Seger med 2-1 över Italien
Det fromma men segrande svenska laget, detta katolska jubelår 2016. Foto: Mika Jägerstedt.
”kastar sig rakt fram utan att skälva/ i en rasande hunger efter enkelhet”. Foto: typ Magnum.
Att debutera för Författarlandslaget i fotboll är inte helt olikt ett bungyjump-hopp in i den gröna zon som plötsligt utbreder sig inför spelaren. Här följer en lågmäld betraktelse av ”resenären” Magnus Johansson:
Seger med 2-1 över Italien.
En vacker mening utan subjekt. Det är för att sammanhanget kräver en fokusförskjutning av subjektet till ett mer sublimt tillstånd. Jag tror jag måste våga starta denna hyllning av vår, det svenska författarlandslagets, insats någonstans i de vargammade tvillingarna Romulus och Remus tid. För nånstans där, kring 753 f.Kr, fick jag på förhand uppfattningen om att den senaste segern mot Italien hade bärgats. Det var i detta jag skulle debutera. Känslan kvällen före kan endast vår störste diktare om fotboll, Tomas Tranströmer, skapa.
Jag ligger på sängen med armarna utbredda.
Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och håller kvar den väldiga skuggan som flyter där ovan,
det stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag.
Det tog 80 minuter, eller drygt 1400 år. Skepnaden av germanen Odovakar var blågul, omgav oss alla, och jag fick inleda min karriär i författarlandslaget med upplevelsen att få hela romarriket på fall. Allt övervakat av Vatikanens mäktigaste kupol. Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Detta var fanimej en av de vackraste segrar jag varit en del av sedan vinsten med IFK Värnamo över Huskvarna FF i småländska DM-semin 1990.
Kärleken till att hamna på rätt sida i det defensiva arbetet är kanske den starkaste och mest komplicerade, för att inte nästan säga oförlösta, väl värd att jämföra med Hermine och Harrys i Hesses Stäppvargen, eller varför inte Sonja och Raskolnikov i Brott och straff. Den kärleken gjorde att vi med moderna lagerbäckstolkningar av fotboll kunde straffa en på pappret överlägsen motståndare. Mats Lerneby använde sin list när han lät det italienska mittförsvaret skänka honom chansen, som blev vårt första mål. Lika bestämd var sedan Fredrik Ekelund när han distinkt slog in en straff till 2-0. Det kändes nästan aningslöst givmilt, angränsande till lätt förnedrande, att vi sen låter generositeten spränga vallar, och skänker italienarna en reducering på matchens sista spark. Domaren blåste av, och visslan hade redan drunknat i triumfens fanfarer som från Forum Romanum.
Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.
Tranströmers vackraste ord om den långa svenska försäsongen. Det är segrar som denna som är tjuvmjölkade. Aprilvår i Rom. Det är fint.
Författarlandslaget 