gräset och offret utsträckt efter en metaforisk närkamp formulerad likt en olycklig kapning?
Jag har personligen inga som helst problem med att vi förlorade mot Norge och jag tror att alla mina lagkamrater håller med mig när vi försöker uppskatta vikten av denna våldsamma vinst som även kan kallas fjärderlätt förlust. Sedan kan jag vara lite jävig i min krisbearbetning för det första målet var ovillkorligen mitt i form av ett ha misslyckats med att gå ut och boxa bort en boll. Jag ville ut och markera mitt och lagets överlägsenhet i luften men resultatet blev ett snyggt baklängesmål på volley av en poet som inte hört egenkomponerad nätmusik på över 15 år, enligt sent vittnesbörd vid matbordet.
Fanns här en ambivalent skönhet i första baklängesmålet var det inget emot det andras uppenbarelse, blott minuten senare. Ett vänsterinlägg, lågt och flackt, möttes vid främre stolpen av ett norskt huvud så ivrigt att det nästan sprungit förbi bollen men nu med bakåtböjd nacke lyckades skarva bollen i en hög, hög både med skruv som smekte ribban innan den snurrade in i det bortre krysset. Det är ett av de vackraste målen jag någonsin släppt in, kanske likt ett perfekt och avancerat simhopp från fem meter och ett av de ytterst få mål jag faktiskt kan acceptera att jag inte räddat. Ett annat, kanske DET andra, är av Mats Magnusson på Heden i Helsingborg när de var tre Högaborgare ensamma med mig och den visuella symbolen för min oerfarna backlinjens misslyckade offsidefälla. Jag trodde ”Masse” stoicskt skulle överlåta det åt andra, mindre bemedlade lagkamrater och chansade på passning… … målskytten blev vinnare av Guldskon och fick en fin landslagskarriär vilket man inte kan säga om oss tre andra, vi ”närvittnen” som så innerligt hoppades på passning. Kanske är vi naiva och tror alltför gott om bollens inverkan på vår humanism och humanitet men det är det i så fall värt.
Det är lätt att ta en liten förlust i Sigtuna för man vinner alltid så mycket annat. Saker som spelarbetyg känns fnuttiga för alla var faktiskt väldigt bra men jag måste ändå nämna Thomas Bodström som anlände till samlingen kraftig haltande. Antingen av en överansträngning i foten eller ett litet ben som satt sig fel – oavsett vilket var det svullet, och smärtade. I alla fall när han stod eller gick, kanske kanske mindre ifall han sprang?
Vi var överens om att han skulle ”prova fem minuter” och efter de orden gjorde han sin bästa match i Författarlandslaget. Jag tänker inte så mycket på reduceringsmålet han stötte in efter en hörna, eller friläget så bollen studsade i väg samtidigt som målvakten rundades och Thomas sträckte sig i desperation över den snabbt flyende bollen ogina uppträdande. Eller det faktum att han åter en gång bet ihop och fortsatte matchen ut. Främst tänker jag, och alla andra som berättade om det efteråt, på den trygghet och känsla av kollektivt välbefinnande, med och utan boll, som Thomas skapade. Att han alltid stod rätt och med små medel löste nästan alla problem, att han med ständigt positiva, uppskattande rop spred en känsla av delaktighet och glädje i den defensiva gruppens övervägande destruktiva uppgift. Det var roligt att spela och det var helt OK att förlora även om vi aldrig, aldrig tänker göra det igen.
Laget (3-5-2): Magnus Sjöholm – Jonas Axelsson, Thomas Bodström, Magnus Johansson – Bisrat Woldemichael (d), Patrik Lundberg, Henrik Annemark, Kjell Westö (d), Gunnar Ardelius – Måns Gahrton och Marcus Nordlund (d). Började på bänken gjorde Erik Ardelius (d) och Hampus Östh Gustafsson (d).
Kan tilläggas att domartrion var mycket bra och kanske inte ens ska lastas för de två solklara straffar vi gick miste om, båda som resultat av försöken att stoppa Måns ”Målkungen” Gahrtons nu plötsligt förfärligt fiktiva baljor!
Trupp mot Norge
På Ansgarsvallen kl 16:00 mot Norge mönstrar vi följande författare:
Thomas Bodström
Jenny Wrangborg
Kjell Westö (d)
Gunnar Ardelius
Magnus Sjöholm
Bisrat Woldemichael (d)
Måns Gahrton
Jonas Axelsson
Magnus Johansson
Patrik Lundberg
Henrik Annemark
Marcus Nordlund (d)
Erik Ardelius
Hampus Östh Gustafsson (d)
Sigtuna satsar på sport
Omedelbart från starten för fem år blev Sigtuna Litteraturfestival författarnas egen favofestival. Närheten ( såväl den logistiska som mänskliga) småskaligheten, bredden och mötena på Sigtunastiftelsens magnifika anläggning skapade en generös atmosfär. Nu börjar Sigtuna även höja den litterära rösten och bli en betydande augustiaktör i Kultursverige. Nästan 100 programpunkter och över 80 medverkande imponerar.
Internationella stjärnor som Samar Yazbek, Booker-prisbelönade Anne Enright Linda Olsson, Cynthia Haven och Kjell Westö. Lägg där till några av Sveriges mest spännande författarskap representerade av före detta högerbacken i Författarlandslaget Andrzej Tichý, Negar Naseh, John Ajvide Lindqvist och Bob Hansson (gästspelade som typ ”falsk tia” i vår match mot Åmål All Stars på Dalslands Litteraturdagar 2006). Den generella avsparken görs vokalt på en förfest med Tomas Andersson Wij och Sofia Karlsson. På programmet står också en hel del fotboll (på plan och i program) plus ett möte med mindfulness-löpningens svenske apostel. Läs mer om sporten här.
Jack och Patrik tackar Alexander Kivi och hans Sju bröder (Finlands nationalepos) för god kamp i Sigtuna 2015.
Heroisk kamp bakom ”En i lagets” internationella debut
Övre raden f v: Oskar Tellhed, ”Tom”, Gellert Tamas ( lagledare, körbärsanalytiker och nutrionitist), Philip Olterman, Ola Bo Larsson och Magnus Sjöholm. Undre raden f v. Lucia Mallardi, Joe Dunthorne, Rob Shaw and ”Josh”.
En seger för fotbollen, både på planen vid Kleine Hamburger Strasse och bredvid, framför storbildsskärmens EM-final. Det blev resultatet av söndagen och ”Erich Mühsam Fussballturnier” – en intensiv författarfotbollseftermiddag som avsparkades i centrala Berlin för tionde året. I den ickepublicerade Europeiska gemenskapen föll Frankrike på sin feghet och självdestruktiva coachning. Vi i det svensk-engelska mixedlaget ”En i laget” tog en hedrande, närmast heroisk femteplats på Berloinas hemmaplan mitt i Mitte, två, tre utsparkar från Museuminsel. Trots få spelare, skador, total brist på samträning och pinsamma domarinsatser var det en slags meriterande kollektiv triumf både över könsgränser och Brexit-bråk.
Gårdagens höjdpunkt, eller åtminstone spelmässiga essens var straffläggningen. Lucia, fyndet från Lazio Feminina jag gjorde på gatan kvällen innan, satte säkert ettan. Jag tog deras första. Joe Dunthorne (författaren bakom den mångprisade biograffilmen Submarine) drog in tvåan utan pardon varefter Tasmaniens mittfältsgigant i desperation slår deras andra straff utanför. För övrigt samma manus som för två år sedan. Jag tar den första straffen och de slår den andra utanför.
Efter att tidigare år som landslag kommit sjua och sexa var alltså femteplatsen definitivt en kort ansats och avslutning i rätt riktning. Det visade sig också att samspel, kondition och många avbytare var effektivt för det tyska lag som jag tror vann hela turneringen. Plus att de hade en duktig målvakt i Andreas Merkel. De sprang och passade sig genom hela turneringen trots avsaknaden av dominerande spelare, eller just därför.
Gellert Tamas coachade oss föredömligt och brunchen på hans fantastiska vindsaltan tidigare på förmiddagen gav oss såväl råg i munnen som ljuvliga hallon och körsbär.
Vi inledde med att vara överlägset Österrike men bara få 1-1 efter en målvaktstabbe. Vi kvitterade genom ett relativt drömmål av debutanten Oskar Goalgetter” Tellhed och hans nya och trasiga Pumaskor. Oskar är filmmanusförfattare i Berlin men bördig från Helsingborgs Södra och Rydebäck, som jag hoppas vi får se mycket, mycket mer av i framtiden. Vi förlorade klart mot ett gäng som utgjordes av den gamla DDR-polisens kulturavdelning (2-0) och ännu klarare mot den extremt effektiva tyska maskinen Authoren XI/ Authoren VII ( det tyska landslagets Berlinfillial). 3-0 var kanske dock lite i underkant. Vi höll 0-0 halva matchen men föl ledan ihop rätt ordentligt.
I sista gruppmatchen slog vi Rotern Stern Pankow tack vare ett oerhört snyggt mål av Ola Bo Larsson som startade med en inspark central till Joe, som spelade Ola. Han avancerade uppåt, spelade ut till Lucia på kanten som drog en röd gubbe och sedan spelade fram Ola som fullföljt ruschen och nu kunde dra upp den i närmaste krysset från tio meters håll. Helt enkelt en av turneringens ”tolletor”.
Nu skall sägas att motståndarna skapade många chanser men att vi försvarade oss heroiskt. Liksom i placeringsmatchen där även orken tog slut men motståndarna från Tasmanien inte kunde utnyttja alla frilägen som uppstod. Så följde då straffsparksavgörandet och på det grillade schnitzlar och korvar plus en hel del Berliner Pils i den natt som aldrig sänkte sig under 23 grader.
Det pinsamma bestod dels i att några åldrande österrikare inte kunde tåla att bli avdribblade av en tjej och försökte stoppa Lucia med fula efterslängar, dels i att domaren inte blåste utan bara kommenterade det med att ”det är ett manligt spel”. Berlin må vara en öppen, liberal och frie stadt men ”tänket” har inte riktigt fastnat överallt.
Det är alltid lika roligt att både möta och spela med dessa underbart närkampsstinna engelsmän. De förlorar aldrig en 50/50-boll och utgör den totala motsatsen till Brexit.
Även roligt, men märkligt, att av drygt 100 författare och kulturabetare var det bara vi som hade med en tjej. Med tanke på de 86 miljoner tyska invånarna och att de världens främsta damfotbollskultur tycker man att de skulle kunna hitta åtminstone en enda tjej som lirar boll. Just denna gubbighet var dock det enda negativa inslaget i denna annars så ljuvliga och roliga turnering. Dessutom bra planerad med samkväm, möten och samtal på lördagsnatten, fem timmars fotboll och så EM-final på det.
Författarlandslaget och Sigtuna Litteraturfestival
Här är truppen till landskampen mot Norge i Sigtuna lördagen den 27 augusti (kommer säkert kompletteras). Kan tilläggas att minst två gamla spelare är på Sigtuna Litteraturfestival av andra skäl: högerbacken Andrzej Tichý och ”den falske tian” Bob Hansson. Missa för övrigt inte Patrik Lundberg och Jonas Eriksson samtala om fotboll, berättande, filmningar med mera på söndag kl 11. Utgångspunkten är Patriks fantastiska novell i ”En i laget” om en ung assisterande domare som dömer sina kompisar i en viktig match och dessutom har EM-Jonas som idol. Men redan klockan 16 på lördagen möts de alltså, fast inte lika förtroliga då med Jonas som domare och Patrik som i rollen eventuellt förfördelad spelare.
Thomas Bodström
Jenny Wrangborg
Martin Bengtsson
Måns Wadensjö (debutant)
Gunnar Ardelius
Magnus Sjöholm
Fredrik Ekelund
Bisrat (etiopisk fristadsförfattare i Uppsala)
Jesper Tillberg
Måns Gahrton
Jonas Axelsson
Magnus Johansson
Anna Laestadius Larsson
Patrik Lundberg
Henrik Annemark
Kjell Westö (debutant)
”Vi är Island!”
Några sommarstinna minnen från naturfagra Kaknäs IP, längst ut på Djurgården och omgivet av ett oväntat pastoralat landskap.
Vi mötte makten, i form av Sveriges Riksdag. Valda ombud för Sveriges folk förstärka med unga, ännu bollskickligare tjänstemän i förvaltningen. Första halvlek var jämn förutom att Måns Gahrton tidigt tog tillvara på en underbar 40 meterspassning från Björn Jönsson. Måns tog ned, vände på en femöring och sköt otagbart i ena burgaveln.
Riksdagen (4-4-1-1 med Kent Ekeroth i den osannolika rollen som Christiano Ronaldo) hade mer boll, skapade fler chanser men ”En i laget” (3-5-2) höll spelet väl upp tack vare en ”ramstark” trebackslinje med Björn Thomas Bodström och Jonas Axelsson. Bröderna Ardelius gjorde ett stort jobb som köpstarka ”wingbacks” medan Lukas Axelsson, Anna Leastadius Larsson och Måns på alternerade på topp, löpte mycket men fick allt färre bollar ju längre matchen led. På den absoluta mittenmitten stångades Jack Hildén, Jenny Wrangborg, Jonas Malmborg, Valle Wigers och Jesper Tillberg med stort mod och bra samspel. Eftersom Jespers knä inte höll var vi nere på två avbytare medan motståndarna bytte in sina unga, köpstarka, duktiga tjänstemän med allt högre frekvens. Andra halvlek var mest spel mot ett mål, vi kämpade isländskt och försvarare oss väl och med olika medel. Vi hade tre anfall i andra halvlek och på det ena lobbnickade Måns från 20 meter, inte olikt Van Persies mål i förra VM. Jack satte spiken i kistan med ett distinkt vänsterskott i bortre burgaveln. På tilläggstid (5 minuter) kunde motståndarna räkna in ett snöpligt reduceringsmål. 3-1 (1-0) är siffror som inte direkt speglar matchbilden men vad gör det? ”Vi är Island”.
Efteråt blev det mingel med god korv, sallad, öl och läsk. Tack till Anders Hansson och Riksdagens IF för en rolig och på alla sätt positiv tillställning. Vi skal försöka permanenta den här matchen, ja även slutresultatet med början nästa vår.
Ordet utmanar Makten på Kaknäs IP
349 bänkade. Foto:Wikipedia Commons
Enligt en nyligen publicerad opinionsundersökning är Zlatan landets mest populäre herrfotbollsspelare före Kim Källström och John Guidetti. Fast flest röster får garanterat fotbollsspelarna i Riksdagens IF, våra motståndare på legendariska Kaknäs IP kommande tisdag, samtidigt som Österrike möter Ungern i EM.
En orsak till matchen, i Stockholm, är att författare har oväntat många likheter med riksdagsledamöter. Inte enbart det att vi vanligtvis jobbar sittande samt uttrycker oss offentligt, och ofta, utan även att vi gillar fotboll. Dessutom har vi båda svårt att hitta ”passande” motståndare som matchar vår brokiga blandning av till exempel kön, ålder och inte minst talang.
Vi i Författarlandslaget tror oss nu ha funnit ”a perfect match” i dessa våra folkvalda 349. Så säkra på vårt val är vi att det blir fotbollskamp på denna Djurgårdens IF:s ”träningsborg” tisdagen den 14 juni med avspark 19:00.
Vi ställer upp med starkast möjliga, mångsidiga lag: novellister, en förbundsordförande, ungdomsförfattare, poeter, romanförfattare, publicister, moderna stockholmsskildrare, faktaförfattare, kungahusprosaister och den bäste fotbollsspelare och prosaist som suttit i Riksdagen (PO Sundman hade verkligen inte något vidare bollsinne).
Matchen har naturligtvis föregåtts av en del debatt och enkla frågor, som om vi skulle lira på konst- eller naturgräs? Den riktiga stötestenen visade sig inte vara vilket lag som skulle spela i gult och blått utan vem som hade en Plan B, ett reservställ att enas i. Eftersom våra folkvalda enligt egen utsago skulle ha svårt att kunna bestämma sig för någon som helst annan färgkombination än den officiella (regnbågsfärgat föreföll aldrig vara ett alternativ) var vi i det här fallet mer pragmatiska än parlamentarikerna och spelar i vårt reservställ – kultursvart. Detta ska absolut inte uppfattas som en protest mot att biblioteksersättningen ännu inte höjts till en skälig nivå.
Även beslutet om domartillsättning har vi lagt i våra motståndares händer så att ingen tvist uppstår just kring detta men vi tillämpar självfallet Fotbollförbundets nolltolerans vad gäller ifrågasättande av domslut i såväl ord som gester… …nej, bara skojade!
Välkomna på fotboll, när svenska folket själv får välja!
Krossen i Vatikanen
Likt ett gäng glada goter plus våra två trogna tifosis invaderade vi under en solig, varm aprilhelg Rom. Vi inte enbart utnyttjade våra generösa värdars bristande försvar och stora gästfrihet såväl på som utanför plan, vi pulvriserade även Gli Azzuris stolthet där i skuggan av Peterskyrkans kraftfulla kupol. Foto:Mika Jägerstedt.
2-1 (1-0) var klart i underkant, tröstmålet kom på matchens sista spark. Samtidigt hade vi lite tur med stolparna men det ska man liksom ha när målvaktens systers man är son till den främste katolske humanisten i Sverige med en oerhört diger verkförteckning. Rent profant kan resultatet förklaras av Mats Lernebys perfekta avslut när han med en bredsidade smekte bollen invid stolpen på ett friläge och Fredrik Ekelunds distinkta straffspark efter det att den comebackande Jocke Forsberg sparkats ned. Han blev så pass omsorgsfullt fälld att inte ens våra annars ganska diskussionsbenägna värdar yppade det allra minste ifrågasättande av domslutet.
Vill man finna en annan förklaring till triumfen är det lagmoralen. Vi rullade alla boll, sprang uppoffrande och täckte skott med både den ena och den andra kroppsdelen. Alla var bra men extra roligt var att samtliga tre debutanter skötte sig med den äran. Pauls sublima bollbehandling gav oss många och helt matchavgörande frisparkar. Magnus Johanssons uppoffrande slit och motlägginbjudande bollkontroll gav många 50/50- bollar som med ”Mange” som ena aktör förvandlades till 100/00-bollar. Närkampsfrejdig och med en periodvis känslig högerfot. Zulmir skänkte oss andrum och trygghet genom modet att hålla i bollen och ständigt söka kreativa, kollektiva lösningar på en slumpvis italiensk press. Som perfekta framspelningar, läckra dribblingar eller taktiska frisparkar.
Med tanke på att vi endast var sju spelare kvar från Malmömatchen fungerade återigen 3-5-2-taktiken. Försvaret är för att vara Författarlandslags nu oerhört samspelat liksom anfallet. Alla nya spelare placerades som vanligt på mittfältet där samtliga övertygade, på olika sätt.
Matchen innehöll också Författarfotbollens troligen första utvisning, ifall nu ingen ungrare någonsin blivit utvisad – fotbollshistorikerna är lite oense där. Den utvisade är bland annat manusförfattare till ett populärt TV-program på RAI som handlar om bitterhet och revansch. Att den utvisade protesterade sig ur matchen genom att håna motståndare och domare kändes ganska logiskt, i efterhand. Skillnaderna och gränserna mellan fiktion och fotboll är under våra matcher ofta väldigt futtiga, för att inte säga helt upplösta. Speciellt på Pius den XI-stadion denna lördagslunch i april det katolska jubelåret 2016.
Matchens kanske bäste spelare var motståndarmålvakten Stefano Lazzarini som räddade Italien från ett än större nederlag. Samtidigt som deras vanligtvis bäste spelare, och kapten, Francesco Trento var skadad och endast mäktade med ett kort inhopp i boxen.
Vi år gemensam fredagsmiddag på en av stadens mest publika pizzakrogar, dit jag senare i veckan återkom och satt och snackade fotboll med en Palermosupporter till kypare. Lördagskvällen ägnades åt mat och läsning på en lite logistik-lömsk krog nere i Quadraro. Paul, Henrik och Mats läste uppskattande nyskrivna texter om Italien och det italienska ur svenskt perspektiv. Fredrik sjöng Ferlin och en ung kvinna i publiken ställde sig efter uppläsningen rakt upp och undrade med hög röst: ”Varför läser ni egentligen dikter?”.
Söndagen delade gänget upp sig mellan att se Lazio-Empoli på en ödslig olympiastadion och en dag på Francescos landställe uppe bland vulkanerna strax söder om stan. Där åt och drack vi mycket och rikligt, minglade med de övriga gästerna och spelade pingis under sju, åtta timmar i strålande sol och 22 grader. Lite lagom Decamerone-känsla, speciellt över pingisdubbeln. Sedan for vi åt olika håll men det var en fantastiskt helg, så bra att jag och Francesco beslöt oss att försöka förvandla dessa mötena till en tradition. Att vi möts i Malmö i september och i Rom även nästa april. Och gärna med samma uppbyggliga resultat – en viktoria för de relativa vandalerna, att bortalagen segrar.
Tack till alla som var med, grattis till alla som kan få vara med och uppleva det här nästa gång, så väl i Malmö som i Rom!
Den tolfte spelaren
Vi möter Italien i Rom lördagen den 16:e april och på Skärtorsdagens eftermiddag offentliggjordes matcharenan. Valet av plan känns nästan som en påskstinn provokation, eller en Norénpjäs. Våra kanske inte överdrivet men ändå i en samhällelig kontext katolska motståndare har valt en plan i skuggan av Peterskyrkans kupol och Vatikanstaten. Uppenbarligen räknar de med himmelskt support men i våra fromma öron och ögon är fortfarande den ännu anonyme men säkert objektive och salomoniske italienske visselblåsaren ändå störst. De färggranna avbytarbänkarna skänker oss även en viss ekumenisk-estetisk förtröstan.
Vi uppskattningsvis elva utespelare i den ögonblickliga truppen (se nedan) blir gärna både tolv, tretton och fjorton till matchen. Vi ser för övrigt med stor förväntan fram emot mötet på klassiska S. Pietro’s. Avspark är tänkt till 11:00, adressen är Santa Maria Mediatrick 22. Underlaget lär utgöras av tredje eller fjärde generationens platsgräs och vi samlas ej senare än 10:00. Har förhoppningsvis planen från 10:30. Glöm absolut inte benskydd, jag tar med plåtster.
Efteråt väntar gemensam italiensk ”After Match-lunch” och på kvällen blir det middag och uppläsning/framträdanden på Kino, vilken beskrivs som ” a nice bistrot/movie theatre”. Har ni korta egna texter på engelska eller italienska som ni vill framföra så hör av er.
Det italienska lagets kapten Francesco tillägger att ”For whom may like, we can organize a relaxing sunday by my house near a lake. Tennis Table and Darts, sounds good? I’ll check with my team mates, maybe we can all have a churrasco/barbecue, let’s see if the idea grows”. Låter rätt OK va?
Tuff, tempostark kamp slutade klart rättvist
Drömfotbollsdramaturgi med ett öppet 3-3-slut. Foto Marica Finnsiö. På bilden saknas Fredric Askerup -upptagen bollinlastare
Underbar hösteftermiddag på Heden denna Bokmässolördag. 15 grader, lite västlig göteborgsvind, en generös sol och gott om publik, prominent publik dessutom. I vimlet vid sidlinjen syntes både gamle strikern Dan Butler och nära -allsvenskan-ÖFK:s kulturchef Karin Wahlén medan Aftonbladets Marica Finnsiö letade svenska hjältar. Fann hon några?
Ja, massor – ett strongt svensk lag spelade periodvis drömfotboll och även om perioderna var korta resulterade de i två “skolboksmål”. Vid 2-1 målet i mitten av första halvlek gick bollen som på ett snöre mellan de gula och avslutades med att comebackande Morgan Larsson lyfte in bollen i farten över målvakten och Heden , ja även den lyfte i ovationer.
Då hade Sverige tagit ledningen genom att Stefan Larsson skruvat in en frispark från 25 i närmaste krysset och en väldigt ung och väldigt snabb norrman sprungit ifrån försvar och petad den förbi den inte allra snabbaste svenske målvakten.
Hemmalaget var 12 från avspark men förstärktes ganska omgående av Anna Leastadius Larsson som kom direkt från en av hennes programpunkter på Mässan.
2-1 i halvtid och då kom förbundsordförande Gunnar Ardelius insprängande, svirade om till kortbyxor och höjde vår styrka ytterligare ett snäpp. Hederscoach Fredric Askerup hade snappat upp lite grönsvart överbelastningteknik i första halvlek (kallad “makrillstimmet”) och i pausen spräckte han vår trebackslinje och bänkade en av första halvleks giganter, tillsammans med Leif Jacobsen: Kristian Sjövik.
Omgående gjorde Norge två snabba, ett självmål efter en mindre lyckad resning och ett solomål av en av Norges många unga, snabba, nya spelare som sprang omkring med bollen innan han avslutade från fem meter – även det efter en mindre bra rensning.
Men de gula bet ihop. Vi reste oss och skapade två “görsnygga” anfall med en toushfotboll. Det första gjorde den duktige norske målvakten en reflexräddning på när Mats Lerneby direktskarvade vid första stolproten. Vid andra väggspelade han och Morgan Larsson och den Lernby rullade in 3-3. Då var det 20 minuter kvar och även om norrmännen skapade några chanser så får slutresultatet anses ganska rättvist. Det var bra tempo och small rejält ibland.
Tyvärr var det lite av ”det gamla Norge” som kom till Göteborg, tidvis lite dålig stämning med efterslängar och onödiga provokationer – som erkändes först i den gemensamma duschen. Inte något farligt men onödigt, författarfotboll ska inte var ful och rå. Ska inte innehålla armbågar och knä mot målvakter! Med det sagt är vi väldigt tacksamma över att ha ett duktigt norskt lag och deras kapten Eirik som våra gäster. Resultatet var det bästa och nu ska vi ha bankett med mat och dryck och högstämda tal. #unionigen?
#unionigen Foto: Marica Finnsiö
Laget 3-4-1-2:
Magnus Sjöholm – Kristian Sjövik, Leif Jacobsen, Stefan Larsson – Jocke Forsbeg, Patrik Lundberg, Johnny Martinsson, Jack Hildén – Morgan Larsson – Måns Gahrton och Mats Lerneby. Började på bänken: Valle Wigers, Anna Leastadius Larsson och Gunnar Ardelius. Teknisk direktör: Fredric Askerup med collegieblockspapper.
Tack till våra partners :sidlinjesupportrar för bra hejande och Bokmässan för allt annat! Plus domaren Alexander som visslingen missade en tre metersoffside och ett överfall på målvakten men i övrigt gjorde ett mycket bra jobb.
Författarlandslaget 