”en darrande offensiv tog form”
Mannen vars karriär innehåller flera hundratals mål, minst lika många titlar och säkert än fler förlagda böcker fick efter ett femtiotal landskamper första helgen i juni i Lillehammer även funktionen av tillförordnad kapten och ansvarig berättare. Här följer Måns Gahrtons referat från jubileumsmatchen mot Norge.
Ett av många vackra bokbord på Lillehammers litteraturfestival. Övre raden från vänster: Obskyr supporterporr, norskfärgad blomsterprakt och ett tomt vattenglas som får symbolisera den 30-gradiga värmen. Mellanraden: Norske lagkaptenens icke fullt så sommarfagra titel. Undre raden från vänster: Vår gåva till värdarna den här gången: ”Blågult”. Vår gåva till värdarna vid förra matchen i Oslo för fyra år sedan, Pontus Lindhs ”Appendix” vars författare före matchen hyllades med en applåd och så värdarnas fina jubileumsantologi som vi alla förärades ett eget exemplar av före matchen.
Laget i Lillehammer, övre raden från vänster: Simon LundhSimon Lundh, Jesper Tillberg, Stefan Larsson, ”Robin”, Danjin Malinovic, Michael Cocke och Johan Tengelin.
Nedre raden från vänster: Fredric Askerup, Henrik Annemark, Patrik Tornéus (d), Erik Jonsson (d), Måns Gahrton och Martin Bengtsson.
Våra trevliga, generösa värdar som var väl så bra som vi var på planen den här gången. Tack till avgående kapten Eirik och Lillehammer Litteraturfestival för en ”kempegrejt” weekend.
Fotboll och förbrödring
Det var en märklig lördag i närheten av Liseberg. ”Vårt” Heden avstängt och fullt med motdemonstranter. En Bokmässa inringad och avskild med stängda gator, kilometer av kravallstaket, surrande helikoptrar och poliser som talade alla sorters svenska dialekter utom just göteborgska. I ett slags ”ingenmans land” utmanad av nazister men välkomnades förintelseförnekare fortskred ”vår” Bokmässa. Så bara att ta sig till matcharenan visade sig vara problematiskt för många spelare eftersom grannen Scandinavium var tänkt som slutstation för nazidemonstrationen. Men de göteborgska hyrcyklarna ”Styr och Ställ” gjorde jobbet. Sällan har jag trampat på så breda cykelbanor som Södra Vägen och många andra centrala genomfartsgator erbjöd denna Bokmässolördag.
Efter att ha lyssnat till några peppande ord framför Domkyrkan där vår tidskrift Författaren arrangerade en ”orddemonstration” korsade jag Götet och parkerade framför det fornnordiskt klingande Valhalla IP. Där stod Mats Lerneby och räknade in fåren till mötet med de ensamkommande flyktingkillarnas lag: Sandarne, ”Lag C”. Vi blev 14, eller 15, trots att medparten av den ursprungliga truppen tvingades tacka nej på grund av ändrad speltid och spelplats.
Det var Michael Cocke, Fredric Askerup, Mats Lerneby, Måns Gahrton, Henrik Annemark, Morgan Larsson, Magnus Sjöholm och debutanten, den GIF-anstrukne Mattias Beijmo. Han och medförfattaren Annah Björks skildring av flyktingars kamp för överlevnad på Medelhavet har resulterat i bland annat boken ” Båt 370” (Norstedts) som med rätta prisats. Bland korades de båda som ”Årets förnyare” på Mediedagarna och fler utmärkelser väntar säkert.
Vi, plus då några publicerade och opublicerade göteborgska vänner, en snabbfotad son i gröna byxor och en mittback vi lånade från Sandarnes träningsstab. Vi mönstrade cirka 14 spelare och det behövdes. Plus då ett trettiotal supportrar på den till en början soliga huvudläktaren.
Sandarnas starka kvinna Matilda inledde med ett inspirerande tal om vikten av att kunskap om flyktingar och asylsökandes existens och kamp. Deras lagkapten överlämnade en vimpel och jag som kapten kände mig manad att tacka och säga några ord om att denna plan representerade nu det egentliga Göteborg och vi som spelade var det egentliga Sverige. Plus att jag bad våra motståndare att inte göra alltför många mål på oss för de här killarna var 15-16 killar i övre tonåren var oerhört snabba och tekniska. De är på väg upp i Division 5, jag fruktade tvåsiffrigt.
Döm om min förvåning när Måns, framspelad av Henrik gjorde 1-0 efter cirka en kvart av blågult försvarsspel. Måns var nära att göra 2-0 lite senare men ju längre halvleken led desto mer märktes åldersskillnaden. Mattias gjorde några storstilade räddningar och spred lugn men kunde inte hindra tre snabba hemmamål de sista tio i den fyrtiominuter ”överlånga” halvleken.
I början av andra snodde Henrik bollen högt, dansa de förbi några försvarare och reducerade med elegans, varpå motståndarna ögonblickligen utökade ledningen. Vi reducerade återigen genom Marcus och ett till spillogivet mål med finfint förarbete av många blågula fötter.
Vi började spela mer offensivt, typ 1-3-6 för att kvittera men också utav trötthet. Det ledde enbart till ytterligere ett baklängesmål och massor av rödsvarta chanser.
Detta, 3-5-nederlaget, var en storstilad insats av Författarlandslaget. Likt Särimner fick vi lite smörj men återuppstod ändå. Periodvis spelade vi faktiskt jämnt med de unga, kvicka motståndarna: rullade boll, hittade varandra med fina passningar, höll ihopa laget och kämpade väldigt tappert. En särskild tanke åt Fredric som var oerhört bra i debuten som mittback tills han med en cirkusaktig brytning (tänk trapetsartist i fri flykt, utan fler trapetser) inte landade bättre än rakt på nyckelbenet som gick av (clavicula-luxation av tredje graden, misstänker jag). Även Mats Lerneby kämpade tappert med sitt hårtunderlags-utsatta högerknä. De två bör även hyllas för att de tillsammans med Matilda, Got Event och Semic Förlag möjliggjorde matchen.
En match vars efterspel blev att det var svårt att hitta ut från idrottsplatsen, att Fredric fick skjuts till sjukhuset med domaren och att Landskrona Bois buss (de skulle möta Qviding i en eftermatch) inte kom fram i tid och dessutom möttes av en låst grind.
Men det allra viktigaste var naturligtvis att vi tillsammans visade vad humanitet, gemenskap och en lek som fotboll verkligen innebar denna annars så vålds- och hatfyllda lördag i Göteborg. Tack alla för en minnesvärd match!
Läs också gärna ännu ej debuterande påläggskalven Niklas Orrenius i DN utmärkta ögonvittnesskildrings från nazi-samlingen på ICA Maxi och Nordiska Motståndsrörelsens påföljande, tumultartade sökande efter ICA Fokus.
Poängen är inte poängen
Berättar du en rolig historia måste du spara poängen, till övertiden, till slutet. Det hade varit effektivare att börja med poängen så slapp historien bli så lång. Fast utan historien, den tråkiga, fumligt faktaspäckade historiens förspel är poängen värdelös.
Så hur mäter man poängen, i vad verifieras framgång?
I försäljningssiffror? I tacksamma läsare, i tillbedjande kritiker, i att kunna påverka en process, eller rent av samhället i någon liten grad? Eller kanske den egna, högst personliga tillfredsställelsen över att ha skrivit något verkligt, verkligt bra?
Ensamma framför spegeln är det troligtvis det sistnämnda, oavsett hur sedan texten förvaltas av andra. Rilke skrev en gång i ett brev till en ung frågvis proselytpoet att ifall man som författare skrev två riktigt bra dikter kunde man dö lycklig.
Det är mycket möjligt att en av Författarlandslaget två dikter är en 0-1-förlust mot Gais Bokmässolördagen 2016. Trots otaliga VM-guld och mängder med fantastiskt vackra, välljudande slutsignaler runt om i Europa under drygt tio år.
Många av oss spekulerade i en storförlust. På uppvärmningen blev jag tillfrågad om Författarlandslagets största förlust genom tiderna och 2-5 (eller rent ut av 1-5?) mot Italien 2013 jämfördes med 0-4 i VM-semin mot Tyskland 2010.
Det blev inte bättre av en hårt decimerad trupp ytterligare tunnades ut på grund av två sena återbud. Efter febril jakt dök så två förklädda änglar upp: Morgan Larsson och Kalle Kovasc. I mitten av första hade Patrik Lundberg äntligt undsluppit Bokmässans käftar och sprang rakt in på innermittfältet. Till detta ett stort publikstöd där bland annat lång- och korttidsjusterade författarlandslagslegendarer som Christian Azar, Stefan Lindberg och Gellert Tamas märktes
De grönsvarta giganterna kom med ett namnkunnigt lag och ett stort följe bengallösa supporters. Själva valde vi underdogperspektivet och placerade vår bänk och support på andra sidan, inte bredvid som brukligt är. Och i mitten av första halvlek marscherade först hockeylaget Frölunda supporter förbi planen med polisassist och sedan följde, nästan som en rakad svans ett tjugotal paraderande unga män med hängande flaggor och kala skallar allt medan septembersolen sökte skydd bakom molnen.
Gaisarna var duktiga, låt oss konstatera detta. Gaisarna var alla väldigt trygga med boll och kortpassade sig ofta fram till vårt ganska lågt stående, ramstarka försvar. Det var väntat, mer överraskande var att vi efter de första minuternas stora respekt iscensatte några vackra omställningar som resulterade i både frilägen och hörnor. Gaisarna relativt unge målvakt var väldigt stor och bra. Och vig. I slutet av matchen sträckte han ut, snett baklänges, tippade med handskars yttersta kant bollen i överliggaren och vidare mot ödet som resultatlös hörna. när Morgan skruvade en boll mot bortre krysset som kunde blivit årets mål på Heden. Marcus Nordlund, t f lagkapten agerade targetspelare och Måns Gahrton låg på rulle och var även han nära att näta. I ett minnesrikt ögonblick kom Marcus mot Fredrik Lundgren och vände bort denne stjärna som han beundrar så djupt.
I andra tog vi delvis över taktpinnen tack vare innermittfältet med Patrik, Zulmir, den mer defensive Henrik och den mer offensive debutanten Viktor Banke som löpte kopiöst och vann mycket boll. Han var en av dem som höjde vårt tempo och tillsammans med de ständigt upp och ned löpande linjerebellerna splittrade gaisförsvaret: Gunnar Ardelius och Fredric Askerup.
Askerup, vars kära hustru slumpat bort hans fotbollskängor på en gårdsloppis helgen före, löpte upp och ned i högt tempo i sina dygnsgamla nya dojor. Så högt och så lågt att Gais ofta valde den andra kanten och framförallt mittplanen för sina uppspel. Där stod dock Bodström, Jonas och Mange, Magne Johansson som i strid och ofred ändå spelade vårdat och som brukligt gav allt, plus lite till.
Thomas stod rätt i 2 x 30 minuter och läste snabbt Gais uppspelsmodell. Så efter fem, sex minuter av Gaiskombinationer började han dirigera Jonas Axelsson som med en blandning av elegans och oerhörd ettrighet neutraliserade gaistaktiken. Jag har aldrig sett Jonas vara så bra och utan tvekan utsåg jag och de andra vid linjen honom till matchens lirare, tillsammans med den heroiske gaismålvakten i gult.
Sist men störst: snabbinkallade hemmapoeten och blonde reservmålvakten Freddie Roth helt i grått och svart. Han gjorde ett alltigenom solid intryck. Stod alltid rätt, styrde försvaret med en skön blandning av anvisningar och uppskattning. Han var dock chanslös på Jonas Lundéns mål i mitten av första halvlek som naturligtvis föregick av dels en i efterhand och utan tvång edsvuret erkännande av hands (senare tillbakadraget) och troligtvis även en hyfsat klar offside.
Allra, allra sist- efter nio år återvände jag Magnus som utespelare med ett kort, tre minuter långt inhopp. Skapade passningsskuggor, slog en vänster bredsida. Den gick fram, sedan tog jag mig av, lycklig och stolt över att vara en i laget som förlorade mot Gais, som var delaktig i en nästan helt perfekt förlust och försvunnen men återfunnen poäng.
LAGET, alla femton i laget:
Fredric Askerup
Thomas Bodström
Freddie Roth (d)
Gunnar Ardelius
Zulmir Becevic
Måns Gahrton
Jonas Axelsson
Magnus Johansson
Viktor Banke (d)
Patrik Lundberg
Henrik Annemark
Marcus Nordlund
Morgan Larsson
Kalle Kovasc (d)
Magnus Sjöholm
Krossen i Vatikanen
Likt ett gäng glada goter plus våra två trogna tifosis invaderade vi under en solig, varm aprilhelg Rom. Vi inte enbart utnyttjade våra generösa värdars bristande försvar och stora gästfrihet såväl på som utanför plan, vi pulvriserade även Gli Azzuris stolthet där i skuggan av Peterskyrkans kraftfulla kupol. Foto:Mika Jägerstedt.
2-1 (1-0) var klart i underkant, tröstmålet kom på matchens sista spark. Samtidigt hade vi lite tur med stolparna men det ska man liksom ha när målvaktens systers man är son till den främste katolske humanisten i Sverige med en oerhört diger verkförteckning. Rent profant kan resultatet förklaras av Mats Lernebys perfekta avslut när han med en bredsidade smekte bollen invid stolpen på ett friläge och Fredrik Ekelunds distinkta straffspark efter det att den comebackande Jocke Forsberg sparkats ned. Han blev så pass omsorgsfullt fälld att inte ens våra annars ganska diskussionsbenägna värdar yppade det allra minste ifrågasättande av domslutet.
Vill man finna en annan förklaring till triumfen är det lagmoralen. Vi rullade alla boll, sprang uppoffrande och täckte skott med både den ena och den andra kroppsdelen. Alla var bra men extra roligt var att samtliga tre debutanter skötte sig med den äran. Pauls sublima bollbehandling gav oss många och helt matchavgörande frisparkar. Magnus Johanssons uppoffrande slit och motlägginbjudande bollkontroll gav många 50/50- bollar som med ”Mange” som ena aktör förvandlades till 100/00-bollar. Närkampsfrejdig och med en periodvis känslig högerfot. Zulmir skänkte oss andrum och trygghet genom modet att hålla i bollen och ständigt söka kreativa, kollektiva lösningar på en slumpvis italiensk press. Som perfekta framspelningar, läckra dribblingar eller taktiska frisparkar.
Med tanke på att vi endast var sju spelare kvar från Malmömatchen fungerade återigen 3-5-2-taktiken. Försvaret är för att vara Författarlandslags nu oerhört samspelat liksom anfallet. Alla nya spelare placerades som vanligt på mittfältet där samtliga övertygade, på olika sätt.
Matchen innehöll också Författarfotbollens troligen första utvisning, ifall nu ingen ungrare någonsin blivit utvisad – fotbollshistorikerna är lite oense där. Den utvisade är bland annat manusförfattare till ett populärt TV-program på RAI som handlar om bitterhet och revansch. Att den utvisade protesterade sig ur matchen genom att håna motståndare och domare kändes ganska logiskt, i efterhand. Skillnaderna och gränserna mellan fiktion och fotboll är under våra matcher ofta väldigt futtiga, för att inte säga helt upplösta. Speciellt på Pius den XI-stadion denna lördagslunch i april det katolska jubelåret 2016.
Matchens kanske bäste spelare var motståndarmålvakten Stefano Lazzarini som räddade Italien från ett än större nederlag. Samtidigt som deras vanligtvis bäste spelare, och kapten, Francesco Trento var skadad och endast mäktade med ett kort inhopp i boxen.
Vi år gemensam fredagsmiddag på en av stadens mest publika pizzakrogar, dit jag senare i veckan återkom och satt och snackade fotboll med en Palermosupporter till kypare. Lördagskvällen ägnades åt mat och läsning på en lite logistik-lömsk krog nere i Quadraro. Paul, Henrik och Mats läste uppskattande nyskrivna texter om Italien och det italienska ur svenskt perspektiv. Fredrik sjöng Ferlin och en ung kvinna i publiken ställde sig efter uppläsningen rakt upp och undrade med hög röst: ”Varför läser ni egentligen dikter?”.
Söndagen delade gänget upp sig mellan att se Lazio-Empoli på en ödslig olympiastadion och en dag på Francescos landställe uppe bland vulkanerna strax söder om stan. Där åt och drack vi mycket och rikligt, minglade med de övriga gästerna och spelade pingis under sju, åtta timmar i strålande sol och 22 grader. Lite lagom Decamerone-känsla, speciellt över pingisdubbeln. Sedan for vi åt olika håll men det var en fantastiskt helg, så bra att jag och Francesco beslöt oss att försöka förvandla dessa mötena till en tradition. Att vi möts i Malmö i september och i Rom även nästa april. Och gärna med samma uppbyggliga resultat – en viktoria för de relativa vandalerna, att bortalagen segrar.
Tack till alla som var med, grattis till alla som kan få vara med och uppleva det här nästa gång, så väl i Malmö som i Rom!
Den tolfte spelaren
Vi möter Italien i Rom lördagen den 16:e april och på Skärtorsdagens eftermiddag offentliggjordes matcharenan. Valet av plan känns nästan som en påskstinn provokation, eller en Norénpjäs. Våra kanske inte överdrivet men ändå i en samhällelig kontext katolska motståndare har valt en plan i skuggan av Peterskyrkans kupol och Vatikanstaten. Uppenbarligen räknar de med himmelskt support men i våra fromma öron och ögon är fortfarande den ännu anonyme men säkert objektive och salomoniske italienske visselblåsaren ändå störst. De färggranna avbytarbänkarna skänker oss även en viss ekumenisk-estetisk förtröstan.
Vi uppskattningsvis elva utespelare i den ögonblickliga truppen (se nedan) blir gärna både tolv, tretton och fjorton till matchen. Vi ser för övrigt med stor förväntan fram emot mötet på klassiska S. Pietro’s. Avspark är tänkt till 11:00, adressen är Santa Maria Mediatrick 22. Underlaget lär utgöras av tredje eller fjärde generationens platsgräs och vi samlas ej senare än 10:00. Har förhoppningsvis planen från 10:30. Glöm absolut inte benskydd, jag tar med plåtster.
Efteråt väntar gemensam italiensk ”After Match-lunch” och på kvällen blir det middag och uppläsning/framträdanden på Kino, vilken beskrivs som ” a nice bistrot/movie theatre”. Har ni korta egna texter på engelska eller italienska som ni vill framföra så hör av er.
Det italienska lagets kapten Francesco tillägger att ”For whom may like, we can organize a relaxing sunday by my house near a lake. Tennis Table and Darts, sounds good? I’ll check with my team mates, maybe we can all have a churrasco/barbecue, let’s see if the idea grows”. Låter rätt OK va?
Quae caret ora cruore nostro?
2015 år efter Kristi födelse var hela Europa behärskad av romersk författarfotboll. Tyskland. Skottland, England, Norge, ja de hade erövrat hela kontinenten utom just en enda liten by i södra Scania som inte lydde under Julius Caesar. Tack vare den sportbrygd Miraculix kokat ihop hade dock Malmö hållit stånd mot de romerska legionerna. Förra gången de möttes här var i början av juni 2007 berömt inte enbart för den svenska segern utan också för det mirakulösa vädret. Den sommaren var det endast fyra riktigt varma och soliga dagar och de råkade infalla just under den ”turnering” som slutade i ett förödande romerskt finalnederlag.
Apollo var på lika gott humör den här lördagen i september 2015 då de två åter skulle mäta sina krafter mot varandra, nu på Mellanhedens idylliska konstgräs-IP. Gröngula löv på planen, kraftig blåst och störtregn mötte kämparna under uppvärmningen men så fort matchen blåstes i gång öppnades molnmuren likt domaren burit en basun och solen riktade sin mest angenäma strålar mot mönstret av gula och blå männen med det gröna konstgräset som sublim bakgrund. Publikrekordet stod sig eftersom de flesta skrämdes bort av ovädret men den relativa storpubliken inkluderade gamla Galleri 21-legender ”Gastis”, Thomas ”Slejd” och Carsten Thelander som också masserade och skötte bytena på ett utmärkt sätt. Sist men inte minst, kansek rent ut av störst, var Författarlandslagets målvaktsikon och fyrfaldige världsmästare Tommy Olofsson som förgyllde tillställningen med sin närvaro. Hade vi fått en straff emot oss hade vi kastat in Tommy trots att hans hemliga vapen, trädgårdshandskarna, inte var med.
Detta var förutsättningarna för det som skulle bli en länge efterlängtad Condictio indebiti – Italien var i Malmö för att balansera romerska räkenskaperna det vill säga för alltid sudda ut nollan i vinstkolumnen på svensk mark. Nu var ju romarna inte så haj på nollar och föredrog bokstäver men i alla fall. Historien skulle diktas om
Det svenska laget var starkare än på mången god dag. Den litterärt produktive medieforskaren vid Malmö högskola Micke Crona debuterade med den äran och vår förlorade son, den blivande dramatikern Martin Bengtsson var tillbaka i byn. Tillsammans med Patrik Lundberg och defensivt balanserade Henrik Annemark bildade de tre ett väldigt starkt centralt nav. Martin serverade ideliga mackor medan Patrik såg till att han fick utrymme att ”bre på” och Henrik skivade/sågade med sedvanligt resolut auktoritet.
Nämnde Micke var en jätte i mitten av trebackslinjen. Leif Jacobsen trivdes i den tekniska possession-miljön och Kristian Sjövik var framförallt snabbt med vårdade uppspel. Något enstaka förlorat kilo vann betydande hastighet. Mittfältet flankerades i 3-5-2 uppställningen av Jesper Tillberg och Jack Hildéns uppoffrande löpande och känsliga kortpassnignar.
Uppspelen på den allt yngre Fredrk Ekelunds fötter satt perfekt och Aage Radmann var flera gånger nära att ”va paa pletten”. Vi växlade mellan långa och korta bollar, mellan höga och låga mellan vänster och höger. Det enda vi inte förmådde var de där för italiensk fotboll så specifika tempoväxlingarna där man ibland verkar uttråkade och endast rullar boll som likt fruktlöst tidsfördriv bara för att i nästa minut driva upp tempot och attackera. Med detta menar jag att vi dominerade första halvtimmen ganska eftertryckligt utan att skapa så många bra målchanser utom på Martin Bengtssons hörnor.
Den erfarne Jimmie Fontana gjorde några akrobatiska räddningar när så behövdes. Det syntes att det endast var tre år sedan han gjorde sina 15 sista Serie-A-matcher.
Mats Lerneby bytte av därframme och Valle Wigers på mitten. Det kortaste inhoppet i Författarlandslagsfotbollens historia kan nu Stefan Larsson stoltsera med då han byttes in som vänster mittfältare i den 12:e matchminuten. Det såg bra ut ända till hans passerade mittlinjen och den trilskande vaden åter gjorde sig påmind. Det var bara att vända, linka tillbaka till bänken och accepterade att han inte enbart ”gjort en Ernst” utan även utmanat och utklassat denne litteräre titan och relative glaslirare. Rekord som alltså tidigare hölls av Ernst Brunner – också det mot i Italien fast i Florens –fick sig en rejäl putsning på Mellanhedens IP. Ernst var inne i cirka 20 sekunder effektiv tid innan han föll ihop och fick bäras ut. Dock var bollen ganska nära. Scenen är för övrigt beskriven i Ernst Brunners snart publicerade sista memoardel ”Där går han 3” (Albert Bonniers förlag) fast där ges scenen en betydligt mer skönlitterär och hjältemodig gestaltning.
Det inte Julius Ceasar åstadkom under sin tids som kejsare lyckades kapten Francesco Trento och hans följeslagare tack vare en gammal ordspråk som Ovidius använde för att beskriva dåtidens romerska ”catenaccio”: Exitus acta probat / Finis Coronat Opus – ”Ändamålet helgar medlen”.
Man backade hem, stängde ytor, skapade skuggor, blockerande presumtiva avslut och låg tätt, tätt intill de gulblåa kropparna. När de någon gång plötsligt slog om blev det ofta lite småfarligt. Trento var ensam anfallare men det efter så många gemensamma kampanjer samspelta laget hade tre dolda forwards i djupledslöpande mittfältare vilka skapade en skön, av historien samstämmig symbios. Just detta det relativt historielösa svenska laget led sådan brist av.
1-0 kom på grund av en målvaktsretur som snappades upp av en friställd i dålig vinkel varande forward tio minuter före halvtid.
I början av andra tvingades Micke Krona gå ut med konstaterad huvudskada. Henrik tog steget ned i backlinjen och Valle övertog balansrollen på ett förtjänstfullt sätt. Men han är inte Henrik och Henrik är Inte Micke Krona. Ju längre matchen led desto ivrigare och frivola blev våra attacker. De fastnade dock alltid på en fot, en block eller Jimmie Fontana. Trolldryckens bägare var definitivt tömd.
Istället kontrade Italien till sig flera farliga chanser och på tilläggstid gjorde man 2-0 på ett friläge. Det borde kanske blivit oavgjort men en seger är en seger är en seger, även för romare. Returmatchen spelas i Rom den 16 april 2016 det vill säga (som någon romersk tänkare formulerade det för sjukt många säsonger sedan) : Hodie mihi, cras tibi – ”Vad som är åt mig idag, är åt dig imorgon”
Efter lite öl, vin och fuccacio, skapad och framburen av Henrik Annemark på Galleri 21 följde uppläsning. Francesco Trento läste Marco Mathieus vackra text om Graham Joyce vilket avslutades med en lång, intensiv applåd.
Fredrik Ekelund läste fyra nyskrivna fotbollsdikter som lät omöjligt ännu vackrare i den italienska översättningen. Gianpaolo Simi läste sin novell om ungdomen aningslösa lidande och långsamhet som hade ett mycket, framförallt ett fantastiskt och överraskande slut. Finalen tog Mats Lerneby hand med en nyskriven novell om Neapel och fotboll.
Varefter vidtog allmän fest och glam inför det andra Författarlandslagets direktsända uppgift, de ännu opublicerade författarna hade en svår bortamatch mot Ryssland som även de, i mångas ögon, onödigt förlorade.
N har vi tre knappt veckor på oss att ladda om batterierna (Ora et labora ) inför mötet mot vår arvfiende och ständigt Lottovinnande kusin Norge på Bokmässolördagen.
PS Rubriken syftar på Författarlandslagens tidigare kubbningar: ”Vilken hamn känner inte till vårt blod?” och tillskrivs ursprungligen Horatius.
Inkasten som fällde Författarlandslaget
Författare gör det tillsammans. Foto: Eva.
Så var årets första landskamp avklarad och Författarlandslaget måste vara nöjda med prestationen – vilket ju som alla vet är det enda som betyder någonting så här tidigt på fotbollssäsongen. Våra motståndare, ”höst och vårsäsongs-betonade” England, kändes relativt formtoppade och vann resultatmässigt med de icke helt orättvisa siffrorna 3-2 (2-1).
Matchen på Paddington Recreation Center mitt i London började i regn. Under matchen sköt kraftiga vindar tidvis över planen och vid slutsignalen sken en svag sol. Speciellt över de vilt kämpande vitklädda värdarna. De kom på grund av några sena återbud till spel med endast 13 man varav deras kapten Philip Olterman omgående utgick med förkylning. Efter en kvart sträckte sig högerbacken men de återstående engelsmännen genomförde en smärre bragd. Med tanke på att nästan alla gatunamn i London döpts efter gamla generaler och fältslag var väl matchen den 9.e maj 2015 ur taktisk perspektiv inte helt olik de överraskande brittiska segrarna vid Trafalgar, eller el-Alamein.
Då värdarna dessutom insisterade på att spela 2 x 45 minuter präglades matchens slutskede av ideliga avbrott för krampbekämpning. Många var de vita ben som stack upp över Paddingtons gröna konstgräsmatta och sträcktes mot den obeslutsamma himlen. För att efter slutsignalen förbyttas i vita armar och spelare som föll varandra om halsen – om det främst var av glädje eller trötthet är omöjligt att säga.
Likheterna med fältslagen syftar även på vårt överraskande numerära övertag. Även om Författarlandslaget drabbades av ett par sena jobsposter löstes det genom att tre lokala supportrar till oss som tillfälligt bor i London ställde upp med kort varsel. Erik Nytell, Klas Wetterberg och Erik var en injektion för laget och den allmänna stämningen. Stort tack till alla ”Hedersinhoppare”.
För Sveriges del fick matchen sämsta möjliga förlopp. Värdarna dominerade första 15 och kom till ganska många avslut. Ett av dem touchade något av de sex ben som försökte blockera skottet och ställde målvakten Magnus Sjöholm. Några minuter senare gick mittbacken Leif Jacobsen in axel mot axel med en motståndare på väg ut ur straffområdet. Engelsmannen föll och domaren föll i sin tur för fallet och pekade till allas överraskning på straffpunkten. Sveriges målvakt läste straffen, var där med nävarna men bollen studsade fel och upp i nättaket. Eventuellt på grund av hans ryggproblem.
Nu lyfte sig dock laget både moraliskt och spelmässigt. Gradvis tog vi över mittfältet, inte enbart tack vare 3-5-2- formation. Stefan Larsson, Valle Wigers och Stephan Mendel-Enk styrde innermittfältet med den äran där Bosse Reimer fungerade som kreativ avlösare med korta inhopp och giftiga instick. På flankerna löpte David Eberhard och debutanten Jonas Michanek outtröttligt upp och ned. Det var också Jonas som med en perfekt loppnick knoppade in den psykologiskt viktiga kvitteringen strax före halvtid efter en frispark av Stefan.
Matchen i ett nötskal – liggande engelsman, humanitär svensk undsättning och Kristians inkast som domaren bedömde som regelrätt men strax där på annulerade detsamma på grund av den liggande spelaren. Vi var konfunderade. Foto: Stefan.
Tyvärr tvingades Stefan utgå i halvtid på grund av sträckning men det försvagade inte laget, just då. Erik Nytell tog över taktpinnen på mitten och vi kvitterade ganska omgående genom Klas Wetterberg. Varefter engelsmännen åter tog ledningen på ett nytt skott som träffade en ny misslyckad blockering och plötsligt tog en ny märklig bana över målvakten.
Resten av matchen dominerade vi kraftigt. Den på topp osjälviskt löpande och bollgeneröse Mats Lerneby spelade många gånger fram Måns Garthon till vad som verkade vara bra lägen men antingen stod den storspelande motståndarmålvakten i vägen eller så vågade sig bollen liksom inte helt in. I matchen skälvande slutsekunder hade David Eberhard en av våra allra bästa chanser till kvittering – ett friläge knappa halvmetern från mållinjen. Det tåfjutsliknande och klart Roland Sandberg-inspirerade avslutet borde logiskt sett lagt sig tillrätta i nätmaskorna men men fann nu den sista vilan i målvaktens väldiga, engelska, handskar.
En stor eloge även till backlinjen där förutom Leif och en klokt och överlagt spelade Kristian Sjövik även Henrik Annemark tappert stred. Henrik som spelade med en sträckning var oförmögen att såväl springa som att avlossa sina sedvanliga ”mörsare”. Ändå haltade han sig igenom 2 x 45 minuter vilket var ytterst heroiskt men förmodligen inte helt muskelärt optimalt.
Domaren var trevlig och ganska bra men ett 20-tal avblåsningar för felaktiga inkast förtryckte en del av matchen precis som bengalbränningar får allsvenska spelare att komma av sig, stelna till och uppleva ett visst mått av frustration. Ifall man överhuvudtaget ska bedöma resultatet bör man betänka denna vår kunskapslucka – oförmågan att handskas med den engelska inkastkulturen. Efteråt blev det gemensam måltid och uppläsningar. Återkommer till det i en särskild text.
England – Sverige 3-2 (2-1). Målskyttar: Jonas Michanek och Klas Wetterberg. Sverige ( 3-5-2): Magnus Sjöholm (k) – Kristian Sjövik, Leif Jacobsen, Henrik Annemark – Jonas Michanek, Stephan Mendel-Enk, Stefan Larsson, Valle Wigers, David Eberhard – Mats Lerneby och Måns Garthon. Började på bänken: Bo Reimer, Erik Nyttel, Erik Wetterberg och Eric Leifland-Berntsson.
Iskall kille
”Sol, gubbafotboll och sen gubbadusch. Kom an, vecka 6. #puma”
För Författarlandslagets centrallås och frisparkskung Henrik Annemark är begreppet försäsongsträning utbytbart. Det kan lika gärna benämnas eftersäsongsträning eftersom han aldrig slutar träna. Det är bara matcherna som tenderar bli färre, nu mitt i vintern. Varken bollträningarna på lerigt Limhamnsfält eller de ännu blötare belöningsträningarna i Sundet efteråt. #no1hurtbulle
Textens kropp: om Författarlandslaget på Bokmässan
Det faktum att litteratur skrivs med händerna och fotboll spelas med allting utom händerna – blir det därför extra intressant att se författare spela fotboll? Förhåller sig den fysiska kroppen till texten på samma förunderliga sätt som röstens relation till det lästa d v s att när man läst en författare och sedan hör dennes röst kommer all framtida läsning av författaren även inkludera rösten? Och gagnar fotbollsframträdandena i så fall våra försäljningssiffror?
Läs mer om Författarlandslaget och Bokmässan på Bokmässan hemsida!
Tack till ÖFK
”Lag-lösheten” är en överlämning, och slags nyskriven litterär överlappning, av Henrik Annemark till Östersunds FK
Författarlandslaget 