Ronnie Sandahl gör här nedan ett litet bokslut, nåja ett litterärt kommatecken får han i alla fall till.  Det handlar om nytt liv, nytt arbetsliv och en smågammal film (en film nästan två år äldre än Edison vars storebror Harry citeras i rubriken) som numera lever sitt alldeles egna liv, för närvarande i Sydkorea. I huvudsak handlar texten om Svenskjävels grocess, hur fel allting kan gå, hur rätt allting till slut blev, trots allt,  efter de sista klippen i det lilla rummet i Köpenhamn. Om hur en strandad båt ( kanske var den döpt till Elsa)  i alla fall inte är en sjunken båt utan kom i hamn med något som liknar en devis, en arbetsmetod, en visdom att ankra livet vid. Som en liten tröst till någon i Kramfors som kanske inte har fler böcker än en bilkarta men säkert äger en gammal en DVD-spelare…

Okej, nu får det bli lite sentimentalt –
På bilden: Bianca Kronlöf som häromdan gjorde en Q&A på koreanska. ”Svenskjävel” är i Sydkorea just nu.
Den lever sitt eget liv numera.
Och det slår mig att det har gått två år sedan den började sin resa på festivaler runt om i världen. Två år sedan jag åkte till de första festivalerna med den där enorma rädslan i magen: är filmen bra eller usel, har jag misslyckats eller lyckats?
Två år.
Under den tiden har jag fått se Harry gå från bebis till en rätt stor kille (just nu sitter han i rummet bredvid och ropar ”ELSA ÄR BÄST, INGEN PROTEST” – han hejar på ”Frost”).
Jag har fått ytterligare en pojke, Edison.
Mitt liv har förändrats i grunden, professionellt och privat.
Det har öppnats dörrar som jag inte ens visste fanns.
Jag har skrivit fem filmmanus och en tv-pilot under de här två åren – några svenska, några utländska, inget utomjordiskt.
En av berättelserna har spelats in (”BORG/MCENROE”) och resten är i olika stadier av finansiering eller förproduktion. Jag kör på. Jag skriver.
”Svenskjävel” klarar sig fint utan mig.
Nu är det ganska länge sedan jag slutade åka runt med filmen, det gick inte med familj och skrivande att hålla filmens restempo – men den fortsätter leva sitt eget liv, ibland på festivaler, ibland genom att den går upp på bio nånstans.
Jag är inne i mina nya filmer och projekt, men då och då blir jag påmind, när det kommer ett mejl från en mexikansk cineast som sett filmen i Mexiko City, eller en rysk HBTQ-aktivitst som tycker sig sett sitt liv beskrivas.
Ibland reser filmen ensam, ibland med Bianca.
Det är märkligt, och jag är stolt, över att det gick bra, att filmen berör. Att vi gjorde det, Annika, Bianca, Henrik, Mona, Gudny, Martin, Ita, Åsa, Nina, Eva, Vibeke, Stein, Gunn Tove, Elisabeth, Erika och alla andra, ni vet vilka ni är.
Det här är inget bokslut, filmen bestämmer över sig själv, den lever sitt liv –

Men Bianca sms:ade om visningen, att det hade varit fullsatt där i Sydkorea, och jag blev lite sentimental och började tänka på de här två åren som gått sedan världspremiären, slog det mig att jag faktiskt har en liten text som nästan ingen läst.
Det är kanske rentav min minst lästa text någonsin.
Jag skrev den till dvd:ns booklet. En text om filmen och hur den blev till.
Eftersom ingen A) köper dvd:er längre och B) de som väl köper dvd:er inte öppnar konvolutet, utgår jag från att texten haft ungefär noll läsare.
Den förtjänar några till. Åtminstone en eller två eller tre.

Så jag publicerar den här nedan, texten om ”Svenskjävel” från dvd-konvolutet:

”Jag måste berätta om båten. Tjugotvå meter lång var den, fisketrålaren som hade strandat där i vågorna alldeles nedanför Öresundsbron. Under nästan ett halvårs tid såg jag den från pendeltågets fönster: sönderslagen och plundrad, skrovet fyllt av vatten. Varje morgon, varje kväll.

Den hösten och vintern pendlade jag mellan hemmet i Malmö och klipprummet i Köpenhamn. Jag minns att det var kallt och jag minns att jag hade ångest. Åsa Mossberg och jag satt inlåsta i ett minimalt klipprum på Wildersgade. Det var en lång och svår process. Det är det alltid. Film är svårt, ska vara svårt.
Och det märkliga med film är att alla filmer är väldigt dåliga innan de blir bra. En film faller inte på plats förrän alldeles just i slutet. När berättandet inte längre bara når huvudet utan nästlar sig in i kroppen: magen, hjärtat.
För mig är det en ny upplevelse. Jag kommer från textsidan. Har skrivit professionellt sedan jag var fjorton. Journalistik, skönlitteratur, filmmanus, dramatik. Att skriva kan vara svårt, men det finns ett element av kontroll: Man jobbar med samma materia hela vägen. En film byter däremot skepnad flera gånger om. Först en text, ett manus. Sedan bilder, skådespeleri, kött och blod. Som till sist ska bilda en helhet i klipprummet. Det är först då det lever. Eller inte lever.
En film är stendöd i månader. Man jobbar mot deadline med ett stycke dött kött. Som under sista veckan i klipprummet får liv. Eller inte liv. Man vet aldrig.

På tåget hem brukade rädslorna hinna ikapp. Katastroftankarna. Oron att inte duga, för att ha gett mig ut på djupt vatten. Den där båten hjälpte inte direkt.
Jag brukade stirra ned på den och tänka på vägen hit. Manuset som till en början skulle ha handlat om något annat; om några ungdomar som blivit kvar i min hemstad Falköping. Men som i spåren av finanskrisen fått allt svårare att bygga en framtid. En film om kärlek och politik. Om den första svenska generationen i efterkrigstid som fått det sämre än sina föräldrar. De som tvingats drömma om trygghet: ett fast arbete, en bostad. När jag ibland åkte hem för att leta inspelningsplatser var finanskrisens spår tydliga: det var åttio- och nittiotalister som hade tvingats gå från jobben när fabrikerna varslade.
Samtidigt gavs min debutroman ut på norska. Jag reste ofta till Oslo. Det var som att gå på en klassåterträff: alla var där! I varenda gatuhörn stötte man på en gammal skolkamrat. Tanken växte i mig: jag kan inte göra film om en ung svensk samtid i en svensk småstad om samtiden i själva verket har flyttat till Oslo.
Så jag ringde upp Annika Hellström, min producent, och sa som det var: Vi kan inte göra den här filmen. Vi måste göra en film i Norge. En film om kärlek och politik. En film om svenskarna som blivit norrmännens tjänare. Som utspelar sig här och nu. På skrytbyggena i Oslos utkanter där svenskarna gjuter cement, på gågatornas kaféer där svenskarna serverar cappuccino, i de trånga svenskkollektiven på Grønland.
Annika trodde först inte sina öron. Vi var trots allt nära att få ihop pengarna som krävdes för att filma i Falköping. Skulle vi börja om?
Det skulle vi.
Vi lovade varandra att satsa. Hur var det nu igen? Skulle man inte våga följa magkänslan? Blunda och satsa?

Köpenhamn, den vintern. Det var lockande att stirra ned mot den där båten och tänka på riskerna. Att en djärv satsning trots allt kan sluta med att man går på grund. Symboliken var övertydlig. Inte blev den mindre när jag i ett anfall av nyfikenhet bestämde mig för att undersöka historien bakom den där vrakspillran under bron. Det var, förstås, en berättelse om stora drömmar. En man från Kramfors stod som ägare.
Det hade gått tre år sedan skepparen, denne medelålders man från Kramfors, hade bestämt sig för att köpa en ombyggd fisketrålare. Sedan skulle han köra båten från hamnen i Varberg, hela vägen hem till Kramfors. Han hade alltid drömt om att äga en båt. Han följde magkänslan. Han blundade och satsade.
Problemen uppstod inte förrän morgonen därpå, den tionde oktober 2010, när den glade amatören ensam skulle passera världens mest trafikerade vatten, och råkade köra rakt in i en sanddyn. Han kunde inte ringa efter bärgning; båten saknade försäkring och skepparen saknade pengar. När kustbevakningen kom till platsen satt han ensam i båten med den svenska vägkartan i knäet. Han stannade några ensamma nätter på trålaren. Sedan tog han tåget hem till Kramfors.
Båten blev kvar.

Det hände fortfarande att förfärade resenärer larmade polisen, i tron att skeppsbrottet just skett.
Men för vana pendlare fungerade vraket mer som ett tankfullt inslag i vardagen: en galghumoristisk varning om att allt när som helst kan gå åt pipan.
För mig blev den inte bara blivit en symbol för faran med drömmar, den blev också en daglig påminnelse om noggrannhet: att aldrig någonsin lämna något åt slumpen. Visst, sjösätt dina drömmar, ge dig ut på djupt vatten. Men slarva för allt i livet inte med sjökorten.
I stunder av tvivel var det inte direkt svårt att identifiera sig med den olycksalige drömmaren från Kramfors. Hade jag rentav gjort samma sak? Var jag en lika stor dåre? Tjugotre år gammal hade jag sagt upp mig från en fast tjänst som reporter i Aftonbladets grävgrupp, ett drömjobb. För att sadla om och bli filmregissör. Folk sa att jag var en idiot. Kanske var det sant.
Sex år senare hade jag visserligen gjort några kortfilmer med varierad framgång, men i första hand två filmmanus som av olika skäl aldrig nått hela vägen fram. ”Svenskjävel” var mitt tredje. Och redan under inspelningen tog jag ett beslut: detta får bli min första och sista film, det är okej. Jag pressar in allt som är jag i den. Jag gör den så personlig jag bara kan. Skitsamma om folk hatar den.
Tidigt hade jag förstått att berättelsen skulle behöva handla om både norrmän och svenskar. Att det inte var särskilt intressant att skildra svenskarna som offer i ett nyrikt Oslo. Jag avskyr endimensionella berättelser om makt. Ska man skildra makt måste det finnas ambivalens, maktskiften, osäkerhetspunkter. Och det finns inget tråkigare än duktiga politiska filmer som garanterar från första rutan att de ska vara trogna en politisk riktning. Fuck garantier. Garantier kan du få på en tvättmaskin.
Dessutom är jag av av övertygelsen att filmer som ska skildra ett samhälle måste göra det genom den enskilda människan: alla politiska berättelser måste vara privata, precis som att alla privata berättelser i någon mån är politiska.

Det skulle bli en film berättad i två lager: en berättelse om längtan, och en berättelse om makt.
En ganska liten kärleksfilm, med ett ganska stort klassamhälle som dånar där i bakgrunden.
De båda punkterna hänger samman: Vad du längtar efter är politik, från vilken position du längtar är politik. Den makt eller den maktlöshet du bär med dig präglar vem du är och vad du söker dig till.
Hur kombinera det privata och det politiska, rent konkret? Jo, genom att förlägga en arbetsplats till någons hem. Det blev grunden till historien om Dino, en ung svensk tjej som av en rad slumpmässiga orsaker börja knäcka extra med att städa och passa barnen i en norsk medelklassfamilj.
Jag ville skriva ett manus så autentiskt att folk nästan skulle tro att det var dokumentärt, att Dino var verklig, en människa bland människor. Jag såg framför mig att hon hade brutit armen. Att hon cyklade överallt. Att hon gick som en kille.
Manuset skrevs om kanske tjugofem gånger. Jag minns inte. Jag slutade räkna.
Men den viktigaste omskrivningen var den sista. Den som skedde en vecka före inspelning. Efter repetitionerna.

Repetitioner med skådespelarna var ett krav från min sida. Det är annars det första som åker ut genom fönstret när filmer har en snäv budget.
Och jo, budgeten var snäv. En minnesvärd eftermiddag, mindre än ett år före inspelningsstart, hade vi förlorat 8,2 miljoner kronor när en finansiär hade bytt chef med följden att även andra finansiärer blev rädda och hoppade av. Till slut lyckades vi ändå få med oss Svenska och Norska Filminsitutet. Vi bestämde oss för att göra filmen med de pengar vi hade. Det var ett kamikazeprojekt: Åka till Europas dyraste storstad och spela in en svensk lågbudgetfilm. Mina producenter var modiga som vågade.
Och de gick med på mitt krav om två veckors repetitioner. Då hade Bianca Kronlöf och jag redan arbetat med karaktären Dino i nästan ett halvår. Jag hade haft henne i tankarna ända sedan jag hade läst en debattartikel hon hade skrivit i Bang där hon idiotförklarade alla svenska regissörer. För att vi ständigt reproducerar samma kvinnoroller, samma skräp, samma klichéer.
I Dino ansåg jag mig ha skrivit en annan sorts kvinnokaraktär: en som på samma gång är svag och stark, modig och livrädd, sårbar och brutal. Som skulle påminna mer om kvinnor jag känner från verkligheten än dem jag sett på film. Och vilken ung skådespelare skulle klara det? Bära upp det? Bianca Kronlöf kunde.

Vi arbetade tätt. Långa samtal. Korta sms. Vad händer om hon pratar västgötska? Om hon aldrig vänder sig om? Om hon haft långt hår förut, stuckit från allt, börjat om, klippt det kort och sedan bara låtit håret växa?
Detaljer och berättelser som bildade det där stora jävla isberget som man bara ser toppen av i filmen. Men som man anar i varje scen. Jag hade en teori om att Bianca skulle gå in i varje scen med en hemlighet. Vilka hemligheter? Sorry, det får jag inte säga.
Till rollen som Steffen valde jag Henrik Rafaelsen. Jag hade sett honom som Yago i Nationaltheatrets uppsättning av ”Othello” några år tidigare. Knockats av hans närvaro, hans lyssning, hans auktoritet.
När min castare sedan tipsade om en ung tjej som varit statist i norsk teveserie hade jag funnit min trio. Mona Kristiansen hette hon. En tonåring precis så begåvad, sårbar och närvarande som rollen som Ida krävde.
Under de här två veckornas improvisationer hittade vi saker som jag aldrig hade kunnat hitta på. En annan närhet, äkthet. Att jag redan på förhand bestämt mig för att skriva om manuset direkt efter repetitionerna, trots den osäkerhet det innebär för hela teamet, var ett av mitt livs bästa beslut. Skådespelarna fick rum att erövra sina karaktärer. Orden blev levande.
Och det var detta vi sedan skulle foga samman i klipprummet den där vintern i Köpenhamn: relationen mellan detaljen och helheten, hjärnan och magen, drömmen och katastrofen.

Nu efteråt vet jag. Vi klarade oss. Båten har visat sig flyta. Filmen har nu vunnit ett en lång rad priser på internationella filmfestivaler, den har fått nästan generande fina recensioner, nått en stor publik på biograferna. Jag pustar fortfarande ut av lättnad över att vi lyckades glida förbi sanddynerna.
I slutändan blev det en film om kärlek och makt. Om maktbalansen mellan Sverige och Norge, man och kvinna, arbetsgivare och arbetstagare, medelklass och arbetarklass. Men först och främst blev det en film om tre människor som kört fast, vars vägar korsas – och som på ett eller annat sätt förändrar varandras liv. Och precis som med livet hoppas jag att den är både nattsvart och ganska rolig på samma gång. En smula politisk men i första hand privat.
Det blev den filmen jag ville göra. Tack vare mina skådespelare, tack vare mina medarbetare.
Och om det det finns något att lära av den där olycksalige drömmaren från Kramfors så är det just detta: Var aldrig ensam i båten.

Ronnie Sandahl, manus och regi
Juni 2015″