Krossen i Vatikanen
Likt ett gäng glada goter plus våra två trogna tifosis invaderade vi under en solig, varm aprilhelg Rom. Vi inte enbart utnyttjade våra generösa värdars bristande försvar och stora gästfrihet såväl på som utanför plan, vi pulvriserade även Gli Azzuris stolthet där i skuggan av Peterskyrkans kraftfulla kupol. Foto:Mika Jägerstedt.
2-1 (1-0) var klart i underkant, tröstmålet kom på matchens sista spark. Samtidigt hade vi lite tur med stolparna men det ska man liksom ha när målvaktens systers man är son till den främste katolske humanisten i Sverige med en oerhört diger verkförteckning. Rent profant kan resultatet förklaras av Mats Lernebys perfekta avslut när han med en bredsidade smekte bollen invid stolpen på ett friläge och Fredrik Ekelunds distinkta straffspark efter det att den comebackande Jocke Forsberg sparkats ned. Han blev så pass omsorgsfullt fälld att inte ens våra annars ganska diskussionsbenägna värdar yppade det allra minste ifrågasättande av domslutet.
Vill man finna en annan förklaring till triumfen är det lagmoralen. Vi rullade alla boll, sprang uppoffrande och täckte skott med både den ena och den andra kroppsdelen. Alla var bra men extra roligt var att samtliga tre debutanter skötte sig med den äran. Pauls sublima bollbehandling gav oss många och helt matchavgörande frisparkar. Magnus Johanssons uppoffrande slit och motlägginbjudande bollkontroll gav många 50/50- bollar som med ”Mange” som ena aktör förvandlades till 100/00-bollar. Närkampsfrejdig och med en periodvis känslig högerfot. Zulmir skänkte oss andrum och trygghet genom modet att hålla i bollen och ständigt söka kreativa, kollektiva lösningar på en slumpvis italiensk press. Som perfekta framspelningar, läckra dribblingar eller taktiska frisparkar.
Med tanke på att vi endast var sju spelare kvar från Malmömatchen fungerade återigen 3-5-2-taktiken. Försvaret är för att vara Författarlandslags nu oerhört samspelat liksom anfallet. Alla nya spelare placerades som vanligt på mittfältet där samtliga övertygade, på olika sätt.
Matchen innehöll också Författarfotbollens troligen första utvisning, ifall nu ingen ungrare någonsin blivit utvisad – fotbollshistorikerna är lite oense där. Den utvisade är bland annat manusförfattare till ett populärt TV-program på RAI som handlar om bitterhet och revansch. Att den utvisade protesterade sig ur matchen genom att håna motståndare och domare kändes ganska logiskt, i efterhand. Skillnaderna och gränserna mellan fiktion och fotboll är under våra matcher ofta väldigt futtiga, för att inte säga helt upplösta. Speciellt på Pius den XI-stadion denna lördagslunch i april det katolska jubelåret 2016.
Matchens kanske bäste spelare var motståndarmålvakten Stefano Lazzarini som räddade Italien från ett än större nederlag. Samtidigt som deras vanligtvis bäste spelare, och kapten, Francesco Trento var skadad och endast mäktade med ett kort inhopp i boxen.
Vi år gemensam fredagsmiddag på en av stadens mest publika pizzakrogar, dit jag senare i veckan återkom och satt och snackade fotboll med en Palermosupporter till kypare. Lördagskvällen ägnades åt mat och läsning på en lite logistik-lömsk krog nere i Quadraro. Paul, Henrik och Mats läste uppskattande nyskrivna texter om Italien och det italienska ur svenskt perspektiv. Fredrik sjöng Ferlin och en ung kvinna i publiken ställde sig efter uppläsningen rakt upp och undrade med hög röst: ”Varför läser ni egentligen dikter?”.
Söndagen delade gänget upp sig mellan att se Lazio-Empoli på en ödslig olympiastadion och en dag på Francescos landställe uppe bland vulkanerna strax söder om stan. Där åt och drack vi mycket och rikligt, minglade med de övriga gästerna och spelade pingis under sju, åtta timmar i strålande sol och 22 grader. Lite lagom Decamerone-känsla, speciellt över pingisdubbeln. Sedan for vi åt olika håll men det var en fantastiskt helg, så bra att jag och Francesco beslöt oss att försöka förvandla dessa mötena till en tradition. Att vi möts i Malmö i september och i Rom även nästa april. Och gärna med samma uppbyggliga resultat – en viktoria för de relativa vandalerna, att bortalagen segrar.
Tack till alla som var med, grattis till alla som kan få vara med och uppleva det här nästa gång, så väl i Malmö som i Rom!
Seger med 2-1 över Italien
Det fromma men segrande svenska laget, detta katolska jubelår 2016. Foto: Mika Jägerstedt.
”kastar sig rakt fram utan att skälva/ i en rasande hunger efter enkelhet”. Foto: typ Magnum.
Att debutera för Författarlandslaget i fotboll är inte helt olikt ett bungyjump-hopp in i den gröna zon som plötsligt utbreder sig inför spelaren. Här följer en lågmäld betraktelse av ”resenären” Magnus Johansson:
Seger med 2-1 över Italien.
En vacker mening utan subjekt. Det är för att sammanhanget kräver en fokusförskjutning av subjektet till ett mer sublimt tillstånd. Jag tror jag måste våga starta denna hyllning av vår, det svenska författarlandslagets, insats någonstans i de vargammade tvillingarna Romulus och Remus tid. För nånstans där, kring 753 f.Kr, fick jag på förhand uppfattningen om att den senaste segern mot Italien hade bärgats. Det var i detta jag skulle debutera. Känslan kvällen före kan endast vår störste diktare om fotboll, Tomas Tranströmer, skapa.
Jag ligger på sängen med armarna utbredda.
Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och håller kvar den väldiga skuggan som flyter där ovan,
det stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag.
Det tog 80 minuter, eller drygt 1400 år. Skepnaden av germanen Odovakar var blågul, omgav oss alla, och jag fick inleda min karriär i författarlandslaget med upplevelsen att få hela romarriket på fall. Allt övervakat av Vatikanens mäktigaste kupol. Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Detta var fanimej en av de vackraste segrar jag varit en del av sedan vinsten med IFK Värnamo över Huskvarna FF i småländska DM-semin 1990.
Kärleken till att hamna på rätt sida i det defensiva arbetet är kanske den starkaste och mest komplicerade, för att inte nästan säga oförlösta, väl värd att jämföra med Hermine och Harrys i Hesses Stäppvargen, eller varför inte Sonja och Raskolnikov i Brott och straff. Den kärleken gjorde att vi med moderna lagerbäckstolkningar av fotboll kunde straffa en på pappret överlägsen motståndare. Mats Lerneby använde sin list när han lät det italienska mittförsvaret skänka honom chansen, som blev vårt första mål. Lika bestämd var sedan Fredrik Ekelund när han distinkt slog in en straff till 2-0. Det kändes nästan aningslöst givmilt, angränsande till lätt förnedrande, att vi sen låter generositeten spränga vallar, och skänker italienarna en reducering på matchens sista spark. Domaren blåste av, och visslan hade redan drunknat i triumfens fanfarer som från Forum Romanum.
Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.
Tranströmers vackraste ord om den långa svenska försäsongen. Det är segrar som denna som är tjuvmjölkade. Aprilvår i Rom. Det är fint.
Författarlandslaget 