Vad är en förlusts specifika vikt?
Alla är en i laget
Gärna seger men först en genuin fotbollsmatch. Ungefär så låter Författarlandslagets devis, ifall man nu skall parafrasera den vinnande slogan vid folkomröstningen om Allmän TjänstePension 1959 vilket man borde göra mer ofta än vad man faktiskt gör. En devis som aktualiseras då vi någon gång inte råkar vinna eller spela oavgjort. Som till exempel när vi nu efter ungefär 51 obesegrade veckor och något fler minuter faktiskt fick stryk av Norge med 2-1 (0-0) på Ansgarsvallen i Sigtuna.
Efter meriterande segrar över bland annat Italien och Sveriges Riksdag tvingades vi dricka nederlagets bittra kalk en rent ut sagt skitvacker augustikväll på Sigtuna Stiftelse. Det var ganska stora, och många, klunkar faktiskt, tillsammans med våra besegrare. Kvällen var magisk, fontänen porlade på, detta toscana-inspirerade atrium är överdådigt, den intellektuella närmiljön med 90–talet mer eller mindre uppburna författare väldigt inspirerande, maten enastående, värdskapet som vanligt så generöst att jag nästan blir generad.
Själv placerade jag ölen vördnadsfullt på ett bord innan jag smög in i kapellet en stund före midnatt bara lyssna efter tystnaden och kolla in några tecken på vad som helst. Den lilla salen var vacker och naturligtvis alldeles tom på allt utom dekorum. Jag letade inte efter något, jag varken vann eller förlorade en tro eller någon förnekelse men jag fann en upplevelse, en genuin och mycket tillfredställande närvaro i nuet. Jag smög sedan tillbaka till festen, greppade åter ölen i högerhanden och överraskades där, mellan kalas och kapell, av min förläggare, glädjestrålande. Jag kände först inte igen honom men det förtog inte vår gemensamma glädje av igenkännande. Under sådana omständigheter – vad väger en fotbollsförlust?
Vad väger en fotbollsförlust när man spelar bra, dominerar matchen och skapar chanser tillräckligt för att avgöra en kamp i början av andra? Vad är resultatet av för betydelse när de gamla antagonisterna till kollegor och vänner som brukar spela hårt och fysiskt faktiskt har pratat igenom saken och i omklädningsrummet lovat varandra att spela mindre hårt? Vad är vinst eller förlust värt när vänskapen, respekten och rivaliteten på planen uttrycks av en öppen framsträckt hjälpande hand snett nedåt mot gräset och offret utsträckt efter en metaforisk närkamp formulerad likt en olycklig kapning?
Jag har personligen inga som helst problem med att vi förlorade mot Norge och jag tror att alla mina lagkamrater håller med mig när vi försöker uppskatta vikten av denna våldsamma vinst som även kan kallas fjärderlätt förlust. Sedan kan jag vara lite jävig i min krisbearbetning för det första målet var ovillkorligen mitt i form av ett ha misslyckats med att gå ut och boxa bort en boll. Jag ville ut och markera mitt och lagets överlägsenhet i luften men resultatet blev ett snyggt baklängesmål på volley av en poet som inte hört egenkomponerad nätmusik på över 15 år, enligt sent vittnesbörd vid matbordet.
Fanns här en ambivalent skönhet i första baklängesmålet var det inget emot det andras uppenbarelse, blott minuten senare. Ett vänsterinlägg, lågt och flackt, möttes vid främre stolpen av ett norskt huvud så ivrigt att det nästan sprungit förbi bollen men nu med bakåtböjd nacke lyckades skarva bollen i en hög, hög både med skruv som smekte ribban innan den snurrade in i det bortre krysset. Det är ett av de vackraste målen jag någonsin släppt in, kanske likt ett perfekt och avancerat simhopp från fem meter och ett av de ytterst få mål jag faktiskt kan acceptera att jag inte räddat. Ett annat, kanske DET andra, är av Mats Magnusson på Heden i Helsingborg när de var tre Högaborgare ensamma med mig och den visuella symbolen för min oerfarna backlinjens misslyckade offsidefälla. Jag trodde ”Masse” stoicskt skulle överlåta det åt andra, mindre bemedlade lagkamrater och chansade på passning… … målskytten blev vinnare av Guldskon och fick en fin landslagskarriär vilket man inte kan säga om oss tre andra, vi ”närvittnen” som så innerligt hoppades på passning. Kanske är vi naiva och tror alltför gott om bollens inverkan på vår humanism och humanitet men det är det i så fall värt.
Det är lätt att ta en liten förlust i Sigtuna för man vinner alltid så mycket annat. Saker som spelarbetyg känns fnuttiga för alla var faktiskt väldigt bra men jag måste ändå nämna Thomas Bodström som anlände till samlingen kraftig haltande. Antingen av en överansträngning i foten eller ett litet ben som satt sig fel – oavsett vilket var det svullet, och smärtade. I alla fall när han stod eller gick, kanske kanske mindre ifall han sprang?
Vi var överens om att han skulle ”prova fem minuter” och efter de orden gjorde han sin bästa match i Författarlandslaget. Jag tänker inte så mycket på reduceringsmålet han stötte in efter en hörna, eller friläget så bollen studsade i väg samtidigt som målvakten rundades och Thomas sträckte sig i desperation över den snabbt flyende bollen ogina uppträdande. Eller det faktum att han åter en gång bet ihop och fortsatte matchen ut. Främst tänker jag, och alla andra som berättade om det efteråt, på den trygghet och känsla av kollektivt välbefinnande, med och utan boll, som Thomas skapade. Att han alltid stod rätt och med små medel löste nästan alla problem, att han med ständigt positiva, uppskattande rop spred en känsla av delaktighet och glädje i den defensiva gruppens övervägande destruktiva uppgift. Det var roligt att spela och det var helt OK att förlora även om vi aldrig, aldrig tänker göra det igen.
Laget (3-5-2): Magnus Sjöholm – Jonas Axelsson, Thomas Bodström, Magnus Johansson – Bisrat Woldemichael (d), Patrik Lundberg, Henrik Annemark, Kjell Westö (d), Gunnar Ardelius – Måns Gahrton och Marcus Nordlund (d). Började på bänken gjorde Erik Ardelius (d) och Hampus Östh Gustafsson (d).
Kan tilläggas att domartrion var mycket bra och kanske inte ens ska lastas för de två solklara straffar vi gick miste om, båda som resultat av försöken att stoppa Måns ”Målkungen” Gahrtons nu plötsligt förfärligt fiktiva baljor!
Författarlandslaget 