Fotboll och förbrödring
Det var en märklig lördag i närheten av Liseberg. ”Vårt” Heden avstängt och fullt med motdemonstranter. En Bokmässa inringad och avskild med stängda gator, kilometer av kravallstaket, surrande helikoptrar och poliser som talade alla sorters svenska dialekter utom just göteborgska. I ett slags ”ingenmans land” utmanad av nazister men välkomnades förintelseförnekare fortskred ”vår” Bokmässa. Så bara att ta sig till matcharenan visade sig vara problematiskt för många spelare eftersom grannen Scandinavium var tänkt som slutstation för nazidemonstrationen. Men de göteborgska hyrcyklarna ”Styr och Ställ” gjorde jobbet. Sällan har jag trampat på så breda cykelbanor som Södra Vägen och många andra centrala genomfartsgator erbjöd denna Bokmässolördag.
Efter att ha lyssnat till några peppande ord framför Domkyrkan där vår tidskrift Författaren arrangerade en ”orddemonstration” korsade jag Götet och parkerade framför det fornnordiskt klingande Valhalla IP. Där stod Mats Lerneby och räknade in fåren till mötet med de ensamkommande flyktingkillarnas lag: Sandarne, ”Lag C”. Vi blev 14, eller 15, trots att medparten av den ursprungliga truppen tvingades tacka nej på grund av ändrad speltid och spelplats.
Det var Michael Cocke, Fredric Askerup, Mats Lerneby, Måns Gahrton, Henrik Annemark, Morgan Larsson, Magnus Sjöholm och debutanten, den GIF-anstrukne Mattias Beijmo. Han och medförfattaren Annah Björks skildring av flyktingars kamp för överlevnad på Medelhavet har resulterat i bland annat boken ” Båt 370” (Norstedts) som med rätta prisats. Bland korades de båda som ”Årets förnyare” på Mediedagarna och fler utmärkelser väntar säkert.
Vi, plus då några publicerade och opublicerade göteborgska vänner, en snabbfotad son i gröna byxor och en mittback vi lånade från Sandarnes träningsstab. Vi mönstrade cirka 14 spelare och det behövdes. Plus då ett trettiotal supportrar på den till en början soliga huvudläktaren.
Sandarnas starka kvinna Matilda inledde med ett inspirerande tal om vikten av att kunskap om flyktingar och asylsökandes existens och kamp. Deras lagkapten överlämnade en vimpel och jag som kapten kände mig manad att tacka och säga några ord om att denna plan representerade nu det egentliga Göteborg och vi som spelade var det egentliga Sverige. Plus att jag bad våra motståndare att inte göra alltför många mål på oss för de här killarna var 15-16 killar i övre tonåren var oerhört snabba och tekniska. De är på väg upp i Division 5, jag fruktade tvåsiffrigt.
Döm om min förvåning när Måns, framspelad av Henrik gjorde 1-0 efter cirka en kvart av blågult försvarsspel. Måns var nära att göra 2-0 lite senare men ju längre halvleken led desto mer märktes åldersskillnaden. Mattias gjorde några storstilade räddningar och spred lugn men kunde inte hindra tre snabba hemmamål de sista tio i den fyrtiominuter ”överlånga” halvleken.
I början av andra snodde Henrik bollen högt, dansa de förbi några försvarare och reducerade med elegans, varpå motståndarna ögonblickligen utökade ledningen. Vi reducerade återigen genom Marcus och ett till spillogivet mål med finfint förarbete av många blågula fötter.
Vi började spela mer offensivt, typ 1-3-6 för att kvittera men också utav trötthet. Det ledde enbart till ytterligere ett baklängesmål och massor av rödsvarta chanser.
Detta, 3-5-nederlaget, var en storstilad insats av Författarlandslaget. Likt Särimner fick vi lite smörj men återuppstod ändå. Periodvis spelade vi faktiskt jämnt med de unga, kvicka motståndarna: rullade boll, hittade varandra med fina passningar, höll ihopa laget och kämpade väldigt tappert. En särskild tanke åt Fredric som var oerhört bra i debuten som mittback tills han med en cirkusaktig brytning (tänk trapetsartist i fri flykt, utan fler trapetser) inte landade bättre än rakt på nyckelbenet som gick av (clavicula-luxation av tredje graden, misstänker jag). Även Mats Lerneby kämpade tappert med sitt hårtunderlags-utsatta högerknä. De två bör även hyllas för att de tillsammans med Matilda, Got Event och Semic Förlag möjliggjorde matchen.
En match vars efterspel blev att det var svårt att hitta ut från idrottsplatsen, att Fredric fick skjuts till sjukhuset med domaren och att Landskrona Bois buss (de skulle möta Qviding i en eftermatch) inte kom fram i tid och dessutom möttes av en låst grind.
Men det allra viktigaste var naturligtvis att vi tillsammans visade vad humanitet, gemenskap och en lek som fotboll verkligen innebar denna annars så vålds- och hatfyllda lördag i Göteborg. Tack alla för en minnesvärd match!
Läs också gärna ännu ej debuterande påläggskalven Niklas Orrenius i DN utmärkta ögonvittnesskildrings från nazi-samlingen på ICA Maxi och Nordiska Motståndsrörelsens påföljande, tumultartade sökande efter ICA Fokus.
Författarlandslaget 